Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Talmanskonferens ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(»skador»), med 10 traktater, omfattar civil- och
kriminalrätt; 5) S. qodaschim (»helgedomar»), med 11
traktater, behandlar tempel- och offerlagarna; 6)
S. teharot (»reningar»), med 12 traktater, innehåller
stadgar om »rent» och »orent». Mischnan anses hafva
blifvit slutredigerad till sin nu gällande form
omkr. 190 e. Kr. af Jehuda hanasi (se Jehuda). Om
dess supplement (tosefta), som ej upptogs i talmud,
se Rabbinska språket och literaturen, sp. 618. –
Gemarans hufvudsakliga innehåll består i utförliga
utlåtanden af och diskussioner mellan hundratals
namngifna lärde, hvilka tolka och utveckla såväl
skriftens som mischnans lärosatser, bestämma hvilken
af de i mischnan uttalade olika åsigterna i hvarje
särskildt fall skall anses och följas såsom den
rätta och åberopa andra traditionella lärosatser
(baraitha, d. ä. sådana, som, ehuru ej upptagna
i mischna, ega i det närmaste samma auktoritet
som denna) för att slutligen ur allt detta draga
nya som rättesnöre gällande följdsatser rörande
snart sagdt alla det privata och offentliga lifvets
detaljer. Ursprungligen och egentligen betecknar ordet
»talmud» blott denna senare del. Så är förhållandet
i alla handskrifter och äldre ocensurerade upplagor,
men i alla senare editioner utbyttes af censuren
ordet talmud i denna betydelse mot ordet gemara. I
den judiska literaturen har derför ordet talmud dels,
och i den äldre literaturen oftast, den speciella
betydelsen af gemara, i motsats till mischna,
dels ock den allmänna, omfattande både mischna och
gemara, medan i den kristna literaturen den allmänna
betydelsen af ordet är den enda brukliga. De i
gemaran uppträdande skriftlärde, hvilka kunna anses
såsom dess egentliga författare, heta »amoréer»,
men äfven efter gemarans och dermed hela (den
babylonska) talmuds slutredigering (omkr. 500)
gjordes af de sedan följande skriftlärde (»saburéer»
och »gaoner») många i gemaran upptagna förklarande
tillsatser för att än noggrannare bestämma det
rätta i tvifvelaktiga fall. Då gemaran icke, såsom
mischnan, finnes särskildt utgifven, utan blott i
förening med denna i hela talmudsupplagor, så indelas
äfven talmud, på samma sätt som mischnan, i de 6
ofvannämnda ordningarna med inalles 63 traktater och
523 kapitel. Genom sitt ofvan för mischna och gemara
angifna hufvudinnehåll, omfattande teologi, filosofi,
juridik och moral, samt genom en oöfverskådlig mängd
af dermed sammanväfda uppgifter ur alla andra då
bekanta vetenskapsgrenar, såsom historia, geografi,
arkeologi, filologi, medicin, botanik, zoologi,
matematik och astronomi, utgör talmud i sjelfva verket
en fullständig encyklopedi af hela den samtida judiska
bildningen. Hela detta vidtomfattande och olikartade
innehåll delar sig i afseende på form och ändamål i
tvänne hufvudriktningar, halaka (»vandel»; »praxis»,
»lagbud») och haggada (»berättelse»). Halakan
angifver normen för hela det menskliga lifvet;
haggadan afser att med allegorier och sentenser,
sägner och anekdoter, uppmaningar och böner höja det
sedliga och religiösa medvetandet. Båda anföra en
mängd ur det dagliga lifvet hemtade praktiska fall
(maasäh) och infläta notiser ur de ofvannämnda
vetenskaperna, men med olika syftemål,
liksom ock båda söka det yttersta stödet för
sina lärdomar i de bibliska textorden. Men vid
dessas tolkning är halakan strängt bunden af Rabbi
Ismaels 13 ock R. Eliesers 32 middot (»regler»),
under det att den af de senare blott delvis bundna
haggadan lemnar långt friare spelrum åt fantasi och
mystik. – Af talmud finnas tvänne till innehåll
och omfång ganska olika redaktioner, en babylonsk
(T. babli) och en palestinsk (T. jeruschalmi).
Den babylonska talmud är den vida större, i
allt, som rör religion och lag, den vigtigare och
derför för judarna såsom folk af ojämförligt större
betydelse än den palestinska, liksom den ock i alla
tider varit den mest kända och den, hvilken alltid
afses, då man i allmänhet talar om talmud. Sådan
som »T. babli» åt oss bevarats, innehåller den
mischnatexten till alla 63 traktaterna, men gemara
blott till 37 af dessa, nämligen till blott 1 traktat
af hvardera i 1:sta och 6:te ordningen» till alla
utom en i 2:dra, alla i 3:dje och alla utom 2 i
4:de och 5:te ordningarna. Dessutom finnas i de
vanliga talmudsupplagorna, mellan 4:de och 5:te
ordningarna, en del (4 till 7), smärre skrifter,
de s. k. »små traktaterna», hvilka egentligen icke
hafva mischna och gemara, utan bestå af sentenser och
förordningar. Den palestinska talmud, till omfånget
föga mer än 1/4 af den förra, innehåller jämförelsevis
mer haggada än halaka och är i fråga om historiska
och geografiska uppgifter pålitligare och värdefullare
än »T. babli». I sitt till oss komna skick
innehåller »T. jeruschalmi» mischnatexten till
blott de 4 första ordningarnas (40) traktater
samt de 4 första kapitlen af en traktat i 6:te
ordningen, men deremot gemara till alla dessa (40 1/2)
traktater. Den för bägge redaktionerna gemensamma
mischnatexten är i det närmaste identisk i bägge,
och olikheten ligger i gemaran, hvarför man äfven
ofta talar om mischna med babylonsk eller palestinsk
gemara. »T. jeruschalmi», hvilkens egentliga
upphofsman anses vara Rabbi Jochanan (d. 279 e. Kr.),
slutredigerades inom hans skola i Tiberias senast i
5:te årh. eller omkr. ett årh. före den i Babylonien
af R. Aschi och R. Abina slutredigerade »T. babli».
– Språket är i mischnan nyhebreiskt och i gemaran
hufvudsakligen arameiskt. Framställningsformen,
i mischnan någorlunda naturlig och klar, är i
gemaran af den mest egendomliga art: ytterligt
sammanträngd, med lös, sönderbruten satsfogning, och
särskildt svårfattlig genom många förkortningar,
tekniska termer, lösryckta citat, hänsyftningar
o. dyl., hvarför talmud med allt skäl gällt och
gäller såsom ett det svåraste studium, »en bok
med sju insegel». Å andra sidan utbreder den sig
ofta i vidlyftiga afvikelser af alla möjliga slag,
fördjupar sig i spetsfundig, ända till orimlighet
stegrad dialektik, förlorar sig i småaktiga detaljer
och är naturligtvis, liksom all annan religiös
literatur från samma tid, full af vidskepelse och
demonologiska fantasier. Om också många enskilda
haggadiska stycken visa en innerlig känsla och en
anslående form, eger dock talmud i sin helhet
intet estetiskt värde. Så mycket större har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
