Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland (Historia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
manskap. Om än trälar funnos, var den infödda befolkningen
personligen fri, men skattskyldig och i början utan
all andel i styrelsen. Snart organiserades likväl
äfven åtminstone hvarje större stadsområdes vapenföra
män till krigstjenst under en särskild, af konungen
utnämnd »tusenmannahöfding» (tysjatskoj), och med
tiden upptogos de bäste och trognaste kämparna,
af hvilken härkomst de än månde vara, i konungens
hird och bland hans ämbetsmän. Sålunda förbereddes
stammarnas sammansmältning under normanniska
statsinrättningars hägn. Men ehuru de herskande
nordborna utan svårighet lärde sig undersåtarnas
tungomål, höllo de sig likväl länge för sig sjelfva
såsom en adel med främmande bördsanspråk, så mycket
mer som de ej bosatte sig på landet, utan lefde
vid hofvet och i städerna af sold, krigsbyte eller
handel och ständigt förstärktes af nya invandrare från
Skandinavien. De slaviska namn, som med tiden kommo
i bruk hos dem, vittna i och för sig, lika litet som
de keltiska på Irland eller de frankiska i Normandie,
om nationalitetsskilnadens försvinnande.
II. Den bysantinska tiden (1054–1240). Genom
de seldsjukiske turkarnas framträngande från
Central-Asien till de arabiska kulturlanden vid
Kaspiska hafvet förstördes vid början af 11:te
årh. Östersjöfolkens handel nedför Volga med dessa
trakter. Samtidigt med Jaroslavs död (1054) inträdde
den fullständiga brytningen emellan den grekiska
och den latinska kyrkan. Dermed aftog äfven den
lifliga förbindelsen emellan de folk, som fått sin
kristendom från olika kyrkliga medelpunkter, från
Konstantinopel eller Rom, och som efter den tiden med
växande inbördes ofördragsamhet utvecklade sig under
skilda kulturinflytelser. I Skandinavien slocknade
hågen for samfärdseln med Grekland, och Gårdarike,
hvars forna storkonungar hägnat denna samfärdsel,
gällde för ett främmande kätterskt land. Normannerna
i Ryssland kunde alltså icke längre häfda sitt rikes
enhet med sina skandinaviska stamfränders bistånd,
ehuru slägtförbindelser emellan de regerande ätterna
förekommo ända till senare hälften af 12:te årh. De
egentlige ryssarna assimilerades efter hand med
massan af sina inhemska undersåtar, så mycket mer,
som de senares tungomål var nära beslägtadt med det
fornslaviska kyrkospråket, den bysantinska bildningens
organ nästan öfverallt n. om Konstantinopel. Sedan
furstarna efter normannisk sed skiftat fädernearfvet
sinsemellan, förmådde ingen af dem, hvarken med
sina följesmän (bojarer), som oupphörligt gingo
öfver från den ena hirden till den andra, eller
med legda skaror af turkiska ryttarefolk, sådana
som petjenegerna och polovtserna (kumanerna),
tillkämpa sig ett varaktigt öfvervälde inom hela
Ryssland. Derför splittrades riket i en mängd större
och smärre »delfurstendömen» (udjely). Men hvarje
furste sträfvade att helga och befästa sin makt med
kyrkans understöd i hvar sin landsände. Sålunda
utbredde och rotfäste sig kristendomen alltmera,
hvarjämte det slaviska tungomålet spreds äfven i de
finska bygderna. De bofaste biskoparna,
som fått sin bildning i de uppblomstrande och
strängt reglerade klostersamfunden, förvärfvade
med sin skrifna och systematiska kanoniska rätt ett
starkare inflytande äfven på samhällsutvecklingen
än de kringflackande furstarna med sina tillfälliga
stadgar, genom hvilka de normanniska sedvänjorna
icke kunde räddas från förvanskning under
beröringen med den slaviska formlösheten. Det
ryska statslifvet fick derför en allt skarpare
framträdande bysantinsk-kyrklig anstrykning;
och för såvidt som dess enhet bibehölls, byggdes
denna på hierarkisk grundval, medan de politiska
inrättningarna söndrades och försvagades. Kyrkan
ensam egde en verklig organisation, hvars högste
målsman var metropoliten i Kiev, vanligen en grekisk
munk, som lydde under patriarkens i Konstantinopel
domvärjo och erkände den bysantinske kejsaren
såsom den öfverste herskaren inom den rättrogna
kristenheten. – I början betraktades Kiev äfven såsom
den politiska medelpunkten, hvarifrån »storfursten»
(velikij kniaz) öfver hela Ryssland skulle utöfva ett
slags medlarekall till allas inbördes sämja. Men om
rätten till denna värdighet och till de särskilda
arfslotterna utspann sig en strid, såsom det synes,
emellan slavisk och normannisk uppfattning af
ättemännens anspråk. Enligt den förra skulle arfvet
skiftas så, att alltid hela ättens hufvudman, den
i genealogiskt afseende närmaste till stamfadern,
finge den förnämsta lotten af det hela och de öfrige
fränderna i samma ordning hvar sin af de öfriga
lotterna, alltefter som dessa uppskattades för bättre
eller sämre. Vid hvarje hufvudmans frånfälle måste
således hela arfskiftet göras om, och furstarna egde
rätt att flytta från den ena »stolen» och staden
till den andra. Enligt normannisk sed åter borde
arfslotterna stanna inom de särskilda ättegrenarna och
ärfvas vidare från fader till son; först efter hela
liniens utgång kunde en ny tillträda. I förra fallet
bevarades rikets ideella enhet, men på bekostnad af
statsmaktens stadga. I senare fallet gick enheten
alldeles förlorad, men inom landsändarna kunde ett
nytt ordnadt statslif uppstå. Denna strid fick dock
aldrig en slutgiltig lösning. Visserligen lutade
öfvervigten till utbildningen af lokala furstendömen
under vissa linier af Ruriks efterkommande
(Rurikovitjerna). Men inom hvarje linie upptogs
striden emellan de båda rättsåskådningarna på nytt,
tills det nakna våldet gjorde sig gällande emot
all häfd och öfver hufvud begreppet af en lagligen
ordnad arfsrätt så godt som utplånades ur det ryska
statslifvet. Den slaviska befolkningens provinsiella
skiljaktigheter betydde föga vid delfurstendömenas
uppkomst, något mera dess uppblandning med normanniska
eller finska element. I de södra, bördigare trakterna
blef allmogens ställning alltmera tryckt, i samma mån
som ur bojarernas led ett jordegarestånd framgick med
anspråk på böndernas arbetskrafter. – Jaroslavs äldste
son, Izjaslav (1054–78), undanträngdes gång på gång
från storfurstestolen af sina fränder, oaktadt han
sökte hjelp i Polen, Tyskland, t. o. m. hos påfven,
som garanterade hans sons tronföljd. Till slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
