Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Själakult ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sistnämnda uppfattning af ett kommande lif synes
för folkens fantasi hafva inneburit någonting mera
skräckfullt än de gräsligaste helvetesstraff; och det
var den, som i Indien, der tron på själavandringen
ingick såsom en hufvudbeståndsdel i Brahmaläran,
dref millioner att söka sin tröst hos buddhaismen,
i Nirvanas eviga ro. Genom en slutledning bakåt har
man från tron på själavandringen kommit till läran
om preexistensen, eller menniskans föruttillvaro,
enligt hvilken det förutnämnda kretsloppet, med
eller utan stigande eller sjunkande, fortgått så
länge verlden varit till och oförskyllda lidanden
i detta lifvet utgjort straff för synder i ett
föregående. Läran om preexistensen har utbildats i
synnerhet af Greklands filosofer, af pytagoréerna,
Platon och nyplatonikerna – sannolikt under
ursprunglig inverkan från Egypten, der tron på
själavandringen väl ej varit allmänt rådande, men
torde omfattats af vissa religiös-filosofiska skolor
–, och äfven på den äldsta kristna kyrkan har denna
lära öfvat ett märkbart inflytande. I ett mer eller
mindre nära samband med läran om själavandringen
stå sannolikt äfven de hos de flesta europeiska folk
förekommande sagorna om varulfvar, vampyrer o. d. –
menniskor, som tros antaga skepnader af vargar
eller andra djur och i deras hamn anstifta skada.
E. Sn.
Själdjur l. Säldjur, Pinnipedia, zool., en
underordning af rofdjuren (Carnivora). Själdjuren
skiljas från de öfriga rofdjuren företrädesvis genom
benens bildning, hvilken, liksom den spolformiga bålen
med sina platta, tätt åtliggande hår, ådagalägger,
att de fullständigt hafva afpassat sin organisation
efter vattenlifvets fordringar. Benen äro mer
eller mindre fenlika; öfverarm- och lårben äro
korta, hvaremot tårna äro förlängda och omslutna
af simhud. Vid simning begagna själdjuren sig
af bakfötterna som simfenor, medan framfötterna
vanligtvis ligga tryckta intill kroppen. Äfven
tänderna afvika från de öfriga rofdjurens, enär
kindtänderna äro af en likartad, vanligen mycket
enkel form samt mjölktänderna äro mycket små och
försvinna stundom redan före födseln. De flesta
själdjur äro försedda med ett tjockt späcklager
under huden, hvilket lager bidrager till deras
förmåga att hålla en konstant kroppstemperatur. Af
detta späck smältes den bästa tran, som utgör
en begärlig handelsvara. Själdjuren utgöra för
grönländarna och andra polarfolk ett af de vigtigaste
existensvilkoren. – Underordningen omfattar följande
familjer:
1. Trichechidae, hvalrossdjur. Liksom hos
medlemmarna af den följande familjen kunna
bakbenen böjas under kroppen, när djuret rör
sig på land. Hvalrossdjuren sakna yttre öron. Hufvudet
är aflångt med mycket bred, trubbig nos. De öfre
hörntänderna äro mycket långa, nedåt riktade.
Kindtänderna äro små, kägelformiga, genom nötning
snedt afstympade. Till familjen hör endast ett
slägte: hvalross-slägtet (Trichechus) med en art,
T. rosmarus, hvalrossen (se d. o.).
2. Otarioidae, öronsjälar. Dithörande djur skiljas
lätt från öfriga själdjur genom
förhandenvaro af yttre öron. När de röra sig på land, böjas
bakbenen under kroppen liksom hos andra däggdjur,
medan hos den följande familjens representanter
dessa äro riktade bakåt. Baktårna äro ungefår
lika långa. Dessa själdjur hafva i mellankäken 6,
i underkäken 4 framtänder; kindtänderna äro enkla,
koniska. Dithörande former, som man hänfört till
flere, hvarandra dock mycket närstående slägten,
hafva en vidsträckt utbredning hufvudsakligen i de
tempererade zonerna; dock saknas de i de nordliga
delarna af Atlantiska oceanen. Såsom man redan kan
sluta af benens byggnad, vistas de mycket mera på
land än de egentliga själarna. De lefva i flockar,
vanligen en hanne och 10–15 honor. Sjöbjörnen,
Otaria ursina, som lefver i norra delen af Stilla
oceanen, från Kamtsjatka till Kalifornien, är på
grund af den fina, täta bottenullen, som utmärker
hans fäll, föremål för ifrig jagt. Likaledes dödas
i stora massor årligen vid Stilla oceanens nordliga
kuster sjölejonet, Ot. Stelleri, den största af
denna familjs medlemmar.
3. Phocidae, egentliga själar, äro de, som af hela
gruppen fullständigast äro lämpade för att lefva i
vatten. Då djuret rör sig på land, sträckas bakbenen
bakåt och deltaga ej i ställflyttningen, hvilken
sker på det sätt att själen lyfter upp framdelen
af kroppen och kastar den framåt, hvarvid han slår
framfötterna mot marken; derefter stödjer han på
dem och bröstet samt framdrager kroppens bakdel, så
att ryggen blir krökt, hvarefter han åter framkastar
kroppens framdel o. s. v. Yttre öron saknas. Första
och femte tån å bakfötterna äro längre än de tre
mellersta. Framtänderna vexla till antalet, äro
stundom sex ofvan och fyra nedan. Kindtänderna äro
vanligen flerspetsade. – Till underfamiljen Phocinae,
hvars medlemmar äro försedda med det nyssnämnda
antalet framtänder och med väl utvecklade klor,
hör Fjärdsjälslägtet Phoca, som räknar följande
nordiska arter: Ph. groenlandica, grönlandssjälen
(se d. o.). Ph. vitulina, knubbsjälen (se d. o.) och
Ph. barbata, storkobben, hvilken utmärkes genom
sin betydligare storlek – han är näst hvalrossen den
största af nordiska själformer –, sin grå, ofläckade
fäll, sina många grofra, hvita eller gulaktiga
morrhår och tvärt afrundade framfötter. Storkobben
tillhör kusterna af Norra Ishafvet; dock förekommer
den ock sydligare vid Norges vestkust t. ex. utanför
Trondhjems-fjorden. När denna själ simmar i hafvet,
är han föga skygg och kan derför lätt fångas; men
då han ligger på isen, är han mycket vaksam. Födan
består hufvudsakligen af större blötdjur, kräftdjur
och mindre fiskar. Vid Grönland och Island fångas
denna ensligt lefvande art årligen i stor mängd. Hans
hud är mycket stark och begagnas till harpunlinor,
rep o. s. v.; dessutom lemnar han en riklig mängd
späck. En fjerde art, Ph. hispida, småvikaren
l. ringlade själen, har kroppen elliptisk, svartaktig
med hvita ringar samt morrhåren på öfverläppen
hoptryckta, fina, långa, till färgen bleka eller
brunaktiga. Denna, den minsta af Nordens
själdjur, hvars längd i allmänhet är omkr. 1 m.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
