Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma / 1327-1328 (1890) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skraffering ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Skraffering, herald. Se Blasonering och
Hjelmtäcke.

Skraggmalm, geol., en art sjömalm (se
d. o.). E. E.

Skrakar l. skrakfoglar, Mergidae, zool., familj
tillhörande andfoglarnas (Lamellirostres) ordning och
foglarnas klass. Dithörande slägten skilja sig från
de öfriga andfoglarna genom formen af näbben, hvilken
är rät, smal och trind. Öfverkäksnageln är hakformigt
nedkrökt utöfver underkäken. Käkkantemas hornlameller
äro spetsiga och likna sågtänder. Kroppen är



långsträckt, med tämligen lång, smal hals. Stjerten
är kort, i spetsen afrundad. Skrakarna tillhöra
såväl Gamla som Nya verldens nordliga trakter. De
äro äkta vattenfoglar, som simma och dyka
förträffligt, hvaremot deras rörelser på marken
äro mycket otympliga. Deras flygt är snabb
och uthållande. Under vintern, då vattendragen
tillfrysa, vandra de i flockar söderut. Under
fortplantningstiden lefva de parvis. De äro mycket
glupska och lefva nästan uteslutande af fisk och
andra vattendjur. Skrakeslägtet, Mergus, med
familjens kännetecken, omfattar 6 arter. Storskraken
l. körfogeln, M. merganser, har hvit vingspegel, ben
och underkäk röda, nacktofsen tjock och en kroppslängd
af 80 cm. Den häckar i hela Skandinavien. Boet lägges
i ett ihåligt träd; stundom påträffar man ända till 15
gulaktiga ägg i samma bo. Fogelns egendomliga sätt
att fiska har förskaffat honom namnet körfogel. På
senhösten, då fiskynglet uppstiger på grundare
stränder, samlas ett stort antal sådana foglar
på vattnet och simmar i en något böjd linie mot
stranden. Dels genom ständigt dykande, dels genom
vingarnas slående mot vattnet, köra de fisken framför
sig mot stranden, der de med lätthet bemäktiga sig
densamma. – Småskraken l. prackan, M. serrator,
skiljer sig från föregående hufvudsakligen derigenom
att den hvita vingspegeln är delad medelst svarta
streck, att nacktofsen är glesare och kroppen mindre
(60 cm.). Den är hos oss allmännare än storskraken
och talrikast förekommande i den högre norden. En
tredje art, salskraken, M. albellus, träffas endast
om vintern i mindre antal hos oss. L-e.

Skrakeslägtet, zool. Se Skrakar.

Skral, sjöv., säges om vinden, då han är så
knapp, att den anbefallda kursen nätt och jämnt
kan styras. Då vinden mer och mer drager sig in
eller blir mindre förmånlig, säges han skralna.
R. N.

Skram, Peder, dansk sjöhjelte, född omkr. 1500,
af gammal adel, följde som väpnare Henrik Gjöe i
kriget mot Sverige 1518–20 och räddade 1520 i slaget
vid Upsala det danska hufvudbanéret från att falla i
fiendens händer. 1523 var S. en bland dem, som uppsade
konung Kristian II trohet, och deltog s. å. i
Köpenhamns belägring. Derefter drog han till Tyskland,
der han under bondekrigen kämpade i adelns led, och
sedan tjenade han ett par år vid hofvet hos Fredrik
I. Omkr. 1527 blef S. »lensmand» i Norge och skickade
1532 undsättning till Akershus, som belägrades af
Kristian II. 1534 slöt S. sig till Kristian III samt
anförde de förenade svenska och danska flottorna
mot lybeckarna, hvilka han slog vid Bornholm,
och hvilkas flotta han sedan fullständigt ödelade
i Svendborg sund. S. intog derefter Langeland och
Korsör, så att Kristian III kunde föra sina trupper
öfver till Själland, samt inneslöt sedan Köpenhamn
från sjösidan och intog 1536 Krogen. S. hade således
stort inflytande på krigets gång, liksom han bröt
lybeckarnas öfvermakt till sjös och förskaffade sig
tillnamnet »Danmarks våghals». Till lön blef han 1537
riksråd. 1538–57 var han kommendant på Helsingborgs
slott och förde derunder 1542 hjelptrupper till Gustaf
I under Dackefejden. Vidare uppförde han Landskrona
slott och hade från 1558 i förläning Laholm,
hvilket han tappert försvarade 1565 och 1568. 1563
anförde han å nyo flottan, härjade Öland och kämpade
med framgång mot svenskarna, men afskedades följande
år. S. dog d. 11 Juli 1581. – Hans hustru, Elsebe
Krabbe, f. 1514, d. 1578, var psalmförfattarinna.
E. Ebg.

Skrapan. Se Lire-slägtet.

Skratt (Lat. risus), fysiol., är en rad af tätt
och stötvis på hvarandra följande små utandningar,
mer eller mindre högljudda, beroende till största
delen på ofrivilliga sammandragningar i mellangärdet
(diafragma) och åtföljda af likaledes ofrivilliga
sammandragningar i ansigtets muskler, hvarigenom
ansigtet, om skrattet är naturligt, erhåller ett
gladt uttryck. Skratt framkallas på reflektorisk
väg genom det intryck, som föreställningen om
något löjligt utöfvar på nervus vagus. Skratt
framkallas äfven ofta genom kittling eller genom
lindrig retning af hudnerverna å känsliga ställen, i
synnerhet å sidorna af bålen. Skratt är »smittsamt»,
i det att man gerna vill skratta med, då man hör
ett hjertligt skratt. Skrattet kan hafva mycket
olika karakter, från det sakta, qväfda »fnissandet»
till det hårda, ofta råa »gapskrattet» eller från
det milda, behagliga, kärleksfulla leendet, utan
något egentligt ljud, till det vidriga, ondskefulla
hånskrattet. Att på teaterscenen naturligt efterlikna
ett hjertligt klingande skratt är en svår konst. Hos
barn kunna skrattparoxysmer förekomma, hvilka räcka
länge och, dämpade, straxt utbryta på nytt. Det
hysteriska, omotiverade skrattet är en följd af någon
nervöfverretning. O. T. S.

Skrattdufvan, Columba risoria, zool., en
dufva, som är isabellgul med svartaktiga
vingpennor och svart nackband. Kroppslängden 31
cm. Skrattdufvan förekommer i vestra Asiens och
östra Afrikas stepptrakter. Den hålles ofta tam.
L-e.

Skrattmuskeln, musculus risorius santorini,
anat., ett litet knippe af muskeltrådar, som gå från
munvinkeln horisontalt bakåt, något uppåt. Vid dess
verksamhet drages munvinkeln i samma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>