Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanska språket - Spanska stöfveln, ett tortyrinstrument, som förr användes för att genom hoppressning af benet framkalla en oerhördt intensiv smärta - Spanska tronföljdskriget kallas det stora krig, som under åren 1701-14 rasade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kantabriska bergen, under det att i söder och norr om denna
region de mest utpräglade dialektala skilnaderna
förefinnas, nämligen i söder de andalusiska, i
norr de asturiska målen, hvartill man i nordöst
har en i någon mån dialektiskt bestämd grupp af
navarrisk-aragonska mål.
Å. W:son M.
Spanska stöfveln, ett tortyrinstrument, som
förr användes för att genom hoppressning af benet
framkalla en oerhördt intensiv smärta. Det bestod af
tvänne halfcylindriska plattor, hvilka på insidan voro
försedda med trubbiga taggar. Dessa båda plattor lades
kring delinqventens ben, hvarefter de med tillhjelp
af en skrufanordning, medelst inslagning af kilar i
ett yttre plattorna omgifvande fast omhölje e. d.,
pressades intill hvarandra. Under sådan behandling
fick delinqventen sina ben sönderkrossade, så att
ofta märgen rann ut.
Spanska tronföljdskriget kallas det stora krig, som
under åren 1701–14 rasade mellan Frankrike, Bajern,
Köln och Mantua samt Savojen (till 1703) å ena
sidan och Österrike, England, Holland, Brandenburg,
Hannover och Tyska riket samt längre fram Portugal
och det från det franska förbundet affallna Savojen
å den andra. Anledningen till kriget var frågan
om tronföljden i Spanien, hvars konung Karl II
var barnlös och sjelf den siste ättlingen af det
spansk-habsburgska husets manliga linie. Arfsanspråk
framställdes nämligen såväl af Ludvig XIV i Frankrike
som af Leopold I i Österrike, hvilka båda voro söner
af Karl II:s fastrar och förmälda den förre med
hans äldre syster, Maria Teresia, den senare med
hans yngre, Margareta Teresia. Ludvig XIV:s gemål
hade visserligen vid sitt giftermål afsagt sig sina
anspråk, men detta hindrade icke hennes make från att
göra dem gällande. För att icke väcka de europeiska
makternas fruktan öfverlät han emellertid dessa sina
anspråk på sin andre sonson Filip, hertig af Anjou,
hvilket exempel följdes af Leopold, som till spansk
tronföljare föreslog sin yngre son i ett tredje
äktenskap, ärkehertig Karl. En tredje tronpretendent
var kurprinsen Josef Ferdinand af Bajern, son
af kejsar Leopolds dotter Maria Antonia, hvilken
var enda barnet i dennes äktenskap med den spanska
infantinnan. För att slita denna tvistiga arfsfråga
ingick Ludvig XIV det första delningsfördraget med
England och Holland i Haag (1698), på grund hvaraf
Neapel, Sicilien, markisatet Finale och baskiska
provinsen Guipuzcoa skulle tillfalla Ludvig XIV:s son
Ludvig, Milano ärkehertig Karl af Österrike och den
öfriga spanska monarkien kurprinsen af Bajern, som
tillika af Karl II utsetts till efterträdare. Genom
kurprinsens plötsliga död (1699) kullkastades dock
dessa bestämmelser. I ett andra delningsfördrag,
uppgjordt år 1700 mellan Frankrike, England och
Holland, öfverläts Spaniens krona på ärkehertig
Karl och tilldelades Frankrike, jämte de i första
fördraget bestämda områdena, äfven Lothringen,
hvars hertig godtgjordes med Milano. Men emedan
Österrikes intressen i Italien dervid åsidosattes,
vägrade denna makt
att ingå på öfverenskommelsen, och någon fredlig
uppgörelse var icke vidare möjlig. Karl II afled
d. 1 Nov. 1700, och då han genom franska inflytanden
drifvits att i sitt testamente insätta Filip af
Anjou till arftagare af alla sina stater, beslöt
Ludvig XIV, efter någon tvekan, att låta sonsonen
mottaga den erbjudna kronan. Den 18 Febr. 1701
höll den 17-årige konungen under folkets jubel
sitt intåg i Madrid, och samtidigt lät Ludvig
franska trupper besätta de fästningar i spanska
Nederländerna, som fördragsenligt innehades af
holländska garnisoner. Han lyckades äfven för sig
vinna kurfurstarna af Bajern och Köln samt hertigarna
af Mantua och Savojen. Österrike å sin sida började
äfven att rusta, och d. 7 Sept. 1701 slöts den
s. k. stora alliansen i Haag emellan Österrike,
England och Holland, sedermera biträdd af Brandenburg,
Hannover, Tyska riket, Portugal och Savojen (från
1703). Själen i detta förbund var Vilhelm III af
England. En oförsonlig fiende till Ludvigs planer på
öfverväldet i Europa, kunde han dock icke vinna
parlamentets samtycke till ett krig, förrän hans
fiende begått den okloka handlingen att efter den
landsflyktige Jakob II:s död (Sept. 1701) helsa dennes
son som konung af England. Den store oraniern fick
likväl icke sjelf leda det vidtomfattande kriget. Han
afled d. 19 Mars 1702, men hans planer fullföljdes
med enighet och kraft af de engelske och österrikiske
fältherrarna Marlborough och Eugène af Savojen
samt den holländske rådspensionären Heinsius. Kriget
började i Italien, der Eugène af Savojen segrade vid
Chiari’(d. 1 Sept. 1701) och framträngde ända till
Oglio, men under de båda följande åren med framgång
bekämpades af den franske fältherren Vendôme. I
spanska Nederländerna framryckte Marlborough med
en engelsk-holländsk här och eröfrade 1702 landet
kring nedre Meuse. I Syd-Tyskland åter segrade den
franske fältherren Villars äfver markgretven af
Baden vid Friedlingen (Okt. 1702), och följande
år lyckades han genom Schwarzwald förena sig med
kurfursten af Bajern, hvilken, under det fransmännen
skyddade hans land, genom Österrike sökte bana sig väg
till den i norra Italien stående Vendôme. Derifrån
hindrade honom visserligen tyrolarnas resning under
Sterzinger, men, återkommen till Bajern, vann han med
Villars en seger vid Höchstädt (d. 20 Sept. 1703)
öfver österrikaren Styrum och trängde sedermera på
nytt mot österrikiska gränsen. För att omintetgöra
dessa oroande operationer ryckte Marlborough (Maj
1704) plötsligt in i Tyskland, sammanträffade nära
Heilbronn med Eugène af Savojen och markgrefven af
Baden, rikshärens öfverbefälhafvare, hvilka skyndat
till hans möte, samt slog med den senares hjelp
kurfursten af Bajern vid Schellenberge nära Donauwörth
(d. 2 Juli 1704) och understödd af Eugène den med
bajrarna förenade franska hären under Tallard i
grund vid Höchstädt (d. 13 Aug. s. å.) eller, som
engelsmännen kalla det, vid Blenheim. Följden af
denna seger var att fransmännen måste återtaga öfver
Rhen och att Bajern prisgafs åt fienderna. Villars
lyckades visserligen under år 1705 återupprätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
