Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tankstreck ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt omfattar socknarna Tanum och Lur. Areal
35,221 har. 9,038 innev. (1890). – 2. Socken
i Göteborgs och Bohus län, Tanums härad.
Areal 24,721 har. 7,152 innev. (1890). T.
bildar med Lur ett regalt pastorat i Göteborgs
stift, Vikornas norra kontrakt. Socknen är sedan
gammalt känd för sin rikedom på hällristningar
(se d. o.).
Taormina, stad uti italienska prov. Messina,
på östra kusten af Sicilien, vid jernvägen
Messina–Catania. Omkr. 3,000 innev. Dess största
märkvärdighet äro de ovanligt väl bibehållna
ruinerna af en kolossal forngrekisk teater
(delvis uthuggen ur berget), från hvilken man
äfven har en berömd utsigt öfver Etna samt
kusterna af Sicilien och Kalabrien. – T. var
fordom en betydande stad. Det grundlades 396
f. Kr. af sikuler på sluttningen af berget Tauros
(deraf dess grekiska namn: Tauromenion, Lat.
Tauromenium), men räknade sin hufvudsakliga
uppkomst från 358 f. Kr., då det upptog
innevånarna från den vid bergets fot belägna
staden Naxos. Denna var en urgammal koloni
från ön af samma namn och förstördes år 403
af Dionysios I, hvarvid dess innebyggare spriddes
kring hela Sicilien, tills de nämnda år
under ledning af Andromachos samlades i T.
Under romerskt välde egde T. rang af en civitas
faederata, men hade att utstå svåra lidanden
under de borgerliga krigen.
A. M. A.
Tao-se. Se Lao-tse.
Tapajoz [-sjå’s], biflod från h. till Amazonfloden
i Brasilien, uppstår af de båda källfloderna
Juruena och Arinos i staten Matto Grosso.
Den förra upprinner n.ö. om staden Matto Grosso
på Serra dos Parecis, den senare n.ö. om
Diamantino på Arinosplatån. Efter de båda
källflodernas förening bildar T. nedanför
Taguaralzinho en rad katarakter, af hvilka den
öfversta kallas Salto Augusto och den nedersta
Salto de São Simão. Denna omkr. 100 km.
långa sträcka är otillgänglig för flodfart. Från
8° s. br. till Rio Crepores (fr. h.) mynning
bildar T. gräns mellan Matto Grosso i ö. och
Amazonas i v., och Rio Crepore skiljer Matto
Grosso från det s. derom liggande Grão Para.
I den senare staten inträder T. efter
föreningen med Rio Crepore, bildar ofvanför
Itaituba de båda nedre fallen (Caxoeira de Apué),
trafikeras under sitt återstående lopp, 330 km.,
af ångbåtar och faller ut vid Santarem i
Amazonas, sedan den nedanför Santa Cruz vidgat
sig till ofantlig bredd. Längd omkr. 1,680 km.
Taparelli, italiensk slägt. Se Azeglio.
Taperians-accisen, namn på den i Sverige
på 1600- och 1700-talen förekommande afgiften
till staten för utskänkning och utminutering af
utländska drycker.
D. D.
Tapeter (Grek. tapes, Lat. tapete, tapetum),
egentligen väfnader, afsedda att bekläda en
vägg, ett golf eller en möbel eller att göra tjenst
som förhängen, således motsvarande de tre svenska
begreppen »väggbonad», »matta» och »duk».
I svenskan har ordet tapet erhållit endast
betydelsen af väggbonad. – Bruket att bekläda
väggarna i bonings- och praktrum med mer
eller mindre dyrbara väfnader kan följas
tillbaka till de äldsta tider, så långt som vår
kännedom om mensklig odling sträcker sig. De
förnämsta af dessa väggbonader utgöras af de
bildprydda haute-lisse-väfnaderna och
gobelintapeterna (se dessa ord). Men jämte
dem förekommo fordom äfven väfda bonader
af andra, i det hela enklare slag, och sådana
omtalas ofta äfven i de gamla svenska
slottsinventarierna. Till dessa enklare tapeter höra
äfven åtskilliga svenska, särskildt skånska
allmogeväfnader med t. ex. blå eller röda figurer och
ornament mot hvit botten. Eljest anbragtes
äfven orneringen på tyget medelst broderi eller
medelst målning, och denna senare ersattes
omsider genom användande af tryck (holländska
kattuntapeter). – Jämte de väfda tapeterna
började man alltifrån 1600-talet att vid inredande
af praktfullare bostäder i stor utsträckning
begagna lädertapeter. Uppfinningen, som var
känd redan under medeltiden, är säkerligen af
spansk-moriskt ursprung, ehuru lädret då
nyttjades för beklädnad af smärre föremål
(möbler, bokband, skrin o. dyl.). Såsom material
begagnades kalf-, get- och fårskinn. Mönstren
intrycktes bakifrån medelst träformar; i finare
arbeten bearbetades äfven framsidan med
ciselering och punsning. Färgen, försilfringen och
förgyllningen (»gyllenläder») pålades för hand.
Såsom en ersättning för dessa, en tid mycket
allmänna, men i alla händelser mycket dyrbara
väggbeklädnader började man under 1700-talet
tillverka och använda tapeter af vaxduk med
liknande mönster. Någon synnerligen allmän
användning synas dessa tapeter likväl aldrig
hafva erhållit. – Det slag af väggbeklädnad,
som i nyare tid utträngt de äldre slagen, är
dock papperstapeterna. Man kan spåra
deras användning redan under 1600-talet, och de
synas hafva haft sin förebild i de kinesiska
tapeter af ungefär liknande slag, som infördes
till Europa genom de ostindiska handelskompanierna.
Under 1700-talet blefvo de allt allmännare.
Målningen skedde i början för hand;
sedermera användes chabloner eller modellstockar.
I våra dagar drifves tapettrycket
fabriksmässigt, och mönstren tryckas från en eller
flere roterande valsar, å hvilka de äro graverade.
Medan man under äldre tider framställde
företrädesvis blomster- och rankmönster mot en
ljus, enfärgad botten, efterbildar man nu för
tiden med en viss förkärlek äldre textila och
gyllenlädersmönster från 1400–1600-talen.
Upk.
Tapetmalen, Tinea tapetiella L. (T.
tapezella), zool., en art bland de i våra bostäder
lefvande malfjärilarna, är större än klädesmalen
och har en annan teckning än denna. De smala
framvingarna äro från basen nästan intill midten
svartbruna, med ett violett skimmer. Den
större hälften af vingens yttre del är hvitaktig,
med blekt violettgrå, större och mindre fläckar,
sparsamt strödda å den yttersta delen af
vingspetsen och inpå vingfransarna. Vid spetsen
och den inre vinkeln står ett par mörka fläckar
utan skarp begränsning. Bakvingarna äro
grå, med gulaktigt skimmer. Hårbeklädnaden
på hufvudet är hvit, antennerna och
mellankroppen bruna. Larven liknar ganska mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
