Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stang ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppfattning af den norska författningens
säregna karakter, som icke kunde tillåta en
ensidig utveckling. Sålunda framställdes 1874
en kungl. proposition, hvari denna reform var
sammanbunden med andra, som ansågos nödvändiga för att
trygga de konservatives intressen. Men på stortinget
1877 blef reformen förkastad och beslutet från förra
gången återupptaget. Samma beslut antogs med ännu
större majoritet 1880, men då sanktion åter vägrades,
följde stortingets förklaring d. 9 Juni att beslutet
likväl skulle vara grundlag.
Det förunnades likväl ej S. att åstadkomma en lösning
af situationen; på hösten s. å. tvang honom hans
vacklande helsa att inlägga sin afskedsansökan,
hvilken beviljades. Stortinget tillerkände honom 6,000
kr. i pension. Medborgare insamlade ett stort legat,
hvars räntor ställdes till hans och hans hustrus
förfogande, och som efter deras död har öfvergått
till »den stangske stiftelse», hvars medel användas
till vetenskapliga ändamål, f. n. hufvudsakligen
till utgifvandet af en skandinavisk juridisk
tidskrift. S. afled d. 8 Juni 1884. – Ehuru utrustad
med en stor vetenskaplig begåfning, och ehuru han
med rätta kallats grundläggaren af den norska
juridiska vetenskapen, har S. icke utvecklat någon
större verksamhet som författare. 1833 utgaf han
Systematisk fremstilling af kongeriget Norges
konstitutionelle eller grundlovsbestemte ret, ett
epokgörande arbete. Under striden om det absoluta veto
vid grundlagsförändringar utgaf han 1883 en afhandling
Om den kongelige sanktionsret efter Norges grundlov,
som genom den klara och koncisa framställningen och
sin skarpt juridiska förmåga att utreda saker torde
anses för det bästa, som är skrifvet i detta ämne. –
I sina yngre år räknades S., hufvudsakligen på grund
af sin bok om grundlagen, som en af ledarna af den
politiska liberalismen; under sina senare år blef han
ofta angripen som affälling. I det stora hela bibehöll
han likväl samma ståndpunkt. Han var alltid i det
stora hela liberal, men blef tillika konservativ genom
att i enstaka fall taga varning af erfarenheten. Hvad
han började som inrikesdepartementets chef fortsatte
han som regeringens förste medlem; ingen enskild man
har haft så stor del i Norges materiella framsteg
under de sista 40 åren som han. Hans förhållande
till den 1874 föreslagna grundlagsändringen
visar bäst hvar skilnaden gick mellan honom och
hans dåvarande motståndare. Äfven dessa medgifva,
att Norge i honom egde en af sina bästa förmågor.
Y. N.
2. Stang, Emil, norsk jurist och statsman, den
föregåendes son, född d. 14 Juni 1834 i Kristiania,
blef 1858 juris kandidat och 1862 höiesteretsadvokat,
hvilken ställning han innehade till 1889. Som
advokat hade han stort anseende. Derjämte har han
varit medlem af flere kungl. kommissioner och från
1877 af Kristiania stadsfullmäktige. 1882, 1885 och
1888 valdes han till Kristianias förste representant
på stortinget. I detta inträdde S. under mycket
ogynsamma förhållanden. Valen 1882 hade inskränkt
det konservativa partiets styrka
betydligt, och venstern hotade att tilltala regeringens
medlemmar inför riksrätt. S. visade sig emellertid
vuxen sin vanskliga uppgift. Redan på stortinget
1883 framträdde han som den erkände ledaren för
sitt parti. På hösten s. å., då riksrätten
sammanträdt, ingick han i den centralkomité, hvilken då
bildades såsom ett föreningsband mellan de öfver
landet spridda konservativa föreningarna, och blef
ledaren af det omfattande arbete, som derefter pågick
för organiseringen af det konservativa partiet. Då de
fleste af regeringens medlemmar i Febr. och. Mars 1884
dömdes från sina ämbeten, fick S. uppdrag af konungen
att bilda en ny konservativ regering, hvilket han
äfven åtog sig. Emellertid blef det icke han sjelf,
utan Schweigaard, som kom att stå i spetsen för denna,
emedan hans meningsfränder i stortinget önskade,
att han icke skulle lemna sin plats der. I Aug. 1884
valdes han till ordförande i den då organiserade
konservativa centralstyrelsen och blef derigenom
partiets erkände chef utom stortinget. S. intog
derigenom en ställning, som är alldeles skild från
alla förra ledande konservativa statsmäns i Norge. Det
i Okt. 1884 utfärdade konservativa partiprogrammet är
också väsentligen hans verk. 1886 och förnämligast
1887 hade han ett utomordentligt arbete, genom sitt
deltagande i förberedelserna till juryväsendets
införande, till hvilket han var en principiel
motståndare. I afgörandet af alla vigtigare saker,
som under de sista åren hafva förelagts stortinget,
har han haft sin väsentliga del, och han åtnjuter
nu äfven till och med hos motståndarna ett stort
anseende både inom och utom stortinget, der han
ofta talar, alltid formfulländadt, väl öfvervägdt,
klart. Då mot slutet af stortingssessionen 1889 den
sverdrupska regeringen måste afgå, fick S. uppdrag
att bilda den nya regeringen, efter att d. 26 Juni
hafva framlagt ett förslag till misstroendevotum, och
d. 12 Juli s. å. utnämndes han till statsminister,
hvilket ämbete han ännu (1890) innehar.
Y. N.
Stanhope [-håp]. 1. James S., förste earl of S.,
engelsk krigare och statsman, föddes 1673 i Paris
och blef 1706, under spanska tronföljdskriget,
befälhafvare öfver en engelsk kår i Spanien. Han
eröfrade Minorca 1708 samt bidrog väsentligt till
segrarna vid Almenara och Zaragoza (Juli och
Aug. 1710), men måste kapitulera vid Brihuega
(Dec. s. å.) och frigafs icke af fransmännen
förrän 1712. Hemkommen till England, blef
han en af whigpartiets ledare samt utnämndes
1714 till statssekreterare och 1717 till
skattkammarekansler. Inom politiken är han
mest bekant genom afslutandet af trippel- och
qvadruppelallianserna (1717 och 1718).
1717 upphöjdes han till viscount Mahon och
1718 till earl of S. Han dog d. 5 Febr. 1721,
till följd af en häftig sinnesrörelse, för hvilken
han varit utsatt under en debatt i parlamentet. – 2.
Charles S., tredje earl of S., den förres sonson,
engelsk politiker och vetenskapsman, född 1753,
uppfostrades i Eton och Genève, i hvilken stad
han tillegnade sig tidens revolutionära idéer.
Medlem af underhuset sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
