Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tempelherrar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
legotrupper –, dels nedlades i jordköp, samt att de
summor, som lågo i affärsrörelsen, till stor del
gingo förlorade, då denna brådstört upphörde med
ordens fall. Med ökandet af ordens makt försvagades
dess asketiska karakter, hvaremot den ridderliga
trädde i förgrunden. I de ståtliga, praktfullt
inredda tempelhusen utvecklade sig tidens mest
lysande riddarelif, rådde en höfvisk och förfinad
ton och hägnades trubadurpoesien, men med lyxen
torde äfven åtskilligt sedeförderf hafva insmugit
sig. Detta i förening med ordens maktlystnad och
starka förvärfsbegär började småningom sätta den i
dåligt rykte, hälst hemlighetsmakeriet var egnadt att
väcka misstankar. I biskoparna och Johanniterna hade
den också mäktiga afundsmän; men mest förderfligt
för densamma var dock, att korstågsentusiasmen,
hvilken den hade att tacka för sin uppkomst och
storhet, började aftaga under det 13:de årh.,
och att så mäktiga internationella politiska
korporationer som de andliga riddareordnarna stodo
i vägen för de vid denna tid kraftigt framträdande
nationalitetssträfvandena. Att Johanniterna och Tyska
orden undgingo att krossas i denna konflikt berodde
på att de konsoliderat sig på egna statsområden,
hvaremot Tempelherrarna bildade en stat i staten inom
de sig utvecklande nationella rikena. Också var det
från det lifskraftigaste af dessa, Frankrike, som
deras undergång bereddes. Genom att taga parti för
påfven Bonifacius VIII under hans strid med Filip
IV den sköne i Frankrike hade Tempelherrarna mot
sig retat denne samvetslöse målsanan för den moderna
nationalitets- och statsidén. Då sedermera en fransk
biskop blifvit påfve, Klemens V, 1305, och haft
oförsigtigheten att stanna qvar inom eller i närheten
af Filips maktområde, började denne bearbeta honom
mot Tempelherrarna. 1306 kallade Klemens till sig
Tempelherrarnas och Johanniternas ordensstormästare
för att rådgöra om ett nytt korståg och en förening
af de båda ordnarna, och då Tempelherreordens
stormästare Jacques de Molay efterkom kallelsen,
lockades han af Filip till Paris och fängslades
jämte alla Tempelherrar inom Filips besittningar
natten till d. 13 Okt. 1307, hvarefter ordens gods
derstädes togos i beslag af konungen. Nu lät Filip
mot orden framställa en mängd anklagelser, af hvilka
de förnämsta voro, att vid receptionerna Kristus
förnekades, korset skymfades, oanständiga ceremonier
förekommo och utöfningen af onaturliga laster tilläts,
ja anbefalldes, samt att inom orden afgudabilder
tillbådos. Filips biktfader, inqvisitorn i Francien,
Imbert, lät tortera de fångne. Somliga pinades till
döds, utan att bekänna; men åtskilliga erkännanden
framtvungos dock, och äfven Molay uppgafs hafva
inför Paris’ universitet och Imbert aflagt ett slags
bekännelse. Påfven inskred nu (d. 27 Okt. 1307) till
ordens förmån, förbjöd Imbert och de andre franske
prelaterna att anställa vidare undersökningar samt
fordrade fångarnas och godsens utlemnande till sig,
men Filip nödgade honom att d. 22 Nov. s. å. anbefalla
Tempelherrarnas fängslande inom liela kristenheten. I
Juni 1308 förhördes i
Poitiers 72 genom mutor och tortyr bearbetade
ordensmedlemmar i påfvens närvaro af några af Filip
beroende kardinaler och skola der hafva förmåtts
till åtskilliga bekännelser, och ett liknande
resultat skall ett förhör med Molay och andra af
ordens stordignitärer inför 3 kardinaler i Chinon
(Aug. s. å.) hafva gifvit. Härefter tog Klemens
afgjordt parti mot orden, förmodligen emedan han
misströstade om att kunna rädda densamma, men
hoppades, att dess gods skulle kunna bevaras för
kyrkliga ändamål, då han sjelf öfvertog ledningen af
förföljelsen. Han återgaf nu de franske prelaterna
inqvisitionsrätten öfver enskilda Tempelherrar,
hvarefter pinandet åter började, och anbefallde äfven
utom Frankrike förhör (jämväl pinliga) med enskilda,
men öfver orden i dess helhet lät han hösten 1309 en
påflig kommission ransaka i Paris. Der förnekade Molay
riktigheten af de honom tillskrifna bekännelserna,
men öfvertalades af en bland Filips ministrar att
ej inför kommissionen vidare uppträda till ordens
försvar, utan hänskjuta sin sak till påfven. Andra
ordensbröder inläto sig deremot på ett formligt
försvar eller återkallade de bekännelser, som förut
genom tortyr aftvungits dem. Då lät Filips kreatur,
ärkebiskopen af Sens, i kraft af den återgifna
inqvisitionsrätten en provinsialsynod förklara desse
för »återfallna kättare», hvarefter 58 trots den
påfliga kommissionens invändningar d. 12 och d. 19
Maj 1310 offentligen brändes. Detta skräckmedel
gjorde slut på försvaret inför kommissionen, och
denna erhöll nu äfven åtskilliga nya bekännelser,
hvarefter den upplöstes d. 26 Maj 1311. Vid förhören
i de öfriga rikena, der Filips bödelsknektar och
inqvisitorer ej kunde ingripa, kom deremot intet mot
orden graverande i dagen. Också ansåg det kyrkomöte,
som påfven hösten 1311 lät sammanträda i Vienne,
att orden ej kunde dömas, utan borde få ytterligare
försvara sig, men då förmåddes Klemens af Filip
att d. 22 Mars 1312 på administrativ väg upphäfva
orden, hvilket beslut endast meddelades mötet. Domen
öfver de särskilde ordensmedlemmarna öfverlemnades
åt respektive provinsialsynoder; öfver Molay och
några andra förnämare förbehöll sig dock Klemens att
sjelf döma, men Filip förmådde honom att öfverlemna
domen åt 3 med Filip nära förbundna kardinaler samt
ärkebiskopen af Sens. Och då Molay och storpreceptorn
af Normandie d. 11 Mars 1314 inför desse i Paris
offentligt förklarade alla mot orden framställda
anklagelser och vittnesmål för falska, lät Filip
s. d. på eget bevåg bränna dem på Seine-holmen
såsom »återfallna kättare». Båda gingo döden
modigt till mötes, men berättelsen att Molay stämt
Filip och Klemens att inom viss tid möta inför Guds
domstol tillhör antagligen folkfantasiens område. De
öfverlefvande ordensmedlemmarna behandlades olika i
olika land; vanligen insattes de i kloster. Ordens
egendom hade påfven öfverflyttat på Johanniterna,
men af den lösa blef åtskilligt förskingradt eller
konfiskeradt af konungarna i de olika landen. Den
fasta egendomen lyckades dock Johanniterna i allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
