Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tetrodon - Tetschen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
taggar. Någon ekonomisk användning hafva dessa fiskar
icke. Se vidare Fiskgift. R. L.
Tetschen (Tsjech. Decin), stad i norra
Böhmen, på högra stranden af Elbe, vid böhmiska
nordbanan och österrikiska nordvestbanan. 5,612
innev. (1880). Med sina vackra, till en del
vildt romantiska omgifningar utgör det en af
glanspunkterna i den till sachsisk-böhmiska
Schweiz räknade, af turister mycket besökta delen af
Elbedalen. Flodfart, handel, företrädesvis med spanmål
och trävaror, bomullsspinneri samt tillverkning
af stennötsknappar. På en mot Elbe brant stupande
sandstensklippa ofvanför staden ligger det präktiga
thunska slottet Tetschen, bygdt 1688.
Tettenborn, Friedrich Karl von, friherre, tysk militär
och diplomat, född i Tettenborn, grefskapet Sponheim,
1778, var till en början i österrikisk krigstjenst,
sedan 1812 i rysk. Han utmärkte sig under kriget
mot fransmännen 1813–14, bl. a. såsom anförare af
avantgardet vid Wallmodens kår af den s. k. Nordarmén
vid nedre Elbe, hvarunder han genom öfverrumpling
intog Bremen (d. 15 Okt. 1813), och i det »lilla
kriget» i Frankrike. 1818 gick T. i badensisk tjenst
och dog 1845 såsom badensisk minister i Wien. Jfr
K. A. Varnhagen: »Geschichte der kriegszüge des
generals T. während der jahre 1813 und 1814» (1814).
Tetuan (Tetawin l. Titawan), stad i Marokko,
vid floden Martil nära Medelhafvet, omkr. 37
km. s. v. om Ceuta. Omkr. 20,000 innev.,
deraf omkr 3/4 judar. Staden är omgifven af
illa underhållna, tornkrönta murar och har på
det ofvanför liggande berget ett citadell, der
guvernören residerar. Gatorna äro smala och smutsiga,
husen med få undantag obetydliga; dock finnas några
vackra moskéer. Tillverkning af gevärspipor, grofva
yllevaror samt ylle- och sidenturbaner. Hamnen är
tillgänglig endast for små fartyg, och redden är öppen
för östanvinden. Till Gibraltar utföres något boskap,
spanmål, frukt, läder och ull. Staden uppgifves vara
anlagd efter 1492 af flyktingar från Granada. Den
4 Febr. 1860 stormade spaniorerna under O’Donnell
marokkanernas läger vid T., och dagen derpå eröfrade
de staden, som dock återställdes till Marokko vid
fredsslutet. O’Donnell erhöll titeln hertig af T.
Teubner [töjb-], Benedictus Gotthelf, tysk
bokförläggare, f. 1784, innehade sedan 1811 eget
boktryckeri i Leipzig och upparbetade detsamma till
ett af de största i Tyskland samt förenade 1824 dermed
en förlagsbokhandel. Hans förlag intaga främsta
platsen i Tyskland på den klassiska filologiens
och den högre undervisningsliteraturens fält
(»Bibliotheca scriptorum graecorum et romanorum
Teubneriana» m. m.). Efter T:s död, 1856, öfvertogo
hans mågar firman under hans namn.
Teucer. Se Tevkros.
Teocrium L., bot., farmak., är ett slägte af större
eller mindre örter, hörande till nat. fam. Labiatae
Juss., kl. Didynamia, Angiospermia L. Bladen äro
motsatta, blommorna antingen röda, sittande parvis
i bladvecken (T. scordium L.),
eller gula, i utdragna klasar i stjelkens och
grenarnas toppar (T. Scorodonia L.). Blomkronorna
hafva öfverläppen djupt klufven, med flikarna böjda
mot sidorna nedåt, så att kronan får ett enläppigt
utseende. Fruktämnet är mindre tydligt 4-deladt. De
båda nämnda arterna hafva stark, löklik lukt, hvaraf
det svenska namnet »löksuga». Den förra finnes
sparsamt i Sverige, och dess torkade örtstånd var
förr officinelt under namnet herba Scordii. Deraf
bereddes det löklikt, salt och bittert smakande
electuarium Scordii, som på sin tid hade ett stort
anseende såsom ett verksamt medel i rötfebrar. Det
kallades vanligen »gamander-mos», men namnet
gamander tillkommer egentligen utländska arter af
slägtet, t. ex. T. chamaedrys L. En annan af de till
ett 50-tal uppgående europeiska arterna, T. marum
L., var äfven upptagen i Pharmac. Su., Ed. VI (herba
mari veri) och var i synnerhet använd till snuspulver
mot snufva. O. T. S.
Teufel [töjfel], Maximilian, friherre von
Güntersdorf, krigare, en af Gustaf II Adolfs
tappraste fältöfverstar, skall under sin tidigare
bana hafva varit i kejserlig tjenst. Namnet träffar
man också bland personer tillhörande de kejsaren
omgifvande adelsslägterna, såväl af katolsk som
af protestantisk trosbekännelse. Redan i början
af 1620-talet lär T. antagit tjenst hos Gustaf
Adolf. I spetsen för ett tyskt regemente om 1,073
man deltog han i slaget vid Wallhof (1626). Under
de följande s. k. preussiska fälttågen (1626–29)
växte hans betydenhet mer och mer. Till en början
anförtroddes åt honom och den tappre öfversten Streiff
v. Lawenstein en af de största rekryteringar, som
väl dittills på en gång varit i fråga för svensk
räkning i Tyskland. 2,000 soldater till fots och
2,000 ryttare skulle anskaffas. De båda öfverstarna
utförde sitt uppdrag under hösten 1626, men största
delen af trupperna blef på marschen till Preussen
fullständigt upprifven af polske fältherren
Koniecpolski, och ledarna fördes fångna till
Varsjav (April 1627). Efter återvunnen frihet (1628)
utnämndes T. till chef för det s. k. hofregementet
(det sedermera under hans ledning så ryktbara »Gula
regementet»), och i H. Wrangels seger vid Gurzno
(1629) tog han en ärofull del. När 1630 expeditionen
till Tyskland var besluten, utsågs T. till chef
för den truppkontingent, som från Preussen skulle
stöta till Gustaf Adolfs armé. Med 23 kompanier och
1,000 musketerare förenade han sig också d. 22 Juli i
Stettin med konungen. Då T. synes jämte sin militära
duglighet varit i besittning af en god bildning (han
skref bl. a. en god franska), blef han ett synnerligen
användbart och användt redskap för Gustaf Adolfs
planer. Redan i Okt. 1630 ämnade konungen honom till
befälhafvare i egenskap af fältmarskalk för den armé,
som han under vintern hade för afsigt att upprätta i
Hinter-Pommern. Häraf blef dock intet. I stället se vi
T. vid Greifenhagens ryktbara stormning juldagen 1630
gå med sitt Gula regemente i spetsen för de anryckande
trupperna, och till Garz’ straxt derefter följande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
