Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sollohub ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ofvanstående är slutlänken af en kedja af åsigter
om verldssystemets byggnad, af hvilka den första
af oss kända, af den joniska skolan och Thales
600 f. Kr. företrädda, uppfattade jorden såsom
en på hafvet flytande platt skifva och öfver
densamma himmelen såsom en stor kristallklocka
(senare kristallsfer) besatt med stjernor. Det
första stora framsteg från denna råa föreställning
betecknas af Pythagoras’ (568–494 f. Kr.) skola,
som ansåg jorden sferisk och sväfvande fritt i
rymden (»ty hvarför skulle den behöfva ett stöd»),
omgifven af en serie roterande kristallsferer, af
hvilka den yttersta var besatt med fixstjernorna,
medan hvar och en af de innanför denna befintliga
uppbar en af de likasom jorden såsom klotformiga
uppfattade rörliga himmelskropparna månen, solen
och de 5 planeterna. Pythagoréern Filolaos tillade,
för att bringa himmelskropparnas antal till 10 (= det
heliga talet tetraktys, den stora fyran = 1 + 2
+ 3 + 4), ännu en osynlig himmelskropp, kallad
antikton eller motjord, hvilken efter all sannolikhet
förlades symmetriskt i förhållande till jorden på
andra sidan den i verldens medelpunkt befintliga
urelden, Hestia, orsaken till planetsferernas
rörelser, och kring hvilken han äfven tillade jorden
en rörelse för att förklara den skenbara rotationen
af fixstjernssferen. Några af Filolaos’ efterföljare
synas hafva förlagt Hestia till jordens medelpunkt
och tillagt jorden en rotation kring densamma. Det
anses, att Platon hyllat en heliocentrisk teori för
planetsystemet, och säkert är, att Aristarchos från
Samos ett århundrade efter honom antog, att solen
och fixstjernorna voro fixa, att jorden rörde sig
kring den förra i en cirkelformig bana samt att
fixstjernornas afstånd voro så oerhördt stora,
att icke någon parallaktisk rörelse hos de samma
kunde märkas. En märkvärdig öfvergångsform mellan
dessa geocentriska och heliocentriska åsigter bildar
Herakleides’ föreställning, enligt hvilken Merkurius
och Venus rörde sig kring solen, men denna samt de
öfriga planeterna kring jorden. Den senare grekiska
astronomien återupptog den geocentriska hypotesen,
i det himmelskropparnas rörelser förklarades, genom
en af Evdoxos uppfunnen, sedermera å den ena sidan af
Aristoteles, å den andra af den alexandrinska skolan
utbildad och rätt komplicerad mekanism af sferer eller
cirklar (epicykelteorien, excenterteorien), hvilken
emellertid mera utgjorde ett analytiskt hjelpmedel
för beräkningen af himmelskropparnas rörelser än en
föreställning, som man tillade fysisk realitet. I
detta läge bestod saken hela medeltiden igenom,
tills Copernicus åter framställde den heliocentriska
åsigten och genom en enkel transformation af
det alexandrinska epicykelsystemet – genom att
låta solbanan vara »deferent» för alla planeternas
epicykler (Tyge Brahes system), och sedan ponera solen
stillastående och jorden rörlig – framkonstruerade
det skema af solsystemet, för hvars öfverensstämmelse
med verkligheten nyare tiders upptäckter af ljusets
aberration och stjernparallaxer lemnat säkra bevis.
K. B.
Solsången (Isl. sólarljóð) kallas en
dikt, som, vanligen upptagen tillika med
edda-qvädena, förskrifver sig från öfvergångsskedet
mellan den hedna och den kristna tiden. Den sjunges
af en hädangången fader, som uppenbarar sig för sin
son. Efter att hafva gifvit sonen flere lärdomar,
skildrar fadern sin dödskamp, sin färd förbi solen,
qvalhem och paradiset. Jfr Edda.
Soltabeller, astronomiska tabeller, ur hvilka man
kan finna solens skenbara läge på himmelen för en
godtycklig tidpunkt. Den första noggranna teori för
solens skenbara rörelse uppställdes på empirisk
grund af den grekiske astronomen Hipparchos (150
f. Kr.). Efter upptäckten af gravitationsprincipen
hafva oupphörligt nya soltabeller blifvit
beräknade. Bland dessa må nämnas Eulers (1746),
Tobias Mayers »Novae tabulae motuum solis et lunae»
(1770), flere på Laplaces »Mécanique celeste» grundade
tabellverk af Zach, Carlinis »Tavole del sole» (1810)
och »Nuove tavole dei moti apparenti del sole»
(1832), slutligen de nyaste »Tables de soleil»
af Hansen och Olufsen (1854) samt Le Verriers
soltabeller i »Recherches astronomiques» (1858).
K. B.
Soltelegraf. Se Heliotrop 1.
Soltid, astron., kallas den tid som bestämmes
af solens timvinkel. Enheten för soltiden är
soltidsdygnet, eller tiden mellan två på hvarandra
följande kulminationer af solen. När solen kulminerar
i s., är den sanna soltiden 0 t. Soltidsdygnet är
emellertid icke lika långt hvarje tid på året,
emedan solens årliga rörelse dels icke är likformig
och dels icke försiggår i eqvatorns och den dagliga
rörelsens led, utan skeft mot denna i ekliptikan. Man
tänker sig derför en punkt, som rör sig i eqvatorn
med solens medelhastighet och kallar densamma
medelsol. Denna punkts dagliga rörelse normerar
hvad till skilnad från sann soltid kallas medeltid,
och enheten för denna tid eller medeltidsdygnet
är alltid lika lång och i det närmaste lika med
soltidsdygnet. Medelsolens rektascension är alltid
nära lika med solens. Skilnaden mellan soltid och
medeltid beror blott på solens ojämna rörelse och
kallas tidseqvation (se d. o.). Medeltiden beräknas
beqvämast af stjerntiden (se d. o.), som omedelbart
erhålles genom observation af en bekant stjernas
meridianpassage. När medelsolen kulminerar, är
medeltiden 0 t., det är då medeltidsmiddag. Detta
inträffar naturligtvis i olika moment för olika
meridianer. För att undvika olägenheten häraf
har mångenstädes införts en för ett helt land
gemensam s. k. borgerlig tid. För Sverige skedde
detta 1878, då Sveriges borgerliga tid bestämdes
till detsamma som medeltiden för de orter, som
ligga 12 minuter vestligt, räknadt från Stockholms
observatoriimeridian. K. B.
Soltikoff. Se Saltykov.
Soltikov (Saltykoff), rysk bojarslägt, ledande
sitt ursprung från vojvoden Terentij, hvilken 1240
under Alexander Nevskij kämpade mot svenskarna. –
1. Praskovja Feodorovna S. var gift med Peter den
stores halfbroder, Ivan Alexejevitj (död 1696), och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
