Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stiernberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1. Stiernstedt, Karl Johan, krigare, landshöfding,
sonson till ofvannämnde Johan Thessleff, född i
Viborg d. 29 Sept. 1686, inträdde på den civila
ämbetsmannabanan och var 1699 extra ordinarie
tjensteman vid guvernementskansliet i Narva, men
öfvergick vid Nordiska krigets utbrott i krigstjenst
såsom soldat vid H. R. Horns regemente. Han blef
fänrik vid Björneborgs regemente 1701, deltog i
affären vid Padoga 1703 och i det tappra försvaret
af Narva 1704. Derefter sändes han med 200 rekryter
till Polen, der han blef kornett vid adelsfanan
1705. Han var med i bataljen vid Fraustadt 1706,
blef derefter löjtnant och 1708 ryttmästare samt
framförde en ansenlig konvoj till kon. Karl,
då denne stod vid Poltava. Efter nederlaget vid
Poltava blef han tillfångatagen vid Dnjepr samt
fördes till Solikamsk, der han tillbragte tretton
år under hård behandling. Hemkommen 1722, fick
han majors namn och blef öfverstelöjtnant 1740,
då han tog afsked. Såsom medlem af ridderskapet
och adeln vid frihetstidens riksdagar anslöt
S. sig med ifver till hattpartiet. Vid riksdagen
1738–39 understödde han angreppen mot Arvid Horn och
det gamla mössrådet och verkade för förbundet med
Frankrike samt för utvidgandet af sekreta utskottets
maktfullkomlighet. Vid riksdagen 1740–41 vidhöll han
denna ståndpunkt. Då frågan om krig och fred d. 21
Juli 1741 förelåg till slutligt afgörande i sekreta
utskottet, afgaf han ett yttrande, deri han i djerft
öfvermodig ton prisade Sveriges maktställning gent
emot Rysslands svaghet och utan tvekan yrkade på
krigsförklaring. Med afseende å detta sitt nit i
hattpartiets tjenst utnämndes han d. 30 Juni 1741
till landshöfding öfver Kymmenegårds och Nyslotts
län. Han fick sig dermed anvisad en farlig utpost,
der han bittert skulle pröfva de sorgliga följderna
af det lättsinnigt började kriget, men å andra sidan
visade han i farans stund mera mod och beslutsamhet
än någon annan af befälhafvarna i detta krig. Sedan
han i Sept. 1741 anländt till sitt höfdingedöme,
började han omedelbart vidtaga åtgärder för försvaret
af dess vidsträckta, efter det olyckliga slaget vid
Villmanstrand blottade gräns. Han hade till sitt
förfogande ingen annan regulier styrka än Nyslotts
garnison af 200–300 man och vände sig derför till
allmogen för att förmå densamma att uppställa nya
trupper. Han förmådde rusthållarna och rotebönderna
att återupprätta de förstörda ordinarie truppkårerna:
Kymmenegårds bataljon, Savolaks regemente och karelska
dragonerna, men hade ingen hjelp af dem, emedan de
af Ch. E. Lewenhaupt kallades till hufvudarmén. Men
tilllika utskref han vargeringsmanskap till fullt
samma antal som det ordinarie, hvarvid allmogen,
ehuru han icke kunde åberopa lag till stöd för
sitt förfarande, villigt gick honom till mötes. Han
färdades sjelf från den ena rekryteringsplatsen till
den andra. T. o. m. svenska Karelen, som aldrig förut
bidragit till försvarsverket, togs i anspråk. Sålunda
erhöllos omkr. 2,000 vargeringskarlar, hvilka för
att ingifva fienden respekt ekiperades i gamla, redan
aflagda, blåa soldatrockar och uppställdes i
posteringar vid i strategiskt afseende vigtiga pass
invid gränsen. Äfven den öfriga allmogen försågs
med vapen för att biträda vid försvaret. Styrkan af
denna beväpning pröfvades, då den ryske generalen
Fermor med omkring 2,000 man regelbundna trupper
och 1,000 kosaker i början af Mars ryckte fram mot
Nyslott. De ryska trupperna blefvo slagna af en
finsk postering vid Kerimäki i Savolaks. Ej häller
lyckades de, oaktadt någon framgång, vinna fast fot
i svenska Karelen, der allmogen under partigängares
ledning bildade en landstorm, som beredde fienden ej
ringa skada (se Sallinen). Under vårens lopp
företogos flere lyckade ströftåg in på det ryska
området. Medan S. sålunda tappert försvarade sitt
höfdingedöme och skyddade hufvudarméns venstra flank,
begynte öfverbefälhafvaren Lewenhaupt den nesliga
reträtt, som slutade med kapitulationen i Helsingfors
d. 24 Aug. 1742, hvarigenom södra Finland lemnades
i fiendens händer och norra Finland beröfvades
all möjlighet till försvar. S:s posteringar blefvo
numera den ena efter den andra tagna, och i Aug. var
hans sega motstånd brutet. I en sista proklamation,
d. 6 Aug. 1742, manade han höfdingedömets innevånare
till trohet mot svenska kronan och drog sig derefter
tillbaka till Uleåborg. Efter fredsslutet i Åbo
1743 verkade S. nitiskt för återupprättandet af
det ekonomiska välståndet i sitt numera minskade
höfdingedöme. Han utverkade förlängda skattefrihetsår
åt allmogen och yrkade, att någon belöning skulle
gifvas åt de förnämste deltagarna i det nyss afslutade
allmogekriget. S. inkallades 1746 i riksrådet och blef
serafimerriddare 1748, hvarvid han antog valspråket
»non timidus pro patria mori». Död i Stockholm d. 20
Nov. 1753. Hans verksamhet under kriget 1741–43
är tecknad i »Anteckningar om försvarskriget
i Savolaks och Karelen åren 1741–42» (Svenska
literatursällskapets i Finland förhandlingar och
uppsatser 1).
M. G. S.
2. Stiernstedt, August Vilhelm, friherre,
riksheraldiker, numismatiker. den föregåendes sonsons
son, född d. 14 Dec. 1812, blef student i Upsala
1829, aflade examen för inträde i rättegångsverken
1833 samt förordnades 1834 till e. o. notarie i Svea
hofrätt och e. o. kanslist i Justitierevisions- och
Ecklesiastikexpeditionerna. 1836 kallades han till
ledamot i Nedre borgrätten och 1842 i Öfre borgrätten,
men lemnade 1843 sin tjenstgöring i ämbetsverken
för att uteslutande egna sig åt heraldiska och
numismatiska studier. Han blef 1849 kammarherre,
1852 ceremonimästare samt 1855 riksheraldiker och
rikshärold. Hans förnämsta arbeten äro: Sveriges
ridderskaps och adels vapenbok (1857–65, grefliga och
friherrliga ätters vapen, forts. af K. A. Klingspor),
Blick på Sveriges mynt- och penningväsen under
de senaste 300 åren (1859), Om kopparmyntningen
i Sverige och dess utländska besittningar (i
Vitt. hist.- och ant. akad:s handl. 1863–64, belönt
med Vitt. hist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
