Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stam ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Standard of life [- åv läjf], Eng.,
»lifsmåttstock», är ett i nationalekonomien
förekommande uttryck för hvad som bör anses
såsom det inom olika samhällsklasser normala för
tillfredsställandet af de ekonomiska behofven. Denna
måttstock för hvad som behöfves till lifsuppehället är
af stor social betydelse, såvidt det gäller den stora
massan af löntagare, särskildt af kroppsarbetare,
då nämligen alltid lön och standard of life vexelvis
inverka på hvarandra.
Standard work [-oörk], Eng. (jfr Standard), ett
verk, som förtjenar att utgöra ett mönster for andra,
och som har bestående värde (företrädesvis om böcker).
Standert, sjöv., i allmänhet namn på en trekantig
flagg med föga utdragen spets. Såsom befälstecken
utgöres standerten af en tvåtungad flagg, hvars öfre
hälft är blå och nedre gul med unionstecknet i öfre
venstra hörnet. Denna standert föres af eskaderchef,
hvaremot det befälstecken, som enligt sin form skulle
kallas standert, betecknas med ordet galjadet och
föres af afdelningschef samt äldste fartygschefen
(vimpelmannen) i den hamn, der andra fartyg af de
förenade rikenas flottor finnas. Jfr Signaler. –
Standertman, eskaderchef med lägre grad än amiral
samt hvarje annan officer, som är berättigad att
å stortoppen af det fartyg, hvarå han i tjensten
färdas, föra tvåtungad (klufven) standert.
L. H.
Standia, ö. Se Dia.
Stanford, Charles Villiers, engelsk tonsättare,
född 1852 i Dublin, studerade 1874–76 under
Reinecke i Leipzig och Berlin, blef 1884 dirigent
för Philharmonic society och 1885 Goldschmidts
efterträdare som ledare af Bach-kören i London. S. har
skrifvit en mängd betydande verk, deribland operorna
The veiled prophet of Khorassan (1881), Savonarola
(1884), The Canterbury pilgrims (s. å.), musik till
Aischylos’ »Evmenider» (1886), symfonier, kammarmusik,
kyrkomusik m. m.
1. Stang, Frederik, norsk jurist och statsman, född
d. 4 Mars 1808 i Stokke församling vid Tönsberg,
blef 1828 juris kandidat, tienstgjorde derefter
en kort tid i justitiedepartementet samt blef 1829
docent och 1831 lektor i juridiska fakulteten vid
universitetet. 1834 blef han höiesteretsadvokat,
1837–39 var han regeringsadvokat, och 1837
blef han medlem af en komité, som skulle
revidera kriminallagen. 1845 var han defensor
i riksrättssaken mot statsrådet J. H. Vogt. Då
1845 inrikesdepartementet afsöndrades från
finansdepartementet, öfvertog S. som statsråd det
nya departementet. Såsom chef för detta gick han i
spetsen för en stor utveckling af landets materiella
förhållanden. Under hans ledning började den stora
nybyggningen af de norska vägarna, hvarjämte
Norge fick sin första jernbana och sin första
telegraflinie. Likaledes infördes vid denna tid under
hans ledning af postväsendet först rayonporto och
några år senare likformigt porto. Äfven på andra sätt
försiggick ett stort arbete för näringsgrenarnas
höjande. På grund af en nervsjukdom fick han 1855
tjenstledighet och 1856 på begäran afsked som
statsråd, hvarjämte
stortinget beviljade honom en pension på 10,000
kr., ett bevis på hans stora popularitet. Efter
att i Schweiz hafva återvunnit sin helsa blef
S. 1857 medlem af den under konung Oskars sjukdom
tillförordnade interimsregeringen. 1859 valdes
han till stortingsman för Kristiania och hade som
sådan betydande del i de märkliga förhandlingarna
på stortinget 1859–60. År 1861, efter en partiel
ministerkris med anledning af den unionella striden,
inträdde han i regeringen som dess förste medlem samt
var derefter ända till 1880 den norska regeringens
chef och mest inflytelserike medlem (den stangska
regeringen), från 1873 med titeln statsminister,
den förste innehafvare af detta ämbete. En skildring
af hans verksamhet under dessa år är detsamma som en
politisk historia öfver Norge. 1863 gaf stortinget
sitt samtycke tilk nedsättande af en unionskomité,
och 1867 framlade denna komité ett förslag till ny
unionsakt. Stämningen hade emellertid slagit om,
och förslaget, som tillstyrktes af regeringen, mötte
motstånd både från de håll, der man hyste samma,
åsigter som de 1861 afgångne regeringsmedlemmarna,
och från den opposition, hvilken samlade sig under
J. Sverdrups ledning. Innan saken blef afgjord,
hade en vigtig förändring gjorts med grundlagen,
då nämligen stortinget 1869 antog regeringens förslag
om att tingets sammanträden skulle blifva årliga,
en förändring, som lade större makt i stortingets
händer och, som det visade sig under de följande
åren, banade väg för utvecklingen af en fastare
och mera konseqvent opposition. På det första af de
årliga stortingen, 1871, kom unionsförslaget under
behandling, men blef förkastadt med 92 röster
mot 17. Före sakens afgörande i stortinget hade
en mycket häftig diskussion egt rum i pressen, som
delvis antog en mot regeringen, särskildt mot S.,
riktad, starkt agitatorisk karakter. På följande
storting gjordes af oppositionen ett försök att
aflägsna regeringen. Stortinget hade antagit ett
förslag om att gifva statsrådets medlemmar tillfälle
att deltaga i tingets förhandlingar, men sanktion
vägrades, ock åtskilliga af regeringens medlemmar,
som varit emot detta afslag, önskade afgå. Stortinget
afgaf då ett misstroendevotum, men utan verkan. De
medlemmar, som varit för sanktionen, afgingo ur
regeringen. Emellertid fick regeringen från många
korporationer, som hyllade samma åsigter, mottaga
en mängd adresser. Mot denna s. k. plebiscitrörelse
sattes en mot-adress-i gång, ett antiplebiscit,
hvilket som en protest mot protesterna öfverlemnades
åt stortinget. Valen 1873 medförde ett storting, i
hvilket oppositionen var mindre starkt representerad;
dock fattades under denna valperiod å nyo beslut om
statsrådens deltagande i stortingets förhandlingar,
hvilket äfven denna gång nekades sanktion. S. var dock
icke i princip mot en sådan grundlagsändring, hvilken
han förr t. o. m. varmt hade försvarat, men han antog,
att den, sedan det årliga stortinget blifvit infördt,
skulle följas af andra reformer, förnämligast af
upplösningsrätt och grundlags bestämda pensioner
för statsråden. Hans motstånd utgick från hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
