Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strigel (Strigelius), Victorin - Strigini, zool. Se Nattugglorna - Strike, Eng. Se Strejk - Striktur, med., hopsnörning af en kanal eller mynning - Striler är i Norge ett allmänt kändt namn på fiskarebefolkningen i trakten af Bergen - Strindberg, Johan August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Strigel (Strigelius), Victorin,
tysk teolog, född 1524 i Kaufbeuren i Schwaben,
studerade under Melanchthon i Wittenberg och
blef 1548 professor i Jena. Då han såsom
medarbetare i Konfutationsboken af år 1559
visade sig stå nära den s. k. synergismen
(se d. o.), angreps han af den ortodoxe Flacius
och blef på dennes föranstaltande satt i fängelse.
Efter 4 månader återfick han emellertid friheten,
och ett offentligt samtal egde rum mellan
honom och Flacius i Weimar 1560. Ehuru S.
endast i sin tro på den menskliga viljans
förmåga att förbereda sig till nådens emottagande
visade sig af vika från den ortodoxa läran, blef
han föremål för en mängd angrepp, i anledning
hvaraf han 1562 flyttade som professor
till Leipzig. År 1567 utnämndes han till
professor i etik i Heidelberg. Död 1569.
Strigini, zool. Se Nattugglorna.
Strike [sträjk], Eng. Se Strejk.
Striktur (af lat. stringere, sammansnöra), med.,
hopsnörning af en kanal eller mynning, så att
passagen blir försvårad, men icke alldeles
afstängd, t. ex. i matstrupen eller urinröret.
F. B.
Striler är i Norge ett allmänt kändt namn på
fiskarebefolkningen i trakten af Bergen, förnämligast
på Hordalands stora öar. Strilerna
anses för att stå mycket lågt samt äro i Bergen
ständigt föremål för skämt och löje, hvilket
dock av den flegmatiske strilen i regeln
upptages mycket lugnt.
Y. N.
Strindberg, Johan August, författare, föddes
i Stockholm d. 22 Jan. 1849. Han inhemtade
skolundervisning vid Klara och Jakobs
elementarläroverk samt Stockholms lyceum.
Tidigt framträdde hos honom ett oroligt reflexionsbegär,
som i förening med hans starka och
mot allt tryck upproriska, men eljest skyggt sig
döljande känsla skaffade honom under uppväxttiden
mången bitter stund, och ynglingens själslif
genomgick mer än en kris. Sedan han 1867
blifvit student, tillbragte han en termin i
Upsala, var ett halfårs tid vik. folkskolelärare i
Stockholm, innehade derefter informatorsplatser
derstädes och idkade samtidigt förberedande
studier för läkareexamen, men lemnade dessa
för att utbilda sig till skådespelare vid k.
teatern. Debuten gick om intet, och S. for i början
af 1870 åter till Upsala, der han med allvar
dref studier för filosofiska graden. Emellertid
hade författarehågen kommit till frambrott
hos honom. Hans första arbete var det
dramatiska utkastet Fritänkaren (1869; tryckt
psevdonymt 1870), ett rationalistiskt och i utförandet
ungdomligt naivt alster. Det på blankvers
skrifna sorgspelet Hermione (1869; tr. 1871)
rör sig kring Greklands fall för Filip af
Macedonien. Det eger en klar komposition samt
gisslar deklamatoriskt ungdomens sedeförderf
och brist på patriotism äfvensom demagogers
lumpenhet. Hösten 1870 uppfördes å k.
teatern S:s »dramatiska situation» I Rom, med
ämne från Thorvaldsens ungdom, ett konstdyrkande
och betydligt tamt alster på vers. I
sorgspelet Den fredlöse (i en akt; uppf. å k.
teatern 1871), hvars handling är förlagd till
den fornnordiska hedendomens brytning mot
kristendomen, återspeglas hos personerna olika
sidor af författarens egna själserfarenheter, och
det kärfra språket är hemtadt direkt ur de
isländska sagorna. Våren 1872 måste S. af brist
på tillgångar afstå från sina akademiska
studier. Han valde då skriftställarens bana samt
började i Stockholm skrifva konstkritik och
berättande skisser i åtskilliga tidningar. S. å.
fullbordade han sitt prosadrama Mäster Olof
(först kalladt »En affälling») med ämne från
svenska reformationen. Detta storslagna drama,
fullt af rik originalitet och stormande ungdomskraft,
utgör en omklädnad för S:s tidigare
uppfattning af hans egen samtids brännande frågor,
och i hufvudpersonen, den ömsom djupt
missmodige, ömsom hänsynslöst handlingskraftige
idealisten, har S. velat teckna sig sjelf. Den
motgång han rönte med denna pjes, hvilken
förgäfves hembjöds åt k. teatern (i denna sin
ursprungliga form trycktes och uppfördes den
ej förr än nio år senare), tillbakaträngde hans
lust att dikta. Han var 1874 medarbetare i
»Dagens nyheter» och hösten s. å. i landtmannapartiets
organ »Svenska medborgaren» samt tjenstgjorde
Dec. 1874–82 som e. o. amanuens vid k.
biblioteket. Der fick han anledning att kasta
sig på kulturhistoriska studier, särskildt på
studiet af kinesiska språket och literaturen, hvilket
ämne han sökte på flerehanda sätt referera
till Sverige. Han utgaf äldre kartor öfver
delar af Asien och handskrifter af svenska officerare,
som under Karl XII:s krig skickats i
fångenskap till Sibirien, samt skref Kina, några
gensagor mot gängse irrmeningar (i »Framtiden»,
1878), Relations de la Suède avec la
Chine et les pays tartares, som lästes
inför Académie des inscriptions et belles-lettres
i Paris 1879, m. m. Af diktalster frambragte
han under flere år endast det något torrt
satiriska lustspelet Anno Fyrtiåtta (1875, tr. först
sedermera), de med en drastisk humor kryddade
student-novelletterna Från Fjerdingen och
Svartbäcken (1877) samt en på blandad knittelvers
och prosa gjord omdiktning af ungdomsdramat
»Mäster Olof» (1878), mera konstnärlig
och enhetlig i byggnaden samt röjande en
mognad humanitet i afvägandet af rätt och orätt
mellan de sammandrabbande viljorna. Någon
synnerlig uppmärksamhet hade emellertid
hans författareskap ej väckt, då han hösten
1879 utgaf romanen Röda rummet (5:te uppl.
1886). Denna skildring ur den artistiska och
literära »bohêmens» lif i Stockholm, genom sjelfva
sitt ämne en nyhet i svenska literaturen,
var på samma gång en med obarmhertig styrka
genomförd samhällssatir, som i mer eller
mindre karrikerade skepnader prisgaf åt
förtrytelsen och åtlöjet en mängd företeelser, hvilka
man eljest vant sig att blicka upp till. Den
individuelt liffulla, målande och säreget qvicka
stilen, den radikala grundåskådningen jämte en
för vår vitterhet dittills främmande naturalism
i skildringarna utöfvade ett stort inflytande på
den literatur, som framträdde i Sverige under
1880-talet. Boken, som väckte ett ovanligt
uppseende, emottogs med stor ovilja af det
beståendes vänner, och S:s följande författareskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
