Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland (Historia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkom han i det inbördes kriget. Hans broder Vsevolod
(1078–93) förde likaledes en stormig regering,
hvarunder från Rom nya försök gjordes att vinna insteg
i Ryssland. Under Svjatopolk Izjaslavitj (1093–1113)
hölls ett furstemöte i Liubetj (1097), men de ingångna
aftalen kränktes genom storfurstens trolöshet,
och slägtfejderna fortsattes, medan polovtserna
härjade gränsbygderna. Efter Svjatopolk bestegs
tronen i Kiev af Vsevolods son Vladimir Monomach
(1113–25), som genom klokhet och tapperhet lyckades
bevara ett visst anseende, men för öfrigt mindre
vinnlade sig om storfurstemaktens förkofran än om
vidsträckta landförvärf för sin egen ättegren. Hans
afkomlingars tvedrägt inbördes och med andra
linier ökade den allmänna oredan. Kievs betydelse
sjönk under ofta ombytta herskare och upprepade
plundringar. Dnjepr-landet, liksom trakterna vid
Düna, sönderföll i allt mindre furstendömen,
hvilkas innehafvare med möda upprätthöllo sin
ställning. Endast i Volynien och Galitj (ungefär
det nuvarande östra Galizien och Bukovina) uppstod
på grund af handelsförbindelser med vestern och
Donaulanden en något mera omfattande stat, der
likväl den mäktiga landadeln kifvades om makten med
furstarna, liksom desse inbördes, under ungrares
och polackers inblandning. – Äfven de befästa
städernas menigheter tillskansade sig under gynsamma
omständigheter ett visst politiskt inflytande. Men
ingenstädes utvecklade sig folkmakten så starkt
som i Novgorod, hvars borgare till god del voro af
varjagisk härkomst. Till belöning för deras bistånd
hade Jaroslav gifvit dem ett privilegiebref (1019),
som fixerade deras skatter och andra offentliga
skyldigheter. Derigenom inskränktes ämbetsmännens
godtycke, och de efterföljande furstarna, som icke
vågade stöta sig med den mäktiga staden, måste snart
finna sig deri att novgoroderna började sjelfva välja
sin posadnik (1126) och äfven skicka höfvitsmän
till de underlydande orterna. Omsider togo de sig
för att afsätta (1136) och tillkalla fursten sjelf,
till och med välja sin biskop (1156), som likväl
alltid invigdes af metropoliten i Kiev, ehuru han
snart upphöjdes till ärkebiskop. »Herr Stora Novgorod»
(Gospodin Velikij Novgorod) utöfvade sin suveränitet
genom tinget (vjetje), hvars beslut dock väsentligen
bestämdes af bojarerna, företrädesvis de gamla
hirdmannaätternas afkomlingar. Den novgorodska
författningen innebar en egendomlig utveckling
af de gamla normanniska inrättningarna, hvilkas
utpräglade former dervid efter hand upplöstes
i mån af det slaviska elementets öfvervigt. I
spetsen för republiken stodo dess posadnik och
tysjatskoj, ursprungligen höfdingar för härens
varjagiska och slaviska afdelningar, den senare
på sätt och vis tillika målsman för den egentliga
menigheten. De ombyttes ofta, längre fram årligen,
och måste samverka med ett råd, hvari de afgångne
ämbetsmännen upptogos. Sjelfva Novgorod var indeladt
i flere kommuner l. »stadsändar» (kontsy) och »gator»
(ulitsy) med egen styrelse. Dessutom funnos åtskilliga
gillen, som liknade de skandinaviska och tyska. Det
förnämsta af dessa köpmannasamfund (bekräftadt
genom fursteurkunder omkr. 1130), hvars kyrka var
helgad åt Johannes Döparen, egde äfven en vidsträckt
domsrätt. Landskapet med sina särskilda »femtingar»
(pjatiny), »lydstäder» (prigorody) och kolonier var
staden underdånigt. Men vissa städer, i synnerhet
Pleskov (Pskov) och Vjatka, sökte med större eller
mindre framgång göra sig oberoende. Många bojarer,
som, i likhet med de forne normanniske höfdingarna,
på egen hand utsände krigiska äfventyrare och
skattekräfvare till de finska stammarnas områden
i Dvina-landet och ända till Ural, sträfvade också
att der förvärfva besittningar och nybyggen under
sin egen myndighet. Den mäktigaste korporationen
inom republiken var likväl kyrkan. Ärkebiskopen, som
residerade inom borgen vid Sofiakatedralen, Novgorods
medelpunkt i andligt och verldsligt afseende, hade
en sjelfständig jurisdiktion, stora landområden
och skatteräntor, egna ämbetsmän (»sofianerna»)
och en egen här. Äfven klostren voro mycket rika
och betydande. Genom kyrkan gjorde sig således det
bysantinska inflytandet kraftigt gällande äfven inom
Novgorods statslif. Deremot var furstens makt strängt
bunden genom det fördrag, som han vid valet måste
afsluta med republiken. I sjelfva verket blef han
inom kort blott en tillfälligt legd krigshöfding,
som man omsorgsfullt hindrade att fatta fast fot i
staden och landet. För de täflande Rurikovitjerna
utgjorde dock alltid hoppet om inkomster från
Novgorod en stark lockelse. Republiken hade derför
fritt tillfälle att afpassa valet såväl efter sitt
behof af militärisk hjelp som efter sina vexlande
handelsintressen. Emedan jordmånen var föga bördig,
kräfde Novgorod städse spanmålstillförsel från
det inre R. Men ofta tvistade köpmannapartierna
om den ena eller andra samfärdsledens företräde,
och på fursteval från olika landsändar inom den ena
eller andra ättegrenen berodde de särskilda vägarnas
öppnande eller stängning. Stor betydelse egde äfven i
detta afseende frågan om motarbetandet af den tyska
och skandinaviska kolonisationen i östersjölanden,
liksom skiftningarna i förhållandet till köpmännen
från Gotland och Tyskland, hvilka hade egna kyrkor och
faktorier i Novgorod och genom sin företagsamhet inom
icke lång tid afvande de föga sjöduglige slaverna
från långväga färder till främmande marknader. –
I de finska trakterna omkring mellersta Volga
funnos likaledes från den normanniska tiden städer
(Rostov och Suzdal), som uppblomstrat till följd af
den skandinavisk-orientaliska samfärdseln. Äfven
sedan denna samfärdsel i det närmaste afstannat,
anlades der af Jaroslav staden Jaroslavl. Men dessa
utbygder från Novgorod kommo snart under sydryska
furstar, som i början icke fäste stor vigt vid deras
besittning. Vladimir Monomach byggde visserligen
vid Okas biflod Kliazma staden Vladimir Zaljesskij
(»bortom skogen»), men skänkte landet åt sin yngste
son, Jurij Dolgorukij (»Långhand»), som dock förstod
att med sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
