Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Titulatur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessutom flere andra madonnor, t. ex. en med S. Birgitta
(i Madrid; der tillskriften Giorgione). Men det mest
berömda af hans ungdomsarbeten är den allmänt kända
och beundrade taflan i Dresden, Kristus och farisén
(antagligen omkr. 1508) i två, halffigurer af den
skarpaste motsats såväl i hufvuden som i händernas
karakter och rörelse, hvarmed innehållet af Kristi
ord: »gif kejsaren hvad kejsaren tillhörer» får det
klaraste uttryck. Af verldsliga bilder hör till denna
tid T:s utan gensägelse härligaste allegori, om man
så skall kalla en framställning af tvänne i ett rikt
landskap insatta qvinnofigurer, tillsammans bildande
ett helt af obeskriflig skönhet och poesi: Amor sacro
ed Amor profano (d. v. s. himmelsk och jordisk kärlek,
eller rättast kärlek och kallsinnighet, hvilket
tydliggöres på mångfaldigt sätt; omkr. 1508, i
Pal. Borghese i Rom). Hit höra, enligt Morelli, äfven
Fåfängan (af denne kallad Sibylla), förr tillskriften
Giorgione (i München), Salome med Johannes döparens
hufvud, annars tilldelad än Giorgione, än Pordenone
eller Lotto (i Pal. Doria i Rom), samt Konserten (i
Pal. Pitti i Florens), som af Crowe och Cavalcaselle
tillskrifvas Giorgione. Äfven porträtt tillhöra denna
första tid, såsom af påfven Alexander VI (i Antwerpen)
och dogen Nicolò Marcello (i Vatikanen), hvarjämte T.,
efter förebilden af Mantegnas »Caesars triumftåg»,
gaf en teckning till Trons triumf, hvilken utfördes
i träsnitt.
Med 1511 börjas den andra perioden i T:s
lif, hvarunder han utvecklade sig till allt större
sjelfständighet, och som antages sträcka sig till
1530, då han trädde i personligt förhållande till
kejsar Karl V. Detta skede inledes med ett par
freskcykler, som han kallades att utföra i Padua
(1511–12), den ena i Scuola del Carmine (scener ur
Marias lif m. m.), den andra i Scuola del Santo
(bilder ur lokal-helgonet S. Antonio di Padova’s
lif. Större delen af dessa målningar utfördes
dock af medhjelpare, hvarjämte det bör påpekas,
att de icke vittna om någon större förmåga som
historiemålare hos T., hvilken hälst uppfattade
legendämnena genreartadt. Det anmärkes, att han
vid sin återkomst till Venezia alltmer började
visa framstående böjelse att behandla konsten
affärsmässigt, och 1513 gjorde han rent af ett försök
att uttränga den gamle Bellini från den inkomst denne
åtnjöt i egenskap af officiel rådsmålare. 1516, vid
Bellinis död, nådde T. sitt syfte, och han var från
den stunden Venezias officielle målare. Till dem,
som vid den tiden voro hans »kunder», hörde främst
hofvet i Ferrara, dit han kallades 1516, och hofvet i
Mantua, för hvars hertig Gonzaga han var sysselsatt
1523 och 1526, under det han dock fortfarande bodde
i Venezia. Af hans arbeten under denna tid märkas
först väggmålningar, af hvilka dock egentliga fresker
voro få och ännu färre äro bibehållna. Utom dem,
som han målade i Padua, existera endast tvänne, i
Dogepalatset, nämligen en S. Kristofer (1523) och
en Madonna. T. föredrog det arbetssätt, som redan
före honom utvecklat sig i Venezia, nämligen att å
tak och väggar måla med olja på
spänd duk, som bättre stod emot den fuktiga
hafsluften. Han fullbordade (omkr. 1522) en af Bellini
börjad skildring af Fredrik Barbarossa inför påfven,
och en af rådet beställd bataljtafla börjades väl,
men utfördes först senare. – Af altartaflor under
denna period, då hans förmåga nådde sin höjdpunkt af
konstnärlig fulländning i både form och fäfg, finnes
en hel följd af mästerverk, komponerade efter nya
grundsatser, såsom Bebådelsen (i Trevisos domkyrka),
Uppståndelsen (i Brescia), Tronande madonna med helgon
(1520, Ancona) m. fl. Men de förnämsta äro några
stora bilder, målade för venezianska kyrkor, nämligen
L’assunta, Marias himmelsfärd (1518, nu i Venezias
akademi), ett mästerverk i konstfull beräkning
af linie- och ljusperspektiv, en storartad Santa
conversazione (fri sammanställning af helgon bredvid
hvarandra; 1523, först altartafla i S. Niccolò,
nu i Vatikanens galleri), Madonna della casa Pesaro
(1526; ännu på sin ursprungliga plats, i kyrkan Frari
i Venezia), måhända T:s mest fulländade skapelse –
kompositionen är märklig genom sin fritt symmetriska
byggnad; stelheten är upphäfd derigenom att gruppen
är sedd snedt från sidan, en uppfattning af liknande
ämnen, som blef gällande för den följande tiden –,
samt den berömda S. Pietro Martire (1530, i kyrkan
S. Giovanni e Paolo; förstörd genom eldsvåda 1867),
som framställde helgonets mord, fritt dramatiskt
skildradt i en landskaplig omgifning, som här första
gången behandlats med fullt konstnärligt medvetande. –
Utom dessa märkas äfven religiösa taflor, icke ämnade
för templen, såsom några berömda arbeten i Paris,
nämligen Grafläggningen, Flykten till Egypten och
Madonnan med kaninen (1530). Dernäst komma mytologiska
bilder, förnämligast för hertig Alfonso d’ Este
i Ferrara. T. målade for hans räkning 3 figurrika,
yppiga bilder, en Venusfest (efter den grekiske retorn
Filostratos d. ä:s beskrifning på en gammal grekisk
målning: »Eroter»), en Bacchanal (med Ariadne; ämnet
delvis hemtadt ur samme Filostratos’ »Ariadne»)
samt en Ariadne på Naxos med bacchisk omgifning
(efter en dikt af Catullus). De första två, som nu
finnas i Madrids galleri, kopierades fritt af Rubens
i Rom (1601–08), och dessa kopior, hvilka kommo i
marskalk Bernadottes ego och ärfdes af konung Karl
XV, skänktes af den sistnämnde 1865 till Sveriges
Nationalmuseum, der de nu befinna sig. Den tredje
tillhör Londons National Gallery. Hit höra ock en
Venus Anadyomene, i Bridgewater Gallery i London,
och i samma samling en allegorisk framställning
af Lifvets trenne åldrar, symboliserade af ett par
barn, ett ungt älskande par och en gubbe (kopior i
Pal. Doria och Pal. Borghese i Rom). Slutligen äro att
nämna hans till denna period hörande porträtt. Såsom
officiel målare hade T. naturligtvis att afbilda
dogerna (Antonio Grimani, Andrea Gritti m. fl.) samt
venezianska patricier. Dessutom märkas porträtt af
hertig Alfonso (i Madrid) och framförallt af Eleonora
Gonzaga, hertiginna af Urbino, målad flere gångar, dels såsom
bedårande verldsdam i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
