Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Temasight ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppbygdt på samma plats som Jerusalems gamla
tempel och derför kallades Salomos tempel. Efter
detta sitt »residens» erhöll orden sitt namn, och
med anledning häraf benämndes de ordenshus, som
den senare på andra ställen uppförde, tempel. Som
ordens syfte i hög grad motsvarade den då rådande
krigisk-religösa andan, ej blott tillväxte den raskt
i antals utan fick snart äfven storartade donationer,
både i konungariket Jerusalem och i Vesterlandet, och
blef sålunda en af denna tids mäktigaste och rikaste
korporationer. Bernhard af Clairvaux var dess ifrige
gynnare och utverkade, att den på kyrkomötet i Troyes
1128 erhöll påflig stadfästelse och sin första regel,
som han sjelf uppsatt. Denna, som gick förlorad under
krigen, är ej känd i sin ursprungliga form. utan
i en senare redaktion, som måste vara yngre än
1172. Under tidernas lopp fastställdes af orden sjelf
åtskilliga stadgar utöfver regeln, de s. k. statuten,
hvilka hemlighöllos för utom orden stående. Man har
äfven antagit tillvaron af hemliga statut, i den
mening att de skulle varit kända af endast en del
ordensmedlemmar, de »invigde», men sådana hafva aldrig
anträffats. 1172 erhöll orden af påfven Alexander
III utvidgade privilegier, bl. a. rätt att hafva
egna prester samt att behöfva bero endast af påfven,
d. v. s. vara oberoende af biskoparna. Upptagandet
i orden skedde under vissa högtidliga, hemliga
ceremonier. Ursprungligen föregicks receptionen
af ett noviciat, men detta åsidosattes snart,
liksom föreskriften att minderåriga ej finge
intagas. Medlemmarna voro: l) riddare, de egentlige
tempelherrarna, af adlig börd och vanligen yngre
söner i feodala familjer; 2) prester (efter 1172);
genom inträde i orden förlorade de rätt till befordran
inom kyrkan, men det beqväma lif och den frihet från
biskoplig kontroll, som orden i stället erbjöd,
synas hafva utöfvat en stark dragningskraft; 3)
servienter, ofrälse lekmän; af dessa användes en del
till krigstjenst, s. k. väpnare, hvilka i orden intogo
en hedrad ställning; de öfrige voro handtverkare,
jordbruksarbetare, betjenter o. d. Utom riddarna och
väpnarna voro de s. k. turkopolerna äfven krigare, men
deras ställning i orden är ej rätt känd. Riddarnas
och presternas ordensdrägt var hvit, servienternas
brun eller svart, men alla utmärktes genom ett rödt
åttauddigt kors på drägten. En mängd personer ur olika
samhällsklasser, äfven qvinnor, ja t. o. m. påfvar,
trädde dessutom till orden i lösare förbindelse, af
aktning eller för att få åtnjuta dess privilegier och
mäktiga skydd. Då dessa, s. k. affilierade, donater
l. oblater, stundom voro förmöget folk och efter
regeln testamenterade sin egendom till orden, bidrogo
de i väsentlig mån till dennes rikedom. I spetsen
för orden stod en stormästare med furstlig rang,
hvilken för lifstid valdes genom ett utskott. Hans
makt var inskränkt genom det s. k. konventet,
bestående af de högre ämbetsmännen (seneskalk,
marskalk, skattmästare, närvarande storpreceptorer
m. fl.) samt ett visst antal riddare och jämväl några
servienter. Stormästaren och konventet, som utgjorde
den egentliga regeringen,
residerade till en början i Jerusalem, efter dess fall
1244 i det s. k. Pilgrimsslottet i närheten af
S:t Jean d’Acre och, sedan äfven dessa orter 1291
gått förlorade, på Cypern. Vigtigare angelägenheter
afgjordes på s. k. generalkapitel, ett slags riksdag
för hela orden. För den lokala förvaltningen voro
de land, i hvilka orden hade besittningar, indelade
i provinser, hvar och en under sin storpreceptor,
nämligen 5 Österländska (Jerusalem, Tripolis,
Antiochia, Grekland och Cypern) samt omkr. 12
vesterländska, hvilkas sammansättning var något olika
vid olika tidpunkter (Italien 2 l. 3, Pyreneiska
halfön 2, Tyskland med de slaviska landen och
Ungern 3, de Britiska öarna 1, det nuv. Frankrike
4 l. 5). I de tre skandinaviska rikena hade orden
inga besittningar. Provinserna voro stundom indelade
i större underafdelningar, alltid i kommenderier
l. balleier (Fr. baillages), hvart och ett omfattande
en mängd ordenshus (tempel) med tillhörande länderier
samt många kyrkor, kapell, tionderättigheter,
bondgårdar, qvarnar, skogar, fisken m. m. Styresmännen
såväl för de större underafdelningarna som för
kommenderierna och de större ordenshusen kallades
preceptorer; deras liksom storpreceptorernas makt var
inskränkt genom lokala kapitel. Antalet ordenshus
skall under ordens blomstringstid hafva varit
9,000. Uppgifterna om antalet af ordens krigiska
medlemmar vid denna tid vexla mellan 15,000 och
30,000. Den förnämsta provinsen i Vesterlandet
var Francien, omfattande Isle de France, Champagne,
Flandern, Burgund. Tillsammans med prov. Normandie
bestod den af 85 kommenderier, med 283 hus, och
alla Frankrikes större städer synas hafva haft
befästa tempelhus. Årsafkastningen af godsen,
i de båda provinserna utgjorde 60,000 livres,
enl. nuv. penningvärde öfver 5 mill. francs,
den enda säkra uppgift man har om ordens
inkomster. Franciens storpreceptor utöfvade, då
stormästaren vanligen vistades i Orienten, uppsigten
öfver alla de vesterländska besittningarna, under
namn af visitator. – Tempelherrarna egnade sig
ej blott åt kampen mot de otrogne, utan ock åt
en storartad affärsverksamhet. De ombestyrde med
god vinst på egna skepp pilgrimernas transport
till Palestina, drefvo i sammanhang dermed en
lönande grosshandel med orientaliska varor och
voro sin tids största bankirer. De sålde till
pilgrimerna resekreditiv, bestående i anvisningar
på underhåll i ordenshusen på vägen. De förmedlade
internationella penningtransaktioner och tjenstgjorde
såsom kassaförvaltare åt konungarna i Frankrike och
England, hvilka hos dem deponerade sina statsinkomster
och bestridde statsutgifterna genom invisningar på
orden. Denna penninghandel, hvars natur allmänheten
ej förstod, väckte öfverdrifna föreställningar om
ordens rikedom på reda penningar, och då de summor,
som upptäcktes vid ordens fall, voro jämförelsevis
obetydliga, uppkom talet att antingen Filip IV eller
påfven stulit »tempelskatten» eller att den blifvit
gömd. Det verkliga förhållandet synes hafva varit,
att vinsten dels användes på krigen mot de otrogne –
utom sina egna krigareskaror underhöll orden betydliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
