Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Surrey ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Europa under föregående århundrade, ledde till
en annan af Rousseau framställd absolutistisk
teori, nämligen att folket oorganiseradt i massa
vore suveränt, den absoluta folksuveräniteten. Man
förbiser i båda fallen, att all suveränitet har sin
grund i staten. Det gifves ingen suveränitet öfver
staten, såsom åsyftas i den teori, som gör staten
beroende af monarkens individuella vilja, ej häller
utom staten, såsom enligt folksuveränitetens teori;
det är nämligen först då folket är organiseradt
till stat, som statsmakt och suveränitet gifvas.
H. L. R.
Suvorov-Rymnikski. 1. Aleksandr Vassiljevitj S.,
grefve S., furst Italijski, berömd rysk fältherre,
föddes i Moskva d. 24 Nov. 1729 och härstammade från
en till Ryssland inflyttad svensk. År 1746 ingick
han vid gardet, gjorde sig under sjuåriga kriget
bemärkt i striderna vid Zorndorf, Kunersdorf och
Kolberg samt utnämndes 1762 till öfverste. Under
kampen före Polens första delning ledde han
1768 stormningen af Krakov och trängde fram till
Lublin. Befordrad till generalmajor 1770, slog han
Oginski vid Stolowice (d. 22 Sept. 1771) samt intog
1772 konfederationens sista platser, slottet i Krakov,
Tyniek och Czenstochow. I kriget med turkarna gick
han 1773 öfver Donau samt vann segern vid Hirsova
(d. 14 Sept. s. å.) och i förening med Kamenski segern
vid Koslidsche (d. 17 Juni 1774). År 1774 gjorde han
äfven slut på Pugatjevs uppror; 1777–78 eröfrade
han återstoden af Krim, och 1783 kufvade han nogaiske
tatarerna, till belöning hvarför han 1786 utnämndes
till general och guvernör på Krim. På nytt i strid med
turkarna, slog han dem vid Kinburn d. 12 Okt. 1787
och vann 1789 som Potemkins underbefälhafvare flere
framgångar. I förening med österrikiska trupper slog
han turkarna vid Foksjani (Moldau) d. 1 Aug. 1789,
och d. 22 Sept. s. å. vann han en lysande seger vid
floden Rymnik. Af Josef II upphöjdes han derefter
till riksgrefve och af Katarina II till grefve med
tillnamnet Rymnikski. Äfven 1790 var S. Potemkins
högra hand och verkställde d. 22 Dec. detta år
stormningen af Ismaïl, vid hvilket tillfälle han
tillät sina soldater att på det förfärligaste sätt
plundra och döda. Hans blotta namn injagade skräck hos
turkarna såväl som sedermera hos polackerna. Efter
freden 1791 utnämndes han till generalguvernör
i Jekaterinoslav, på Krim och i de nyeröfrade
områdena kring Dnjestr. Redan 1794 kallades han
emellertid till Polen, der han, efter att hafva
besegrat Kosciuzsko vid Maciejowice, natten mellan
d. 4 och d. 5 Nov. under ett fasansfullt blodbad
stormade Praga och d. 8 Nov. efter kapitulationen
besatte Varsjav. Af kejsarinnan Katarina erhöll han
sedan värdigheten af generalfältmarskalk äfvensom
flere andra hedersbetygelser, men föll efter kejsar
Pauls trontillträde i onåd på grund af sitt klander
mot dennes nya uniformer och militära förslag samt
lefde någon tid, delande sina bönders arbete, på sitt
landtgods Kontsjanskoe i guvernementet Novgorod. År
1799 blef han dock i kriget mot
Frankrike generalissimus för de rysk-österrikiska
trupperna i Italien och s. å. af österrikiske kejsaren
utnämnd till riksgeneralfältmarskalk. Den 27 April
slog han fransmännen under Moreau vid Cassano, d. 29
s. m. intågade han i Milano och upphäfde cisalpinska
republiken; d. 3 Maj eröfrade han Pavia samt slog
sedan Moreau i upprepade strider och tog Turin;
d. 17–19 Juni besegrade han Macdonald vid Trebbia och
d. 15 Aug. Joubert vid Novi samt gjorde sig derefter
till herre öfver hela öfre Italien. Till belöning
för dessa bragder blef han af sin kejsare upphöjd i
furstligt stånd med namnet Italijski. Betydelsen af de
nämnda framgångarna förminskades dock genom tvister
mellan de Österrikiske befälhafvarna och intriger i
Wien samt genom den befallning S. plötsligt erhöll att
i Schweiz förena sig med Korsakov och en österrikisk
kår. Under ytterliga svårigheter tågade han öfver
Alperna (Sankt Gotthard), men fick vid sin ankomst
veta, att Korsakov redan blifvit slagen. Genom
ett mästerligt återtåg räddade han då sin svårt
decimerade armé genom Graubünden in i Tyskland samt
beredde den vinterqvarter mellan floderna Iller och
Lech. Kort derefter hemkallades han af kejsar Paul,
som från denna tid ändrade politik och slöt sig
till Napoleon. På grund af ett obetydligt formfel
föll S. i onåd och blef vid sin återkomst icke
mottagen af kejsaren. Han dog i Petersburg d. 18
Maj 1800. Alexander I lät 1801 resa hans staty i
hufvudstaden. – S. utmärkte sig i sin krigföring mera
genom snabba rörelser och våldsamma angrepp än genom
omfattande beräkningar. Såväl i sin taktik som till
sin personlighet var han i viss mån barbar. Med
ytterlig brutalitet och förakt för menniskolif
förenade han en barnslig hjertegodhet. Den största
enkelhet och arbetsamhet voro utmärkande drag i
hans enskilda lif. – 2. Aleksandr Arkadijevitj S.,
grefve S.-Rymnikski, furst Italijski, rysk militär
och diplomat, den förres sonson, född d. 1 Juli
1804, ingick 1824 vid lifgardesregementet till
häst. År 1825 blef han, ehuru oskyldig, invecklad
i dekabristernas uppror och begaf sig, sedan han
frikänts, till armén i Kaukasus. Med utmärkelse
deltog han med densamma i fälttåget mot Persien. 1831
bevistade han i Paskievitjs generalstab kriget
i Polen. Utnämnd till öfverste, erhöll han sedan
flere diplomatiska uppdrag vid tyska hof. Såsom
generalmajor sändes han 1845 till Kaukasus för
att utrota vissa oordningar och missbruk, som
förekommo vid der förlagda trupper. År 1846 blef han
kejsarens generaladjutant samt 1848 generallöjtnant
och generalguvernör i Östersjöprovinserna, der han
genom ett kraftigt försvar för provinsernas autonomi
vann stor popularitet. Under Krimkriget förde han
1854–56 befälet öfver trupperna vid Östersjökusten,
och 1859 upphöjdes han till general af infanteriet. På
grund af sin mycket stora popularitet bland
balterna återkallades han 1861 till Petersburg. Han
inträdde der i riksrådet och utnämndes 1866 till
generalinspektör öfver infanteriet. Död i Petersburg
d. 12 Febr. 1882.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
