Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigurd II Haraldsson Mund ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Silcher, Friedrich, tysk musiker, född 1789 nära
Schorndorf i Würtemberg, kallades 1817 till
musikdirektör vid universitetet i Tübingen och dog
derstädes 1860. Han utgaf en mängd sånghäften,
bl. a. en Sammlung deutscher volkslieder, som
innehåller åtskilliga af honom sjelf komponerade,
populära melodier. Som kompositör af visor i folkton
var han den främste i Tyskland. Han utgaf äfven
Harmonie- und kompositionslehre (1851).
Silen (Grek. Seilenos, Silenos, Lat. Silenus),
Grek. mytol., en med satyrerna närbeslägtad
naturgudomlighet och liksom dessa hörande till
Dionysos’ följe. S., som ursprungligen tillhör de
asiatiska sagorna, tyckes från början hafva uppfattats
såsom de ur jorden uppvällande, allt lif närande och
befruktande källornas gudomlighet. Från denna synpunkt
heter han Dionysos’ fosterfader, d. v. s. främjare
af vinrankans växt. Hans natur har två olika sidor,
en lågt sinlig, odeladt hängifven åt vinets njutning,
och en mera idealt djupsinnig, yttrande sig bl. a. i
den honom tillhörande siaregåfvan. Tydligt framträder
denna dubbelnatur i sagan om konung Midas, hvilken
fångade S., efter att hafva blandat en källas vatten
med vin, hvaraf denne drack sig rusig, och derefter
lyckades af vinna honom upplysningar om åtskilliga
förborgade ting. Äfven den homeriska sagan om
Maron (se d. o.), hvilken, förmodligen på grund af
sin siareförmåga betecknas såsom Apollons prest,
men för öfrigt visar sig tillhöra den dionysiska
kretsen, torde vara en modifikation af den äldre
Silen-myten. Hos de yngre grekiska sagornas S., en
son af Pan eller af Hermes och en nymf, är den lägre,
naturalistiska typen öfvervägande. Han är ett aldrig
felande element i Dionysos’ svärmande följe och en
representant för det sällhetsgifvande ruset. Den
bildande konsten brukar framställa honom såsom en
ålderstigen man med undersätsig kroppsbyggnad,
godmodigt slappa drag, kal hjessa och stor mage
samt antingen ridande på en åsna eller gående till
fots med välbehöfligt stöd af två tjenstvilliga
satyrer. Thyrsosstafven och en krans af murgrön eller
vinranka äro hans bacchiska attribut. Äfven vinlägel
eller bägare fattas sällan. För öfrigt har grekernas
konst äfven utbildat en idealiserad silen-typ,
under bilden af en äldre man med högrest och ädel
kroppsbyggnad, ömt slutande Bacchusbarnet i sina
armar. Stundom förekom äfven ett flertal af silener,
hvarmed man då icke synes hafva förstått något annat
än satyrer af mera ålderstiget utseende. A. M. A.
Silenaceae Lindl., bot., en nat. familj af örter
med motsatta hela blad och sambladigt blomfoder,
som är regelbundet tandadt och qvarsitter efter
blomningen. Blomkronan är nejlikartad, ståndarna
10, vanligen fria och jämte kronbladen fästa på ett
utdraget fäste under fruktämnet (kl. Columniflorae,
i Fries’ system). Pistillerna hafva 2–5 stift. Frukten
är en 2–5-valvlig kapsel, en- eller ofullständigt
fler-rummig, innehållande många frön. Familjen
omfattar ganska många slägten äfven inom svenska
floran, bland hvilka det för fam. typiska
slägtet Silene L. är det artrikaste. Detta slägte
består af större eller mindre örter med upptill
oskaftade, vanligen smala och helbräddade blad
samt hvita eller rödletta, i knippen eller någon
gång ensamt sittande blommor. De allmännaste
arterna å våra ängsbackar äro S. nutans L., med
ensidigt lutande blommor och de hvita kronbladens
skifva djupt tvåklufven, samt S. inflata Sm., med
blomfodrets pip uppblåst, hvitgrön eller ljusröd,
mörkt ådrad. Silene-arterna hafva förr varit
använda i medicinen mot hvarjehanda lidanden.
O. T. S.
Silene, bot. Se Silenaceae.
Silenius. Se Nils Nilsson.
Silentium [-tsium], Lat., tystnad.
Silesius. Se Angelus Silesius.
Silfberg, socken i Kopparbergs län, Stora Tuna och
Gustafs tingslag. 1,714 innev. (1889). S. utgör ett
regalt pastorat af 3:dje kl., Vesterås stif, Stora
Tuna kontrakt.
Silfberg. 1. En fordom stundom förekommande benämning
på Sala grufva (se d. o.). – 2. Öster Silfberg,
i Tuna socken af Kopparbergs län, utgöres af
åtskilliga mycket gamla silfvergrufvor, om hvilkas
första uppdagande man ej har sig något bekant, men om
hvilka man vet, att de i början af 1400-talet voro
under arbete. Grufvorna drefvos inpå 1640-talet. I
äldre tider gåfvo de rätt mycket. Så uppgifves,
att detta bergverk under Magnus Erikssons och
Margaretas tid lemnat 5–6 tusen lödiga mark
silfver, och ännu under Gustaf I vanns något
silfver; men på 1600-talet nedgick tillverkningen
till några mark, och 1641 var den endast 2 mark
7 lod 1 gran. Malmen var silfverhaltig blyglans,
som höll något guld. Flere försök hafva på senare
tid gjorts att vinna silfver ur dessa grufvor, men
förgäfves. – 3. Vester Silfberg, i Norrbärkes socken
af Kopparbergs län, utgöres likaledes af åtskilliga
mycket gamla silfvergrufvor. Dessa, som föra
silfverhaltig blyglans, arbetades antagligen i äldre
tid af samme bergsmän som i öster Silfberg. Under
början af 1700-talet upphörde arbetet småningom,
sedan stora kostnader derpå nedlagts. Flere senare
försök att bearbeta grufvorna hafva icke krönts
med framgång. Malmen förekommer mycket spridd,
i en bildning, som har stor utsträckning. Många
andra svafvelmetaller träffas der äfven, såsom
zinkblende, magnetkis, svafvelkis, kopparkis och
arsenikkis. Malmen lär vara något guldförande.
Th. N-m.
Silfver, en sedan äldsta tider känd metall, som i
naturen förekommer dels gedigen, dels i förening med
svafvel eller klor. I rent tillstånd har silfret
hvit färg, stark glans, stor ledningsförmåga
för värme och elektricitet och hög egentlig vigt
(10,57). Dess kristallform tillhör det reguliera
systemet, vanligen kuben eller oktaedern. Silfret
är mjukare än koppar, men hårdare än guld och mycket
smidigt, i hvilket hänseende det står tillbaka endast
för guldet (1 gr. silfver kan sträckas till en tråd
af 2 km. längd). Dess smältpunkt ligger ungefär vid
1000°. Vid den höga temperatur, som kan åstadkommas
med knallgas, kokar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
