Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tobak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ofta med sand- och jordpartiklar förorenade bladen
och läggas särskildt (s. k. »sandgods»), derefter de
öfriga bladen, som läggas tillsammans i mindre högar,
tills de införas i tobaksladorna. Dessa äro långa
brädskjul, vanligen byggda å eller vid tobaksfältet
och försedda med en mängd luckor, hvilka öppnas eller
stängas alltefter vindriktningen och luftningens
behof. Här trädas bladen på smala käppar eller spröt
och upphängas i täta rader. Under torkningen undergå
de ett slags jäsning, hvarigenom deras färg från
gulgrön öfvergår till mer eller mindre mörkt brun och
en stark, döfvande tobakslukt framträder. De sålunda
omsider till bearbetning färdiga bladen försäljas
sedan till tobaksfabrikerna, der de förarbetas på
olika sätt till rökning, snusning och tuggning. Man
röker tobak, mer eller mindre fint sönderskuren,
antingen i olika slags pipor, bland hvilka den mest
egendomliga är den s. k. vattenpipan, nargile (se
d. o.), eller hoprullad inom tunnt och oliminadt
papper (cigarretter, papyrosser) eller i form af
cigarrer (se d. o.). Den till uppdragning i näsan
beredda tobaken kallas snus (se d. o.). Vissa
snussorter, i synnerhet sådana, som äro rika
på ammoniak- och andra salter, användas äfven
till tuggning (i folkspr. »matsnus», »mulbänk»,
»mullbänk»). Tuggtobak förfärdigas af tunga och
feta blad (i synnerhet af kentucky-tobak), som efter
vederbörlig såsning och svettning »spinnas» eller
pressas till rullar eller stänger.
Då Columbus i Okt. 1492 anlände till Vestindien,
fingo han och hans följesmän till sin förvåning se
hurusom infödingarna insögo och åter genom både mun
och näsa utblåste rök från örtblad, som de torkat,
sönderskurit och invecklat i ett majsblad till
en lång rulle, hvars ena ände de höllo i munnen,
medan den andra antändes. En sådan rulle kallade
infödingarna tabako l. tabago, hvilket således icke
ursprungligen var den rökta örtens namn. Hvad det
var för en växt, som röktes, blef först kändt genom
munken Romano Pane, som under Columbus’ 2:dra resa
1496 qvarstannade i egenskap af missionär på Haiti
(S. Domingo). Han skildrade tabako-örten såsom
ett läkemedel, hvilket tillika var berusande. Af
Gonzalo Hernandez de Oviedo y Valdez, hvilken
1513–25 vistades på Haïti som uppsyningsman öfver
guld- och silfververken derstädes, vunnos ytterligare
underrättelser om densamma. Både han och Pane omtala,
att den röktes jämväl på det sätt att bladen lades på
glödande kol och röken indrogs genom näsöppningarna
medelst ett Y-formigt rör, som, äfven det, kallades
tabako. När Mejico eröfrades af F. Cortez (1519),
befanns tobaksrökning äfven der vara allmän. Kejsar
Montezuma rökte alltid efter måltiderna, och man
rökte i Mejico icke endast cigarrliknande rullar, utan
ock finskuren tobak ur målade och prydligt utsirade
rör samt ur lerpipor (många sådana hafva i senare
tid hittats i gamla aztek-grafvar). Af höga anor är
likaledes den mycket omtalade »fredspipan» (kalumet)
bland Nord-Amerikas indianer, hos hvilka bruket att
röka tobak torde vara urgammalt. I Syd-Amerika
var, vid detta lands upptäckt, användandet af tobak
inskränkt till Guyana och Brasilien (infödingarna
der kallade den petun, hvaraf sedan orientalernas
tutun) och fick först genom européerna sjelfva en
vidsträcktare spridning derstädes. Indianernas
tobaksrökning antages hafva ursprungligen stått
i något samband med religiösa ceremonier, hörande
till deras soldyrkan. – I förbigående må här nämnas,
att inandning af rök från brinnande växtämnen var
redan i äldsta tider i bruk äfven hos vissa af Gamla
verldens folk. Herodotos omtalar, att babyloner
och skyter berusade sig genom inandning af rök från
döfvande örter; och såväl Dioskorides som Plinius
rekommenderar inandning af röken från brinnande
hästhofsblad (Tussilago farfara L., »bröst-tobak»)
såsom medel mot envis hosta. – Från Nya verlden kom
tobaksplantan först till Spanien och Portugal genom
frön, som antagligen hemförts af den ofvannämnde
Oviedo. Till en början odlades den derstädes endast
som prydnads- och medicinalväxt. Frankrikes sändebud
vid det portugisiska hofvet Jean Nicot odlade 1560
tobak (»ambassadörens ört») i sin trädgård i Lissabon,
och det var till minne af honom, som Linné gaf växten
slägtnamnet Nicotiana, med tillägg af artnamnet
tabacum (efter det indianska namnet). Från sin
tobaksodling sände Nicot frön till Katarina af Medici
i Frankrike, der man började använda tobaken (»herbe
nicotiane») i form af snus, med anledning deraf att
Frans II 1560 på läkarnas tillstyrkan försökte detta
medel mot sin envisa hufvudvärk. Nicot prisade öfver
höfvan tobakens märkvärdiga egenskaper som läkemedel
(t. o. m. mot kräfta) och försäkrade drottningen, att
i synnerhet tobaksrökning medförde ett stilla lugn
och stor foglighet i lynnet, så att genom tobakens
allmänna användande hennes undersåtar skulle blifva
lätta att styra. Detta slog särdeles an på den
maktlystna furstinnan, och hon blef på allt sätt
verksam för utbredningen af tobakens odling och bruk
(tobaksrökning blef dock ej vanlig i Paris förr
än under Ludvig XIII:s regering, 1610–43), så att
parisarna till följd deraf en tid kallade tobaken
»drottningsörten» (herba reginae), »katarina-örten»
och »medicéerörten». Detta påskyndade ock tobakens
segertåg genom Europa, i hög grad underlättadt af en
mängd skrifter af både läkare och lekmän, hvilka alla
sjöngo lofsånger öfver »den heliga mirakelört, som
kallas tobak», och som »fördrifver podager, stillar
feber, väcker matlust, minskar trötthet och mattighet,
förjagar dryckenskap, skaffar sömn, men fördrifver
sömnaktighet och skärper förståndet». Motskrifter,
som fördömde tobaken såsom snart sagdt roten och
upphofvet till allt ondt, saknades icke häller,
men förmådde intet uträtta. Snusandet förblef på
modet vid det franska hofvet bland både herrar och
damer, och i Rom gick det slutligen så långt, att
presterna, då de framför altaret förrättade mässan,
bjödo hvarandra snus. Detta tyckte dock påfven Urban
VIII vara för mycket, hvadan han 1624 slungade kyrkans
bannstråle mot den, som snusade under
gudstjensten. Hans bannlysningsbulla förnyades af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
