Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silfver ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förgasas det. Smältande silfver syrsattes icke i luften,
men det upptager syre ur luften (ända till 22
volymer), hvilket vid afsvalning bortgår med
sådan häftighet, att metallen stänker omkring,
s. k. »spritsning». Silfret förändras icke i
luften, om denna är fri från svafvelväte, men i
svafvelvätehaltig luft anlöper metallen på ytan
och blir gul till svart. Af salpetersyra löses
silfver lätt, af svafvelsyra endast vid upphettning
med koncentrerad syra. Silfret, hvars atomvigt
(Ag, af Lat. argentum) är 107,7, är ett enatomigt
grundämne, i sina föreningar isomorft med natrium och
enatomig koppar. Med syre ger det tvänne oxider,
silfveroxid, Ag2 O, och silfversuperoxid,
Ag O. Silfveroxiden är en gråbrun fällning,
som vid upphettning sönderdelas i silfver och
syre. Den är en starkt basisk oxid och ger med
syror salter, silfversalter, som i allmänhet äro
färglösa och vattenfria. Mest bekant bland dem är
nitratet (se Silfvernitrat). Silfversuperoxiden
är svart och sönderdelas nästan explosionsartadt
vid upphettning. Klorsilfver (se d. o.), Ag Cl, är
en hvit, i syror olöslig och amorf fällning. Brom-
och jodsilfver, Ag Br och Ag J, likna klorsilfret,
men äro gula. Alla färgas i ljuset gråa till svarta,
till följd af reduktion, ett förhållande, på hvilket
fotografien grundar sig. Svafvelsilfver,
Ag2 S, är en blåsvart, metalliskt glänsande massa,
som uppkommer genom direkt förening af silfver med
svafvel. Det bildas äfven, om silfver får vara i
beröring med svafvelhaltiga matvaror, t. ex. lutfisk,
ägg o. d. Silfverpjeser inläggas ofta med en blandning
af silfver och svafvelsilfver (t. ex. Tula-arbeten,
niello) eller öfverdragas med en tunn hinna af
svafvelsilfver (s. k. oxideradt silfver).
Silfrets historia. Silfret blef kändt och användt
långt senare än guldet. I äldsta tider hölls det,
till följd af sin sällsynthet, i lika högt värde
som guldet, och i en del egyptiska och assyriska
inskrifter nämnes det till och med framför detta. Men
i samma mån tillgången å silfver ökades, sjönk äfven
dess pris. Genom hela senare delen af forntiden kan
man följa vexlingarna i guldets och silfrets inbördes
bytesvärde, alltefter som nya fyndorter för det ena
eller andra bragtes i dagen; dock förblef alltid
silfrets värde i förhållande till guldets något högre
än i våra dagar.
Inom Europa var silfret under hela bronsåldern så godt
som okändt. Från denna tid förekomma knappast några
silfverfynd utanför sydliga Spanien, hvilket sedermera
genom fenicierna, under namn af Tarsis, blef berömdt
för sin rikedom på denna metall. Att grufdriften der
emellertid icke måtte varit synnerligen omfattande
före den feniciska tiden, synes framgå deraf att
något inhemskt namn på silfver ej lyckats bevara sig
till vår tid, hvarken hos de iberisk-spanska folken
eller hos deras grannar. Det egentliga silfverlandet
var i de äldsta tiderna Armenien; derifrån synes
äfven silfrets kännedom hafva spridt sig i alla
riktningar. Öfver den vid Svarta hafvets
sydöstra kust belägna staden Alybe l. Salybe (hvilken
redan i Iliaden omtalas såsom denna metalls hemort)
torde silfret hafva gått ut i verldsmarknaden;
och sjelfva namnet silfver har man velat härleda
ur nämnda stads namn, så att det i sjelfva verket
skulle betyda »metall från Salybe». Med ledning af
språkforskningen kan man följa dess väg derifrån i
olika riktningar. Hos semiterna förekomma namnformer
sådana som det assyriska sarpu och det arabiska
sarfun. Till folken vid Östersjön kom silfret först
vid början af jernåldern, möjligen öfver Olbia. Här
är vårt silfver närmast slägt med det gotiska silubr,
och på längre håll med det fornslaviska sirebro och
det litaviska sidabras. I en annan riktning synes
silfret hafva utbredt sig från Svarta hafvet upp för
Donau, der dess väg utvisas af dess serbiska namn,
srma, och dess albanesiska, semaja, som öfvergått
till turkiskan under formen semaje, men der fått
betydelse af kapital, guld.
Det ord, som i de klassiska språken anses svara
mot vårt silfver, heter sulphur, men betyder icke
silfver, utan svafvel. Nu förekomma, som bekant,
i naturen dessa två metaller ofta förenade, och
utvecklingsgången har här väl varit den, att namnet
på silfver gått öfver till dess biprodukt och i sin
egentliga betydelse blifvit undanträngdt af ett
annat. Detta andra namn är det grekiska argyros
och det latinska argentum, hvilket senare under
åtskilliga former upptagits hos de keltiska och
illyriska folken, som alltså torde lärt känna silfret
från Italien. Men äfven denna namnkedja knyter sig
i öster till Armenien, hvarvid de pontiske grekerna
torde förmedlat öfvergången. Ännu längre i öster
sluta sig till det armeniska artsath det iraniska
erezatu och det indiska rajatá, dermed antydande, att
metallens utbredning följt den uråldriga handelsvägen,
genom Iran utmed Kabulfloden till Indien, der silfret
under den äldre Vedatiden förblef okändt. – Ännu i
en annan riktning har silfret vandrat från trakterna
af Svarta hafvet, nämligen mot nordöst, till de
östfinska stammarna vid Ural, för hvilka det dock
ännu på Herodotos’ tid måste varit okändt. Namnformer
som det votjakiska azves och det magyariska ezüst
peka hän på metallnamnet asbest, som åter härledes
från det grekiska asbestos (oförstörbar) – en
namnförvexling, hvartill silfrets yttre likhet
med asbesten kan hafva gifvit anledning och som
förutsätter, att namnet såväl som varan utgått från
de grekiska kuststäderna. Svårare att förklara är,
hvarifrån de vestfinska folken fått silfret; under det
deras namn på guld samtliga lånats från germanerna,
är af namnen på silfver endast det lappska silbba af
nordiskt ursprung. Det finska hopea m. fl. har man
sökt förklara ur iranska namnformer.
Berömda voro under den klassiska tiden de rika
silfververken vid Laurion i Attika. I det mellersta
Europa torde silfverbrytningen först af romarna
blifvit införd. Vid nyare tidens början efter
Amerikas upptäckt riktade sig spaniorerna af Mejicos
omätliga silfverskatter. På 1600- och 1700-talen voro
grufvorna vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
