Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström / 569-570 (1891) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stjernkarta kallas planframställning af himmelssferen med dess stjernor - Stjernkatalog är en systematisk förteckning öfer stjernornas koordinater - Stjernklasser äro vissa kategorier, i hvilka man sedan äldsta tider indelat stjernorna med afseende på deras ljusstyrka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tydlighet och öfversigtlighet, hvarföre man undvikit
detta, i det hela onödiga, bildergalleri i nyare
kartverk. Bland sådana märkas Argelanders »Neue
uranometrie» (1843), Heis’ »Neuer himmelsatlas»
(1872), Goulds »Uranometria Argentina» (1879)
och Houzeaus »Uranometrie générale» (1878), hvilka
alla inskränka sig till för blotta ögat synliga
stjernor. Vigtigare än dessa äro de kartverk, som
upptaga äfven teleskopiska stjernor. Dit höra först
Hardings efter Piazzis och Le Français’ observationer
utarbetade »Atlas novus coelestis» (1822), på 27
kartor upptagande 120,000 stjernor, samt framförallt
Argelanders »Atlas des nördlichen gestirnten
himmels», upptagande alla de stjernor till och med
9:de och 10:de storleken, som af samme astronom
katalogiserats (jfr Stjernkatalog). Vidare äro
att nämna »Berliner akademischen karten» (1830–59),
innehållande alla stjernor till och med 9:de och en
stor del af 10:de storleken inom en eqvatorszon mellan
+15° och -15° deklination. Dessa kartor utfördes på
Bessels uppmaning med ändamål att tjena till ledning
vid upptäckandet af nya himmelskroppar tillhörande
vårt planetsystem. Att de fyllt denna uppgift visar
det stora antalet under detta århundrade upptäckta
småplaneter. Andra arbeten af samma art äro Chacornacs
»Atlas écliptique» (1854–63) samt Hinds »Ecliptical
charts» (1844–54), upptagande stjernor till och med
11:te storleken inom den zon, som sträcker sig 15°
åt båda sidor om ekliptikan. Till sist bör nämnas
det af astro-fotografiska kongressen i Paris såsom
internationelt företag föreslagna arbetet att på
fotograiisk väg kartlägga himmelssferens stjernor
till och med 14:de storleken, hvars utförande
f. n. (1891) är i sin begynnelse.
K. B.

Stjernkatalog är en systematisk förteckning öfver stjernornas
koordinater, upptagande deras rektascension och
deklination för en viss »epok» och i förhållande
till ett visst medelläge af eqvatorn och
vårdagjämningspunkten (medel-eqvinokt). (Under
antiken och medeltiden katalogiserades i
st. f. rektascension och deklination longitud
och latitud.) Dessutom innehåller stjernkatalogen
vanligen äfven andra uppgifter, såsom stjernans
storlek, dess egenrörelse (motus proprius) samt
hänvisningar till andra stjernkataloger. Den
första stjernkatalogen upprättades af Hipparchos
och innehöll 1080 stjernor. Den sedermera af
Ptolemaios i Almagest införda stjernkatalogen
utgör i huvudsak en reproduktion af denna. Af
de kataloger, hvilka grundats på observationer
utan kikare, nämna vi utom dessa blott de sista,
Tyge Brahes och Hevelius’ kataloger. Den första
katalog, som upprättades med hjelp af kikare, var
Flamsteeds »Historia coelestis britannica» 1725;
och efter denna hafva oupphörligt nya tillkommit,
afseende större eller mindre noggranhet. Bessels i
»Fundamenta nova» publicerade stjernförteckning utgör,
med sina 3,222 af Bradley på 1" när bestämda stjernor,
den äldsta precisionskatalog, på hvilken den moderna
astronomien kan bygga. Särdeles vigtig är Argelanders
»Durchmusterung des nördlichen gestirnten himmels»
(1857–63), numera fullständigad af
prof. Schönfeld, innehållande approximativa
positioner för alla stjernor till och med
9:de storleken till ett antal af 324,198. På
föranstaltande af Astronomische gesellschaft hafva
i senare tider flere observatorier sammanslutit
sig för att omobservera dessa stjernor och grunda
en precisionskatalog af samma utsträckning. Från
Sveriges sida har Lunds observatorium deltagit
i detta arbete, som 1890 redan var färdigt.
K. B.

Stjernklasser äro vissa kategorier, i hvilka man
sedan äldsta tider indelat stjernorna med afseende
på deras ljusstyrka. Så indelas de för blotta ögat
synliga stjernorna i sex klasser. På ett parti af
himmelssferen, sträckande sig från nordpolen till 35°
sydlig deklination, räknar man

14	stjernor	af	1:sta	klassen
48	»	»	2:dra	»
152	»	»	3:dje	»
313	»	»	4:de	»
854	»	»	5:te	»
2010	»	»	6:te	»

Likasom icke alla stjernor af 1:sta storleken äro
lika klara (Sirius är t. ex. 4 gånger så ljusstark som
Rigel, [beta] Orionis), så gäller detta icke häller för
de öfriga storleksklasserna. Derför har man mellan
dessa storleksklasser inskjutit underafdelningar,
vanligen tio, så att man t. ex. talar om en stjerna
af storleken 3–4 o. s. v. Detta system har man
vidare fortsatt för de teleskopiska stjernorna, och
enligt detsamma skulle de svagaste stjernor, som i de
mäktigaste förefintliga instrument kunna iakttagas,
räknas till 16:de storleksklassen. Då Herschel talar
om den 20:de ligger en annan skala till grund. – Hela
detta system, uppkommet genom en slump, hvilar på
observatörernas individuella uppfattning och saknar
vetenskaplig precision. Denna har vid jämförelsen
af stjernornas ljusstyrka först ernåtts genom
fotometerns (se d. o.) användning för detta ändamål
af Zöllner, Seidel samt i nyaste tid i omfattande
skala af Pickering och Pritchard. Märkvärdigt nog
hafva dessa undersökningar visat en genomgående
lagbundenhet i de föregående uppskattningarna,
i det att ljusstyrkorna af två på hvarandra
följande storleksklasser förhålla sig nära nog som
2,5 till 1. Samma förhållande, men omvändt, eger i
det närmaste rum mellan antalet af två på hvarandra
följande storleksordningar, så att, om man förenat
samtliga stjernor af en viss klass i en enda punkt,
densamma skulle erhålla samma ljusintensitet, hvilken
storleksklass man än valt. Detta förhållande gäller
åtminstone till och med stjernor af 9:de storleken,
och för alla dessa stjernor är dermed stadfäst, att
de äro i medeltal lika ljusstarka och likformigt
fördelade i rymden. Naturligtvis och notoriskt
existera enskilda undantag derifrån. För stjernor,
som äro svagare än nionde storleken, synes en
glesare fördelning inträda, hvilket antyder, att vårt
stjernsystem är begränsadt. I motsatt fall skulle i
sjelfva verket hela himmelssferen synas som en enda
lysande yta, åtminstone såvida man ej med Olbers
antager en exstinktion af stjernljuset under dess
passage genom verldsrymden.
K. B.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>