Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Suggestiv ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställer man sedan en spegel vid sidan om bladet, ser
somnambulen en kopia af den suggererade skriften, men
anmärker (såsom riktigt är), att spegelbilden visar
raderna bakvända, så att de måste läsas från höger
till venster. Sättes spegeln ofvanför skriften, visa
sig raderna upp- och nedvända, men läsas naturligtvis
från venster till höger. – Man talar ock om »mental
suggestion» eller »tankeöfverföring», hvarmed förstås
det tillvägagående, hvarigenom en tanke, känsla,
vilja eller hvilken psykisk kraft som hälst skulle
inverka på en annans hjerna, omedelbart och direkt,
på ett så att säga immaterielt sätt, utan att gifva
sig tillkänna genom några för de yttre sinnena
märkbara sätt, således hvarken genom ord, minspel,
åtbörd, ställning eller dylikt, såsom det sker
i vanliga suggestioner. Ehuru de iakttagelser,
på hvilka man i detta fall stödjer sig, icke på
vetenskapens nuvarande ståndpunkt nöjaktigt kunna
förklaras, tyda de likväl på nödvändigheten för oss
att vidga våra begrepp om s. k. naturlagar. Denna
nödvändighet framgår äfven af den s. k. terapeutiska
suggestionen, som användes till lindrande eller
botande af vissa sjukdomar. Liébault var den
förste, som använde suggestionen i detta syfte. Den
terapevtiska suggestionen består helt enkelt deri
(se O. G. Wetterstrand, »Om hypnotismens användande
i den praktiska medicinen») »att man låter tanken
på tillfrisknandet genomtränga patienten», i det
man med bestämd ton i rösten tillsäger honom, att
hans krämpor skola försvinna, att sjukdomssymtomen
skola upphöra, och att han vid uppvaknandet icke
vidare känner några smärtor eller något lidande,
utan känner sig frisk och stärkt. Man borttager
på detta sätt smärtor och kan inverka på kroppens
funktioner, så att matlusten återställes och magens
verksamhet förbättras, muskelkraften ökas (bevisligt
med dynamometern), hjertats slag blifva långsammare
och andningen likaså, om den förut var påskyndad; man
kan gifva god sömn åt den sömnlöse, man kan inverka
på själsstämningar och sinnesriktningar o. s. v. Den
terapevtiska suggestionen är naturligtvis icke något
universalmedel och har aldrig af dess utöfvare i
senare tid blifvit framställd såsom något sådant. Den
har sin förnämsta verksamhet inom nevrosernas område
och dermed beslägtade rubbningar, der icke några
djupare organiska förändringar förefinnas. Men
det förhållandet att man otvifvelaktigt med den
terapevtiska suggestionen kan inverka åfven på det
sympatiska nervsystemet och derigenom på kroppens
näringsförlopp föranleder det uttalandet att
bärvidden för den terapevtiska suggestionen ännu
icke är fullt känd. O. T. S.
Suggestiv. Se Suggerera.
Suggs brännare. Se Gas, sp. 916.
Sugillation (af Lat. sugillare, slå någon blå),
med., utådring af blod i och under huden, hvarigenom
fläckar uppkomma af röd, rödbrun eller brunblå
färg. Sugillationer härröra af sjuklig (patologisk)
förändring i väfnaderna, särskildt kapillärkärlen,
såsom i skörbjugg och i purpura haemorrhagica
(= Werlhoffs fläcksjukdom), eller framkallas genom
stötar eller slag.
Sådana »traumatiska sugillationer» eller »blåmärken»
kunna erhålla en mycket stor utsträckning derigenom
att det » extravaserade» (ur kärlen utträngda) blodet
genomtränger och »infiltrerar» under angränsande
hud belägen bindväf, i synnerhet om denna är mera
lös och lucker. Genom haematinets oxidation ändra
dessa blåmärken småningom sin färg från rödblått till
grönaktigt och gult under den tid, som åtgår till det
sugillerade blodets omsättning och bortskaffande genom
den uppsugning, som lymf- och blodkärl verkställa.
O. T. S.
Sugljud. Se Inspiratoriska språkljud.
Sugmaskar, Trematodes, zool., en till maskarna hörande ordning,
hvilken omfattar plattade, stundom bladformiga,
oledade maskar, som på grund af sitt parasitiska
lefnadssätt äro försedda med infästningsredskap
i form af hakar och sugskålar. Dessa maskar äro
nästan utan undantag samkönade. En del utveckla sig
utan förvandling, andras utveckling är förbunden
med generationsvexling (sed. o.). Man har delat
denna ordning i tvänne grupper. 1) Monogenea äro
försedda med minst tre sugskålar och vanligen
äfven med hakar; utvecklingen sker direkt utan
förvandling, och det stora flertalet lefver som
»yttre parasiter» på fiskars hud och gälar. 2)
Digenea hafva högst två sugskålar och aldrig
hakar; de utvecklas genom generationsvexling och
lefva inuti andra djurs kroppar. Jfr Distomum.
L-e.
Sugning, fys., ett uttryck, som ofta begagnas för
att beteckna flere på lufttrycket beroende fenomen.
Man säger t. ex. att vattnet suges upp i vattenpumpen,
då pumpstöfveln drages uppåt, i st. f. att säga, att
den yttre luften trycker upp vattnet i rummet under
pumpstöfveln, då luften der förtunnas. – Alla
sugfenomen kunna på detta sätt hänföras till ett yttre
tryck. A. Bi-n.
Sugplåt. Se Löständer.
Sugpump, mek. Se Pump.
Sugvatten, sjöv. Se Bakström.
Suhl, stad i preussiska regeringsområdet Erfurt (prov.
Sachsen), på Thüringerwalds södra sluttning.
10,605 innev. (1885). S., hvars jernindustri
fortfarande är af betydenhet, var redan i 15:de årh.
berömdt för sin vapenfabrikation. Under tiden
1550–1634 försåg S. icke blott Tyskland, utan
äfven andra land med vapen.
Suhm, Peter Fredrik, dansk historiker, född d. 18
Okt. 1728 i Köpenhamn, fick af Holbergs skrifter lust
att sjelf skrifva. 1746 blef han student, kort derpå
hofjunkare (han var af gammal adel), 1748 assessor i
hofrätten och 1751 etatsråd. Men hvarken hoflifvet
eller ämbetet tillfredsställde honom. 1751 reste
S. till Trondhjem och gifte sig följande år med en
rik köpmansdotter samt kom derigenom i tillfälle att
uteslutande sysselsätta sig med vetenskapliga och
bokliga göromål; han fördjupade sig i omfattande
studier ät Danmarks historia, utgaf tillsammans
med Schöning Forbedringer til den gamle danske
og norske historie (1757), till hvilken S. skref
bl. a. skildringar af Knut den stores, Erik Ejegods
och Erik Emunes lefnad. 1755 vände S. tillbaka till
Köpenhamn, der han trädde i förbindelse med flere ledande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
