Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sågstekel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ock nå de ädlare delarna, lungor, tarmkanal, blåsa,
ja hjernan och ryggmärgen. Å andra sidan iakttagas ej
sällan kroniska sår på huden. På vårt och många andra
språk finnes intet särskildt ord, som betecknar dessa
senare sår, ty ordet rötsår passar visst icke för
alla fall. Sårens vetenskapliga benämning är ulcera,
ulcerationer. Hvad de egentliga, akuta såren angår,
så kunna de orsakas af snart sagdt alla tänkbara
föremål. Ett sädesagn kan gifva upphof till ett
sår i ögats hornhinna, hvilket kan medföra ögats
förlust, ja till och med, under särdeles ogynsamma
biomständigheter, lifvets. Detsamma kan möjligtvis
inträffa vid nålstyng i huden. Annars indelar
man såren mest efter det sårande instrumentets
beskaffenhet, således i skurna, stuckna, huggna och
kontunderade, d. v. s. de med trubbigt verktyg, genom
stötar, fall eller på dylikt sätt åstadkomna. Till
sistnämnda slag höra skottsåren.
Faran vid ett sår beror af mångahanda omständigheter,
först och främst på vigten af det organ, som
blifvit såradt. Ett sår i hufvudsvålen har
en helt annan betydelse än ett, som spräcker
hjernskålen och intränger i hjernmassan, ett sår
i bröstbetäckningarna är obetydligt i jämförelse
med ett, som inträngt i lungor eller hjerta,
o. s. v. Såsom ovilkorligt dödande äro att anse sår,
hvilka med ens förstöra de för lifvets bestånd
oundgängliga organen, såsom de inre delarna af
hjernan, början af ryggmärgen, de som vidt öppna
hjertat och de största blodkärlen, de som söndermala
lefver, tarmkanal o. a. Vid andra sår kommer först
i betraktande blödningen. Alltefter det skadade
blodkärlets storlek inträffar en mer eller mindre
hastig förblödning, om ej hjelp mellankommer. Vid sår
i inre organ tillkommer dessutom den fara att deras
innehåll, såsom vid tarmkanalens och urinblåsans sår,
kan uttömma sig i bukhålan och uppväcka en snabbt
dödande inflammation. Ytterligare beror faran af ett
sår på tillstötar under läkningen. Sedan urminnes
tid har man antagit tvänne former af läkning,
en omedelbar, reunio per primam intentionem, då
sårränderna af sig sjelfva klibba ihop eller bringas
dertill genom konstens åtgärd, och en medelbar,
reunio per secundam int., då sårets läkning sker genom
eller rättare efter varbildning, suppuration. I det
förstnämnda fallet och om läkningen är en blifvande,
kan faran anses med detsamma aflägsnad, men i det
senare fallet icke så. Sjelfva varbildningen är
redan, efter hvad som numera måste anses faststäldt,
ett bevis på att en invandring af infekterande ämnen,
mikroorganismer, bakterier, egt rum. och det är alltid
mer eller mindre ovisst huru vidt de skola sträcka
sina härjningar. Hög feber och blodförgiftning kunna
åtfölja nästan hvarje suppurerande sår, och äfven
den omsorgsfullaste behandling kan, i svåra fall,
blifva vanmäktig emot dessa små, men otaligt många
och ytterst verksamma fiender. Ett suppurerande sår,
som ej med fullkomlig sakkännedom behandlas, kan bli
ingångsport for invasioner af en mängd bakterier,
de som alstra ros, difteri, hospital brand, stelkramp
(tetanus) och åtskilligt annat. Dessa
s. k. sårsjukdomar drabba åtminstone ofantligt
oftare suppurerande sår än färska, som omedelbart
komma till upplyst behandling, och då en omedelbar
förening lyckas. Hela den moderna sårbehandlingen går
derför ut på att genom en, man skulle kunna säga,
pinsamt noggrann antiseptisk behandling (hvilken
äfven är tillräcklig att motverka en nyss inträdd och
ej alltför elakartad bakterieinvaridring) förekomma
infektion af ett sår och sedan åstadkomma en omedelbar
läkning. Hela sårets omgifning rengöres sålunda
noggrant, hår afrakas i tillräcklig utsträckning,
hela regionen liksom såret sjelf desinfekteras med
antiseptiska medel, och till det yttersta sträfvar
man att sy ihop såret. Om en främmande kropp finnes
i ett sår, aflägsnas den naturligtvis, om den kan
anses smittoförande, och om den är någorlunda lätt
åtkomlig; eljest låter man den vara i fred. Detta
är i synnerhet förhållandet med projektiler, hvilka
i allmänhet ej äro infekterade och derför, om de ej
omedelbart medföra dödlig utgång, äro mindre skadliga,
än uttagningsförsöken kunna vara.
För behandlingen af sår, som drabba inre organ,
gälla i hufvudsak enahanda regler, i synnerhet då
sådana delar äro träffade, hvilka lemna utträde
för skadliga ämnen i angränsande kaviteter, såsom
magsäcken, tarmkanalen och urinblåsan. I sådana fall
måste bukkaviteten öppnas samt de skadade ställena
framdragas i ljuset och med omsorg förenas. Denna
operation är svår och vansklig, men då dödlig utgång
eljest är viss, måste det yttersta vågas. Många
exempel finnas derpå att sår t. ex. å tarmarna kunnat,
det ena efter det andra, förenas och patienterna
återställas.
De kroniska såren kunna antingen uppkomma såsom en
följd af de akuta, eller ock från början te sig såsom
»ulcerationer.» De så ofta förekommando bensåren äro
härpå ett talande bevis. Orsaken till det kroniska
förloppet är antingen bristande vård, såsom då den
behäftade delen ej får vara i tillräcklig hvila,
eller ock beror fortvarandet på allmänna lidanden,
hvilka, om de ej undanrödjas, underhålla såren. Sådana
äro skörbjugg, syfilis, tuberkulos, kräfta m. m. Alla
dessa sjukdomar framkalla äfven sår, utan att någon
särskild, lokalt verkande orsak dertill behöfves. I
många fall är en allmän behandling tillräcklig att,
jämte den lokala, som icke får underlåtas, bringa
ulcerationer till läkning; i andra fall måste såren
och deras närmaste omgifning medelst operation
borttagas och, så vidt sig göra låter, omedelbar
läkning åvägabringas medelst plastiska operationer
(se d. o.).
Äfven inre ulcerationer äro ej alldeles oåtkomliga
för behandling. Kan man med någorlunda säkerhet
diagnosticera ett ulcus, t. ex. i magsäcken, hvilket i
vissa fall ej är omöjligt, kan man öppna bukkaviteten,
utskära såret och förena den genom operationen
uppkomna luckan. Äfven kräfta kan på detta sätt
aflägsnas från magsäck och tarmar, och fall finnas,
der en sådan operation afvändt en eljest viss och
qvalfull död. Rsr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
