Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sömn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som kallas mania, är sömnlöshet i
större eller mindre grad vanlig.
O. T. S.
Sömnsjuka, patol., är ett sömnliknande tillstånd,
som uppträder sjelfständigt, d. v. s. oberoende af
febersjukdom, hufvudskador eller förgiftning, och ur
hvilket den sofvande icke kan väckas. Sömnsjukan
uppträder oftast plötsligt. Musklerna äro fullkomligt
slappa, alla lemmar orörliga, och den sjuke
ligger liksom död med blekt ansigte, andedrägten
omärkligt svag och hjerttonerna alls icke hörbara.
Alla reflexfenomen saknas, men musklernas retbarhet
för elektricitet qvarstår, hvarigenom man kan skilja
denna skendöd från verklig död. Stundom afbrytes
den dödlika sömnsjukan hos hysteriska qvinnor af ett
nervöst anfall. Medvetandet är under detta tillstånd
i regeln borta. I lindrigare fall kunna deremot
puls, hjerttoner och andning iakttagas. Stundom
öfvergår denna sömnsjuka i verklig somnambulism
(idio-somnambulism). Ett anfall af sömnsjuka kan
räcka från ett par timmar till veckor och månader.
Då denna sömn är långvarig, inträffar emellanåt ett
slags halfvaket tillstånd, hvarunder den sjuke
helt mekaniskt tager till sig föda och sedan
somnar in på nytt. Man har sett sömnsjuka uppträda
med regelbundna, periodiska anfall. Att lifvet under
sådana förhållanden, då organismen erhåller så ytterst
ringa näring, kan bibehållas, beror naturligt derpå
att ämnesförbrukningen under denna dvala är nedbragt
till den minsta möjliga. Den verkliga orsaken
till sömnsjukan är obekant. Man antager, att det
dervid är fråga om hämningsinflytelser i barken
hos stora hjernan. De flesta fall återgå till
helsa. – Under senaste tid hafva omtalats flere fall
af en sömnsjuka, benämnd nona, hvars natur icke är
utredd, men hvilken anses vara en följd efter den s.
k. ryska influenzan och vanligen slutat med döden.
O. T. S.
Sömstick, sömtryck. Se Hoflidanden.
Söna. För bibehållande af den på inmutning grundade rätten
till ett inmutadt område, eller ett utmål,
skall, enligt gällande grufvestadga af d. 16
Maj 1884, årligen en viss minimi-arbetsmängd, den
s. k. arbetsskyldigheten, för hvarje inmutadt område
eller utmål utföras (§ 39). Denna arbetsskyldighet
kan dock få fullgöras under ett år för flere,
högst fyra, derefter närmast följande arbetsår,
så framt anmälan derom hos bergmästaren göres inom
utgången af det år, hvarunder arbetet verkställes
(§ 39). Vidare kan man, under visst vilkor,
i stället för arbetsskyldighetens utförande få
erlägga en årlig afgift för hvart utmål (§ 41),
och slutligen kan, under vissa förutsättningar,
erhållas s. k. hvilostånd, d. v. s. befrielse från
arbetsskyldigheten (§ 42 och 44). Försummar emellertid
en grufveegare, utan behörig anmälan eller utan
att hafva erhållit hvilostånd, arbetsskyldigheten
för något år, och varder ej häller icke för samma
år afgift enl. § 41 i föreskrifven tid och ordning
inbetalad, är grufanläggningen vid det årets utgång
sönad, och den på mutsedeln grundade rätten förverkad
så framt talan derom sker inom två år från utgången
af det arbetsår, under hvilket
försummelsen egt rum (§ 47). – På inmutning grundad
rätt till grufanläggning eller fyndighet kan dock
äfven på annat sätt än nyssnämnda förverkas.
Th. N-m.
Söndag (se Dag), veckans första dag, har svenskan
i likhet med förhållandet inom de öfriga germanska
språken (T. sonntag, Eng. sunday, Isl. sunnudagr,
Höll. zondag o. s. v., erhållit sitt namn af
solen (Fornsv. sunnudagher, till hvars förklaring
kan jämföras Isl., Angels, och Mesog. sunna, sol).
Dess direkta förebild är det Lat. solis dies,
»solens dag». De romanska språken åter
hafva samtliga upptagit den under medeltiden
använda beteckningen dies dominica, Grek.
kyriake (näml. hemera), herrens dag», hvilken
af kyrkofäderna infördes i st. f. den gamla
hedniska benämningen. Så t. ex. Ital. domenica,
Sp. och Port. domingo, Fr. dimanche. En bestämd
skilnad gör sig alltså gällande mellan de
germanska och romanska (till hvilka senare de
slaviska i detta fall ansluta sig) folkens sätt att
beteckna söndagens begrepp. I afseende på de öfriga
veckodagarnas romanska namn lyckades det ej lika
väl för det kyrkliga nitet att utestänga hedniska
element (se Måndag, Tisdag o. s. v.). Ryssarna kalla
söndagen voskresenje, d. v. s. »uppståndelse»,
emedan denna dag af ålder varit helgad åt minnet
af Kristi uppståndelse, polackerna niedziela, d.
v. s. »hvilodag». – Liksom i benämningarna
på veckans dagar hafva äfven i folktron
åtskilliga spår från en förgången gudadyrkans
tid bibehållit sig, specielt i form af sägner
och skrock, bundna vid de särskilda dagarna,
ej minst vid söndagen. Enligt den forngennanska,
ännu mångenstädesfortlefvande, tron äro söndagsbarn
(d. v. s. på en söndag födda menniskor) skapade
till lycka och tros framför andra ega skarpt
förstånd, spådomsgåfva och läkeförmåga samt förmågan
att se andar. Se vidare Sabbat och Sabbatsbrott.
R. G.
Söndagsbokstaf, astron., den bokstaf, hvarmed söndagen
betecknades i den s. k. solcirkeln l. solcykeln, en
af de tre cyklerna i den julianska kalendern eller
den s. k. gamla stilen. I denna cykel betecknade man
veckodagarna med alfabetets sju första bokstäfver,
så att A blef beteckning för d. 1, d. 8, d. 15
Jan. o. s. v., hvar sjunde dag, B för d. 2, d. 9,
d. 16 o. s. v. Om ett års första söndag inträffade
t. ex. d. 4 Jan., som betecknades med D, blef alltså
D ifrågavarande års Söndagsbokstaf, då nämligen hvarje
veckodag måste få samma bokstaf hela året igenom. Hvad
skottåren angick, betecknades skottdagen, d. 24 Febr.,
med samma bokstaf som föregående dag, d. 23 Febr.,
och det blef derför tvänne söndagsbokstäfver för ett
skottår, en för söndagarna före skottdagen, en för
söndagarna efter. Jfr Kalender.
Söndagsnisse, »illustreradt veckoblad för skämt, humor
och satir», har utgifvits i Stockholm sedan April
1862, då denna skämttidning uppsattes af xylografen
G. Wahlbom. De första bägge årgångarna redigerades af
literatören R. Götberg. Från och med 1864 öfvertogs
redigeringen af J. G. Schultz, som genom sin qvicka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
