Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Småland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från källor, som ligga ej långt från Vetterns södra
ände. Vidsträckta mossar upptaga en stor del af
landskapets vestra och sydvestra delar. Jordmånen är i
allmänhet mager och karg utom i kusttrakten. Af landet
upptaga åker och annan odlad jord 10,5 proc., den
naturliga ängen 12,6 proc. och den skogbärande marken
blott 26,3 proc. Kustlandet frambringar spanmål
utöfver behofvet, hvaremot det inre landet visserligen
har öfverskott å korn och hafre, men måste från
andra trakter fylla behofvet af råg. Kreatursstocken
är betydlig: 30,400 hästar, 84,100 oxar och tjurar,
199,700 kor, 89,500 ungnöt, 266,100 får, 1,000 getter
och 76,400 svin (år 1888). Skogstillgången är ännu så
stor, att afyttring sker från nästan alla trakter,
dock råder brist för eget behof förutom i några
kustsocknar äfven å några orter i det inre landet, der
dock torfmossar finnas. – Smålands innebyggare utgöra
(år 1889) ett antal af 549,258 personer. Befolkningens
tillväxt hämmas mycket af den betydliga utvandringen,
icke minst till Amerika. Under det att i riket
folkmängdstillväxten under de sista 50 åren varit
omkr. 53 proc., uppgår den för Småland till blott
30, och under de sista 10 åren har landskapet lidit
en minskning af öfver 20,000 personer. Småländingen
är till sin natur vaken och intelligent, flitig och
sträfsam, rask och hurtig, men likväl foglig till
lynnet, händig och, om slug, dock redbar, hvilket allt
medför åt honom den förmånen att han äfven med små
medel kan taga sig fram i lifvet. – Till småländingar
räkna sig i allmänhet icke kustlandets inbyggare.
Smålands vapen är ett rödt lejon stående på bakbenen
och hållande med framtassarna ett uppåt riktadt
armborst; gyllene fält, hertiglig krona.
Geol. Smålands grund utgöres till öfvervägande
del af urbergarterna granit och gneis, jämte
glimmerskiffer, eurit och hälleflinta, hvarjämte
flere slag af grönstenar (gabbro, didrit, hyperit)
här och der förekomma. Graniten upptager östra,
gneisen vestra delen af provinsen, hvarvid gränsen
bildar en från Vetterns södra del söderut dragen
linie. Det är inom granitområdet som de ofvannämnda
skiffriga bergarterna finnas. Jämte urbergarterna
förekomma också verkligt sedimentära bergarter på
skilda trakter utbredda; så t. ex. består kusttrakten
af Kalmar sund, till en bredd af c:a 10 km., äfvensom
hela Öland, af kambrisk-silurisk berggrund (sandsten,
alunskiffer, kalksten), Visingsö och kuststräckan
vid Grenna af sandsten och lerskiffer tillhörande
den s. k. Visingsö-serien. Kring Almesåkra och Nässjö
består ett ganska stort område af qvartsitsandstenar,
konglomerat och bruna skiffrar, hvilka tillsammans
utgöra den s. k. Almesåkra-serien. Bland de i
ytan utbredda qvartära lösa jordlagren intager
krosstensgruset största arealen; torfmossar
förekomma i stort antal och flerestädes af betydlig
utbredning. Skiktade leror och sand saknas ingalunda,
om de än hufvudsakligen inom kustområdet vinna någon
större sammanhängande utbredning. På storartade
rullstensbildningar är Småland rikt. För odling hafva
krossgrusmarker och mossar i icke ringa mån tagits
i anspråk, der lera saknas. Flere af de småländska
mossarna innehålla myrmalm. Ur en del sjöar upphemtas
från bottnen s. k. sjömalm. – Vid kuststräckan mellan
Påskallavik och Vestervik brytas flerestädes vackra
och lämpliga granitarter att användas för monumentala
arbeten, byggnads- och gatsten. De vigtigaste
stenbrotten äro belägna vid Vånevik nära Påskallavik
samt Flivik mellan Oskarshamn och Vestervik. Vid
Virbo n. om Oskarshamn träffas en grofkristallinisk
röd granit, sannolikt en af de prydligaste, som
hittills kommit till användning inom Sverige. Den
har bland annat användts till Siegesdenkmal i
Berlin. Svart diorit tillgodogöres vid Vestervik och
Loftahammar m. fl. st., hyperit i trakten af Habo,
v. om Vetterns sydligaste del. Vid Vik och Ulfsnäs,
i trakten af Tenhult s. ö. om Jönköping, tillverkas
qvarnstenar af en finkornig, gul sandsten, vid
Fredriksberg i Vexiötrakten takskiffer af brun och
grå hälleflintskiffer. Slättmossa i Järfälla socken,
Kalmar län, är känd som förekomst för s. k. klotgranit
eller klotdiorit, en ovanlig, endast på ett par
ställen i Sverige anträffad stenart. – Vid Taberg, 15
km. s. om Jönköping, finnes jernmalm af egendomligt
slag, vid Klefva i Alsheda socken nickelhaltig
magnetkis; vid Ädelfors i samma socken har förr
vunnits guld ur guldhaltig svafvelkis. Brunsten brytes
vid Spexeryd s. om Tenhult station.
Folkmålet i större delen af Småland, eller
närmare bestämdt Finnvedens, Värends och Möres,
d. v. s. »virdarnas», mål, tillhör de
sydsvenska målen och ansluter sig således närmast till
Hallands, Skånes och Blekings dialekter. Det har
således i likhet med de sistnämnda, skorrande r,
postdentalt l; t, d, n qvarstå äfven efter obetonad
vokal, t. ex. taket, ropat, kallad; gumman, taken,
hjulen; fornsvenskt hw motsvaras vanligen af w
(Eng. w). I motsats till Skånes och Hallands mål
har småländskan bevarat k, p, t, efter vokal –
r vokaliseras i slutljud, men återuppträder vid
»bindning», t. ex. springe-r-in, försvinner alldeles
efter a, t. ex. fa = far. – Diftonger finnas: äi
(ai, åi o. s. v.) = riksspr. e; au (åu, ao) =
riksspr. ä; t. ex. stäin (stain, ståin) = sten;
baut (båut) = båt. Både öppet och slutet a finnas
(i skånskan har öppet a öfvervigt). i och y före två
konsonanter hafva blifvit e och ö.
I böjningen har småländskan, ensam bland alla
svenska mål (kanske med tillägg af något Hallandsmål),
fasthållit den tematiska konsonanten efter stammens
-a- i 1:a svaga konjugationen t. ex. kallade, kallad,
kallat. Starka feminina substantiv hafva antingen
-an, efter analogien med de svaga, eller -(e)na,
d. v. s. den gamla ackusativen (skånskan har deremot
den äldre formen -en). – Njudungen (Vestra och Östra
härader) står nära Ydre i Linköpings län och har i
nominalböjningen östgötalynne, t. ex. eka ’eken’,
husa ’husen’, hasta ’hästarna’, vännera ’vännerna’,
fleckera ’flickorna’, men hör genom sin ljudbildning
och vokalböjning till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
