Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schulze ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lärarinneseminariet, och efter att hafva tjenstgjort
derstädes några år öppnade han 1864 en ny läroanstalt
för flickor samt öfvertog sjelf ledningen deraf. Han
dog i Stockholm 1872. S. utgaf åtskilliga läroböcker
och en mängd öfversättningar, bl. a. af Molière,
samt var hufvudredaktör för ett Konversations-
och universallexikon (1857–66).
2. Schück, Johan Henrik Emil, literaturhistoriker,
den föregåendes brorson, född d. 2 Nov. 1855 i
Stockholm, blef 1873 student, promoverades 1882 till
filos. doktor i Upsala och kallades s. å. till docent
i literaturhistoria. S. har genom åtskilliga skrifter
gjort sig bekant som en framstående kännare särskildt
af den engelska och den svenska literaturen. Hans
märkligaste arbeten äro den på källstudier stödda,
särdeles omfattande skildringen af William Shakspere,
hans lif och verksamhet (1883–84) samt en större,
ännu ej fullbordad Svensk literaturhistoria (1:sta
d. 1885–90), hvilket arbete äfven är af allmänt
kulturhistoriskt intresse. Ett vigtigt bidrag
till den svenska bibliografien är hans uppsats om
Skrifter i svensk literaturhistoria (i »Samlaren»,
1887). Tillsammans med A. Noreen har han utgifvit
1500- och 1600-talens visböcker (3 häften, 1884–85).
Schücking, Christoph Bernhard Levin, tysk
romanförfattare, f. 1814 i Klemenswerth, i närheten af
Münster, studerade först juridik, men egnade sig från
1837 uteslutande åt literaturen. 1844 inträdde han
i redaktionen af »Augsburger allgeineine zeitung», och
1845 öfvertog han redaktionen af följetongsafdelnin- i
»Kölnische zeitung», hvilken afdelning han skötte till
1852, då han slog sig ner på sitt fädernegods. Han
dog 1883 i Pyrmont. S. skref en mängd romaner, hvilka
hörde till de bättre på sin tid, genomträngda som de
i allmänhet voro af en sund realism och en kraftig
patriotism. Nämnas må: Die ritterbürtigen (1845),
Ein sohn des volks (1849), Der bauernfürst (1851),
Die marketenderin von Köln (1861), Verschlungene
wege (1867), Luther in Rom (1870; »Luther i Rom»,
1872) och Aus heissen tagen (1874). Han utgaf ock
diktsamlingar och lefnadsminnen. – Hans maka, Luise
von Gall, f. 1815, d. 1856, gjorde sig likaledes känd
genom skönliterärt författareskap.
Schütt, Stora S. (Magyar. Czallo Kös) och Lilla
S. (Magyar. Szigel Kös), två mycket fruktbara och
starkt befolkade öar i Donau, i Ungern, den ena 1,542
qvkm. tillhörande komitaten Pressburg och Komorn,
den andra 275 qvkm. tillhörande komitaten Wieselburg
och Raab.
Schüttenhofen (Tsjech. Sucice), stad i sydvestra
Böhmen, vid Vatava. 6,047 innev. (1880). Berömda
mälterier. Tändsticksfabrikation. Grafitgrufvor. S.,
som omtalas redan i 13:de årh., anlades på grund af
guldvaskningen i Vatava-floden.
Schüttgelb (sannolikt af tyska ordet schütte, hög,
alltså en till en liten hög formad gul färg), en
gul, till anstrykning använd lackfärg, som beredes
derigenom att man kokar bären af Rhamnus tinctoria,
qvercitron, vau, ginst m.
fl. gula fargstofter med alun samt derefter sätter
krita till dekokten. Den erhållna gula bottensatsen
tvättas, formas till små käglor eller kulor och
torkas. P. T. C.
Schütz, Paul, kallad »Påvel byggemästare», arkitekt,
inkom från Tyskland år 1544 och anställdes först
vid Stockholms, men från 1549 vid Upsala slott,
hvars första uppbyggande sålunda leddes af honom. Han
åtnjöt ganska stora förmåner och tyckes hafva varit en
driftig man. Under hans tid uppfördes hufvudsakligen
en del af längan åt staden samt ett af tornen. 1568
deltog S. i anordningen vid konung Eriks bröllop i
Stockholm, men försvinner sedan ur handlingarna. Efter
all sannolikhet är han den »Paul Schütz von
Leiptzig», hvilken författat en tysk visa om Varbergs
eröfring af svenskarna 1565, tryckt efter D. Hansson
Hunds krönika (Fornskr. sällsk. saml., h. 10, 1847).
-rn.
Schütz (Sagittarius), Heinrich, Tysklands förnämste
tonsättare under 1600-talet och J. S. Bachs
föregångare, föddes 1585 i Köstritz, studerade vid
gymnasiet i Kassel, der han samtidigt på grund af sin
sköna sopranstämma fick anställning vid hofkapellet,
och idkade sedermera vid universitetet i Marburg
juridiska studier, men afbröt dem, när landtgrefven
af Hessen erbjöd honom ett årligt stipendium för
utbildningen af hans musikaliska anlag. 1609 blef han
i Venezia Giovanni Gabrielis lärjunge. Såsom frukt
af sina studier hemsände han till landtgrefven ett
antal femstämmiga madrigaler. Om S. hade Gabrieli att
tacka för sina grundliga insigter i komposition af
mångstämmig och flerkörig andlig musik, så erhöllo
hans anlag för dramatisk musik en ny väckelse
genom Monteverde. Dennes stora förtjenster om
utvecklingen af tidens musik, det friare användandet
af de dissonerande ackorden, recitativets delvis
försiggående utveckling till kantabel sång samt
instrumentationens förbättring, tillegnade S. sig och
gjorde fruktbärande i sitt hemland. Efter att hafva
tjenstgjort som hoforganist i Kassel kallades han
1614 till kurfusten af Sachsen, hvilken sedan mot
landtgrefvens önskan behöll honom hos sig och 1617
utnämnde honom till hofkapellmästare. Denna tjenst
innehade S. mera än ett halft sekel. 1633 besökte han
Köpenhamn, der han inrättade ett hofkapell. Han dog
i Dresden d. 6 Nov. 1672. Bland S:s kompositioner
må nämnas Dafne, den första tyska opera, till text
af Rinuccini, öfversatt af Opitz, uppförd 1627 i
Torgau. Tyvärr finnes denna opera icke i behåll,
lika litet som hans musik till balletten Orpheus
und Eurydice (1638). Stort konsthistoriskt intresse
ega hans passioner, synnerligen 7 worte Christi am
kreuz och Die historia des leidens und sterbens
unsers Heilands Jesu Christi (båda utgifna af
K. Riedel). Flere bland hans motetter hafva en nästan
dramatisk eller oratorisk form. Dessutom författade
han ett stort antal flerstämmiga sånger för kyrkobruk,
såsom Symphoniae sacrae 3–6 voc., Musicalia ad chorum
sacrum m. m. Utom hvad Riedel offentliggjort finnas
några af hans tonverk intagna uti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
