Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stengårdshult ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudsakligen genom slipning (jfr Glyptik och
Gem). Vid anbringandet af graverade ornament, bilder
och inskrifter å större stenhällar af marmor, granit
o. d., å monument och byggnader användas mejseln
och andra skarpa verktyg. De fördjupade linierna
framhäfvas genom förgyllning eller målning eller,
såsom under medeltiden och renaissancen, fyllas med
en färgad stuckmassa. Gravyr på sten för litografiskt
ändamål sker med grafstickel eller med stift af metall
eller diamant. Jfr Litografi.
Stengårdshult, socken i Jönköpings län, Mo
härad. Areal 9,546 har. 644 innev. (1889). S. bildar
med Norra Unnaryd, Öreryd, Norra Hestra och Valdshult
ett konsistorielt pastorat af 3:dje kl., Skara stift,
Redvägs kontrakt.
Stenhallon, stenbär och jungfrubär, bot., i
folkspråket förekommande benämningar på frukterna
af den i långa, krypande refvor växande och med
trefingrade blad och hvita blommor försedda hallonart,
som Linné benämnde Rubus saxatilis. Stenhallonen
äro sammansatta af 2–4 relativt stora stenfrukter
med röd färg, syrligt fruktkött i mindre mängd och
tämligen stora stenkärnor. Denna hallonart förekommer
allmänt å steniga ängsbackar i nästan hela Sverige.
O. T. S.
Stenhammar, gods i Flens socken, Södermanlands län,
vid Vestra stambanan, bestående af S., 1 mtl. och
11 125/144 mtl underlydande, taxeradt till 315,000
kr. (1890). Den slottslika och med flere torn
försedda hufvudbyggnaden är berömd för sitt sköna
läge mellan tvänne sjöar, Valdemaren 1. Vammeln och
Kyrksjön. Urspr. benämnd Slaethammar l. Slaedehammar,
egdes gården straxt före och i början af unionstiden
af Laurens Birgerson (Lilje), »konungsdomhafvande»,
och derefter af hans son Ingevald Laurensson Lilje, på
1500-talet af Jöns Arp, och kom derefter genom gifte
till slägten Rosenhane. Riksrådet Joh. Rosenhane,
broder till skalden Gustaf Rosenhane, uppförde i
midten af 1600-talet det delvis ännu qvarstående
slottet, som sedermera innehades af slägterna
Ribbing och Falkenberg. Det var under ribbingska
tiden, som Dalin, hvilken lifligt besjungit S. och
dess dåv. egarinna, »fröken Carin», ofta vistades
der. Landshöfdingen frih. R. von Kraemer företog
1845–49 en ombyggnad af slottet och gjorde väsentliga
förbättringar i gårdens odling. F. n. (1891)
innehafves S. af majoren frih. A. R. von Kraemer,
som ytterligare påbyggt och förskönat slottet samt
fullständigt omorganiserat godset och utvecklat dess
tillgångar. Sjelf skriftställare, har han äfven
författat en utförlig beskrifning öfver egendomen
(tr. 1886).
Stenhammar, slägt, härstammande från Hamraby i Vestra
Stenby socken i Östergötland.
1. Stenhammar, Mattias, prest, vitterhetsidkare,
född d. 6 Juli 1766 i Vestra Eds socken af Kalmar
län, promoverades 1788 till filos. magister i
Upsala, företog derefter en utländsk resa och
prestvigdes 1791. Kallad till ordinarie hofpredikant
1792, utnämndes han 1797 till kyrkoherde i Risinge
af Linköpings stift och 1799 till prost samt erhöll
1809 teologie
doktorsvärdigheten. S. egde en grundlig teologisk
lärdom och ett varmt intresse för vitterheten. Tre
gånger eröfrade han pris i Svenska akademien: för
åtskilliga psalmer (1792), deraf några upptogos i 1793
och 1819 års psalmböcker, för en öfversättning af en
episod i Virgilius (1806) och för en öfversättning
af Boileaus »L’art poétique» (1808). 1809–23 var
han medlem af presteståndet och som sådan en af
oppositionens hufvudman. Död d. 7 Maj 1845.
2. Stenhammar, Johan, vitterhetsidkare, den
föregåendes broder, föddes i Vestra Eds socken,
Kalmar län, d. 17 Juni 1769. Efter att hafva
företagit en utrikes resa 1789–90 blef han 1791
filos. magister (primus) och 1792 docent i
menniskans historia samt anställdes 1793 som
amanuens hos Svenska akademien för att arbeta
på akademiens ordbok. Samtidigt började han
att i »Extra posten» offentliggöra flere poem
och lättare uppsatser. Redan 1789 hade han
förvärfvat Svenska akademiens hedersaccessit
för sin Sång öfver grefve Baltzar Horn,
1793 dess stora pris för en Sång öfver segern
vid Svenskund och 1794 likaledes dess stora pris
för Skaldestycke om religionens nödvändighet för
samhällens bestand. Delvis på grund af dessa
utmärkelser, men i synnerhet genom hans vän Kellgrens
önskan att få honom till sin efterträdare i Svenska
akademien invaldes den unge docenten 1797 i det vittra
samfundet. Året derefter förordnades han till
lektor i grekiska i Linköping, men dog d. 31 Jan.
1799, innan han ännu hunnit tillträda sin tjenst.
S. saknade såsom skald originalitet och lifligare
fantasi; deremot egde han rätt mycken qvickhet och
skref ett vårdadt språk. Hans »Poetiska skrifter»
utgåfvos 1807. – Hans ene halfbroder, Karl S.,
f. 1782, d. 1827, som professor vid Karolinska
institutet, var en bland stiftarna af sällskapet
Vitterhetens vänner.
3. Stenhammar, Kristian, prest,
naturforskare, den föregåendes halfbroder,
född i Vestra Eds socken, Kalmar län,
d. 18 Okt. 1783, blef 1801 student
i Upsala, 1809 filos. magister (primus)
och 1810 docent i fysik. Efter att en tid hafva
skött lektoratet i historia och filosofi i
Linköping utnämndes han 1822 till histor.
et moral. lektor derstädes. Prestvigd 1813,
flyttade han 1828 som kyrkoherde till Häradshammars
och Jonsbergs pastorat. Åren 1834–50 var han
ledamot af presteståndet samt blef 1847 invald
i Vetenskapsakademien och 1844 teologie doktor.
Död i Häradshammar d. 10 Jan. 1866. S.,
som från studenttiden idkat studier i
naturvetenskap, förvärfvade stort anseende
som botaniker, särskildt inom lichenologien,
och som entomolog. Hans förnämsta botaniska
arbete är Schedulae criticae de lichenibus
exsiccatis Sueciae (med fortsättning, 1824–33;
tills. med E. Fries och G. K. Ljungstedt), hvilket
är text till exsikkatverket Lichenes Sueciae
(1857–65). Inom entomologien utgaf han:
Försök till gruppering och revision af de
svenska Ephydrinae (1843, i Vet-akad:s handl.) och
Skandinaviens Copromyzinae (1853. derst). Dessutom
skref han en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
