Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungariket Galicien (nuv. provinserna Coruña, Lugo, Orense
och Pontevedra) med dertill gränsande smärre delar af
Asturien och León, i det den på detta område talade
galiciska dialekten i det närmaste sammanhänger med
portugisiskan (se vidare Portugisiska språket).
Det till den spanska halfön införda vulgärlatinet
och den derur utvecklade hispanoromanskan (som
sannolikt ganska tidigt och rimligen till följd af
ursprungliga etniska differenser skilde sig i en
östlig och en vestlig grupp, motsvarande spanskan och
portugisiskan) hafva nu varit underkastade åtskilliga
främmande inflytelser. Af de på halfön förut inhemska
iberiska språken (liksom af de der sedan gammalt
etablerade feniciske och grekiske kolonisternas
och de kartagiske eröfrarnas tungomål) torde dock
vulgärlatinet hafva upptagit blott ytterst obetydligt,
hvarvid emellertid bör beaktas det för intet annat
romanskt språk förefintliga förhållandet att latinet
i Spanien undanträngde ett icke indoeuropeiskt
idiom. Af större betydelse för hispanoromanskan blefvo
de germanska element, som inkommo derigenom att
germanska stammar (särskildt svever, vestgoter) togo
halfön i besittning. Ännu mer betydande och särskildt
karakteristisk för de hispanoromanska språken
blef den inblandning af arabiska element, som den
mångsekellånga arabiska ockupationen medförde. Under
12:te årh. börjar kastilianskan (liksom å sin sida
äfven portugisiskan) att literärt odlas och ter sig
redan i de äldsta bevarade literaturminnesmärkena
(ett fragment af ett liturgiskt trettondagsspel och
den nationalepiska sången om Cid) såsom ett från
portugisiskan bestämdt skildt språk. Det nu från
12:te årh. med literaturen sig oafbrutet utvecklande
spanska riksspråket har vidare att visa ett fortgående
upptagande på lärd väg af åtskilliga främmande
element, särskildt från latinet och de romanska
systerspråken. Slutligen är, jämte de ofvan antydda
direkta främmande inblandningarna, äfven att erinra
om den ännu icke nöjaktigt undersökta inblandningen
af element från det baskiska språket, som har ansetts
för en sista qvarlefva af iberiskt tungomål. Under den
tid man med literaturens hjelp i någon mån kan följa
spanskans utveckling har språket ock undergått en del
fonetiska modifikationer. De vigtigaste bland dessa,
hvilka kunna anses såsom karakterer för den nyare
spanskan gent emot gammalspanskan, äro följande:
1) Den ur ursprungligt f (sannolikt vid början af
den arabiska tiden) regelbundet utvecklade, långt
bakåt liggande frikativan, som sedan 1500-talet
tecknas h (t. ex. Lat. facere, Sp. hacer; ända till
omkr. 1400 tecknades den etymologiskt <i></i>f: facer; under
1400-talet dels f, dels h), var ännu under 1500-talet
tydligt hörbar (ett »aspireradt h», liknande det
moderna Sp. j), men förstummades sedan fullständigt
(mod. Sp. hacer, läs acer). I flere folkmål (så i
Andalusien, i prov. Santander, i östra Asturien)
är detta h dock ännu i dag fullt hörbart; i andra
åter (öfriga Asturien) bibehålies det ursprungliga f
liksom i den portugisisk-galiciska gruppen. 2) De nu
ungefär som hårdt engelskt th uttalade tonlösa c
och z (företrädesvis utvecklade ur Lat. c före e och i
samt ti + vokal), hvilka före 16:de årh. synas hafva
varit, c ett tonlöst, z ett tonande s-ljud (eller
snarare affrikativt ts resp. dz), hvilket uttal de
ännu ega i portugisiskan. 3) Det nu ungefär som ch i
tyska buch uttalade tonlösa j (framför len vokal äfven
tecknadt g, dessutom tidigare också x, och för öfrigt
företrädesvis utveckladt ur Lat. j, g före e, i, x,
ss och inljudande c’l, g’l samt li + vok.), som
likaledes före 16:de årh. torde hafva egt valören af
en dels tonlös, dels tonande dentipalatal frikativa
(eller liknande sche-ljud), ett uttal, som delvis ännu
fins i spanska folkmål (Asturien, Aragonien) liksom
i den portugisisk-galiciska gruppen. Hvad annars
angår det spanska ljudsystemets förhållande till
det latinska, må vidare i korthet anföras följande
hufvuddrag. Betonadt Lat. a, e, i, o, u bibehållas, e
och o diftongeras till resp. ié (i. ex. ferrum–hierro),
hvarur yngre äfven i (t. ex. sella–silla, äldre
siella), och ué (t. ex. bonum–bueno), hvarur yngre
äfven e (t. ex. frontem–frente, äldre fruente),
i och u gifva e och o (t. ex. sinum–seno,
lupum–lobo), au gifver o (t. ex. aurum–oro); framför
uddljudande Lat. s + konsonant blir ett e förslaget
(t. ex. stare–estar); de inljudande Lat. explosivorna
p, t, c gifva b, d, g (t. ex. capra–cabra, totum–todo,
lacum–lago), af hvilka b (liksom ock ursprungligt
Lat. b) åtminstone numera förlorat sin explosiva
karakter (är bilabial frikativa) och äfven d
tenderar till spirantiskt uttal eller rent af utfall
(ursprungligt d mellan vokaler bortfaller ofta,
t. ex. cadere–caer); Lat. ll ger muljeradt l, tecknadt
ll, hvilket också resulterar af initialt Lat. cl, pl,
fl (t. ex. clamare–llamar, flamma–llama), hvaremot
inljudande Lat. c’l, p’l liksom li + vok. vanligen
gifva Sp. j (t. ex. oclum–ojo, filium–hijo), och
på samma sätt blir Lat. nn, liksom också inljudande
mn, gn samt n + vok., muljeradt n, tecknadt ñ
(t. ex. annum–año, somnum–sueño); slutligen gifva
Lat. inljudande ct, lt, Sp. ch, uttaladt ungefär som
Eng. ch (t. ex. noctem–noche, multum–mucho). För
öfrigt är den moderna högspanskan ett vackert och
klangrikt, men på samma gång kraftfullt språk, böjligt
och rikt på ord och bilder, men också egande en viss
nobel värdighet, och måhända är det icke utan rätt,
som man sagt, att bland alla de nylatinska språken
spanskan är det, som i klangfull kraft och nobless
kommer det stolta romarespråket närmast.
De spanska folkmålen äro ännu endast ofullständigt
undersökta. I det hela förekomma dialektiska
differenser inom detta område (liksom inom halföns
öfriga språkområden) påfallande sparsamt, särskildt i
jämförelse med den starka dialektala differentieringen
inom andra romanska språk (ex. italienskan), ett
förhållande, som man velat förklara genom den från
norr till söder gradvis skeende återeröfringen och
rehispanifieringen af den af araberna ockuperade
halfön. Den normala kastilianskans område sammanfaller
ungefär med de båda Kastilierna mellan Sierra Morena
och de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
