Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spekulation ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej står i någon som hälst relation. Allt vårt tänkande
förutsätter dessutom, såsom Hamilton visat, ett
jämförande och särskiljande af ett från ett annat;
det, som såsom det absoluta ej skulle hafva något
annat bredvid sig, blir derför, äfven om det finnes,
för oss rent ofattbart. Hvad kraft och materia,
rum och tid, subjekt och objekt äro i och för sig,
derom kunna vi intet veta. Sålunda, den grundsanning,
som innebär försoningen mellan tro och vetande, mellan
religion och filosofi, är denna: allt vårt vetande är
relativt och om det relativa. Der bakom ligger det
absolutas för oss oupplösliga, om ock oförnekliga
mysterium. Vi måste antaga, att det finnes såsom
yttersta grund för allt; men hvad det är, derom
kunna vi intet veta. Af oss fattbara bestämningar
kan det ej ega. Och derför nekar S. det absolutas
personlighet. Men denna förnekelse af en personlig
Gud anser han ej innebära irreligiositet. Han menar
nämligen ej, att den yttersta grunden skulle vara
opersonlig, utan tvärtom något öfverpersonligt. Och
derför anser han sin åsigt som den mest religiösa
af alla: den enda, som på allvar söker befria
gudsbegreppet från alla antropomorfismer. Om detta
absoluta kan man väl ej ega något bestämdt vetande,
men deremot en städse närvarande, obestämd känsla
(»sense»), hvilken ligger till grund för allt
vårt vetandes utveckling. – Såsom vetenskap kan
filosofien endast befatta sig med det vetbara,
sålunda det relativa eller denna verlden. Den yttersta
principen för dennas förklaring ser S. i läran om
oföränderligheten af kraftens qvantum. Ingen kraft
kan uppkomma ur intet eller förgås i intet. Kraftens
bestånd (»persistence») är ett axiom för vår tanke,
likaväl som den utgör naturvetenskapernas säkraste
erfarenhetsrön. Deraf följer materiens oförstörbarhet,
rörelsens kontinuitet, krafternas öfvergång
i hvarandra, rörelsens riktning mot det minsta
motståndet och dess rytmiska natur, d. v. s. lagarna
för tingens beståndsdelar. Men vidare följa derur,
då enskilda delar mottaga olika inflytelser af
omgifningarna, såsom grundformerna för fenomenens
sammanslutning, utveckling och upplösning (»evolution
and dissolution»), S. utreder närmare, hvari dessa
båda grundformer för all verklighet bestå. Först
och främst innebär utvecklingen en koncentrering
(»integration») af materia jämte förlust af rörelse;
upplösningen tvärtom ett spridande (»disintegration»)
af materia och ökad rörelse. Himlakroppens uppkomst
ur nebulosan, likaväl som samhällskroppens danande,
exemplifierar huru ett aggregats förstelning åtföljes
af af tagande inre rörelse; och tvärtom tilltagandet
af inre rörelse leder till aggregatets upplösning. Men
vidare ådagalägger all erfarenhet huru verkligheten
börjar med ett obestämdt, homogent tillstånd, hvarur
först sedan det specifikt bestämda, i särskilda moment
organiserade utvecklas. Under det den materia, som
bildar solsystemet, antagit en tätare form, har den
också öfvergått från relativ likformighet till en
ytterlig grad af mångformighet. Under loppet af sin
utveckling från grodd till fullfärdig planta företer
hvarje växt
en liknande öfvergång från homogenitet till
heterogenitet inom sig. Ett samhälles tillväxt
i folkmängd och stadga åtföljes af en ökad
arbetsfördelning och utbildande af olikartade
samhällsorgan. Och detsamma gäller om språk,
vetenskap, konst och literatur. Den andra väsentliga
grundkarakteren i all utveckling består sålunda
i en öfvergång från det obestämda och enkla
till det bestämda och komplicerade. Och tydligen
bör upplösningen innebära en motsatt öfvergång,
ett återvändande till det mera elementära och
kaotiska. – Utveckling och upplösning utgöra ej
blott stadierna i hvarje tings historia, utan ock i
dess detaljers eller moments. Och derför finnas hos
allt båda processerna samtidiga i hvarje ögonblick;
men alltid gifves det ett differential-resultat i den
ena eller andra riktningen – och hvarje förändring,
äfven om den blott består i en omflyttning af delar,
utgör oundvikligen ett framsteg för den ena eller
den andra processen. Men nu äro delarnas utveckling
blott moment i det helas utveckling, och sålunda
kan hela verldshistorien fattas såsom en enda
universel utvecklingsprocess. Men hvarje utveckling
når på en viss punkt sin kulmen och slår sedan om
i upplösning. Så måste ock verldsutvecklingen
i det hela en gång upphöra och efterföljas af
verldsupplösningen. Denna förbytes enligt naturens
lagar en gång åter i en period af utveckling – och så
i oändlighet. Före oss hafva funnits en oändlig serie
af verldsbildnings- och verldsupplösningsperioder;
efter oss skall ock följa en oändlig serie sådana. Det
är den form, hvari vi få en antydande föreställning om
det absolutas, den »okända realitetens» eviga lif. Med
denna »allmänna filosofi», som finnes framställd
i »First principles», anser S. sig hvarken vara
materialist eller idealist. Med begreppen materia,
rörelse och kraft, till former hvaraf han söker
reducera allt, anser han sig nämligen alls icke
hafva besvarat frågan hvad verkligheten ytterst är,
utan blott lemnat relativa symboler, som uttrycka de
allmännaste lagarna för verklighetens (det ovetbaras)
framträdande för oss.
Inom biologien bestämmer S. lifvet såsom bestående
i ett lämpande af det inre efter det yttre. För att
ett lefvande väsende skall kunna bestå i kampen
mot sina olikartade omgifningar, måste dess inre
undergå en motsvarande differentiering för olikartade
funktioner. För att utföra dessa måste varelsens
byggnad erhålla motsvarande omgestaltning. Så uppstår
den organiska strukturen såsom följd af den organiska
funktionen. Men vid denna omdaningsprocess bibehåller
alltid organismen i viss grad sin sjelfständighet. En
sorts »organisk polaritet» gör sig gällande, så
att hvarje del assimileras med det hela. Och under
verksamhetens lopp tillväxer varelsen. Formen för hans
lif blir derför utveckling. Och individens utveckling
under lämpandet efter det yttre går sedan i arf
till hans afkomma. Sålunda har S. redan före Darwin
uppställt evolutionsteorien såsom grund för arternas
uppkomst. Men han skiljer sig från Darwin derigenom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
