Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma / 561-562 (1890) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sats ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Satan, materiens herskare. Menniskan förblir dock en
hjelplös, eländig varelse, ända tills den högsta
makten af barmhertighet nedsänker i henne en del af
sitt eget väsende och dermed hos henne framkallar
pnevinatiskt lif. Gent emot detta pnevmatiska
menniskoslägte skapar Satan ett slägte djeflar, som
pina menniskorna. Men då sänder den himmelske fadern
en af ljusrikets högste andar i en skenkropp ned till
jorden, för att han skall lära menniskorna att genom
kunskap och askes (återhållsamhet från äktenskap och
från kött) rena sig och höja sig till ljusets rike.

Saturniskt versslag, metr., ett versslag, som består
af tvänne rader efter skemat

hvilket schema dock kan behandlas med stor frihet,
så att tvänne korta stafvelser kunna förekomma i
den första radens 1:sta, 2:dra, 3:dje, 5:te och
6:te fot. Detta versslag, om också ej ensamt detta,
begagnades i den äldsta romerska diktningen, innan
de regelmässigare grekiska versformerna infördes
i den romerska literaturen, genom Ennius och
andra. Så t. ex. förekommer det i saliernas sånger,
i grafskrifterna öfver Scipionerna och i Livius
Andronicus’ öfversättning af Odyssén. Enligt somliga
är det saturniska versslaget en utbildning af ett
ur-indogermanskt, enligt andra en ombildning af ett
forngrekiskt, enligt andra deremot ett ursprungligt
fornitaliskt. Se Bartsch, »Der saturnische vers
und die altdeutsche langzeile» (1867), Havet, »De
saturnio latinorum versu» (1880), och Thurneysen, »Der
saturnier und sein verhältnis zum spätern römischen
volks-verse» (1885).

Saturnolabium, en modell af Saturnus med hans
ring och månar, egnad att åskådliggöra rörelserna
samt belysnings- och förmörkelseförhållandena inom
Saturnussystemet. K. B.

Saturnus, Rom. mytol., en af italerna i äldsta tider
dyrkad gudomlighet, som motsvarade grekernas Kronos
(se d. o.). Han dyrkades som såningsgud samt ansågs
jämte sin maka, Ops, skänka fruktbarhet och goda
håfvor. Han gällde som stiftare af åkerbruk,
fruktträdsskötsel och vinodling. Till följd
deraf betraktades han såsom en mensklighetens
välgörare och främjare af välstånd och sed. S.
afbildas alltid såsom en gammal man med skära eller
trädknif i handen. Sägnen gjorde honom till en
af de äldste konungarna i Latium, under hvilkens
regeringstid den gyllene åldern herskade på jorden.
R. Tdh.

Saturnus är den sjette af de sedan gamla tider
kända planeterna. Hans medelafstånd från solen
är 9,5389 gånger så stort som jordens, och hans
omloppstid, eller Saturnus-året, är alltså 29
1/7 år. Excentriciteten af hans banellips är 0,0560,
och dess lutning mot jordbanan 2° 30’. Till följd af
Jupiters inverkan modifieras S:s elliptiska rörelse
betydligt. Bland dessa s. k. Jupiters-störingar
är särskildt märklig en stor periodisk ojämnhet i
planetens längd, hvilken
kan uppnå 47’ och länge hade varit bekant genom
observationerna, innan Laplace visade, att den
vore att tillskrifva Jupiters inverkan och den
omständigheten att de båda planeternas omloppstider
stå till hvarandra i nära samma förhållande som de
hela talen 3 och 5. – S. roterar kring en axel,
som ständigt bibehåller ett med sig sjelf nära
parallelt läge, och hvars lutning mot banplanet är
ungefår 63°. Då samma vinkel för jorden är 67°, måste
årstiderna på S. gestalta sig ungefär som våra. På
S. blifva de dock 29 gånger så långa som på jorden,
hvarförutom S. från solen erhåller endast 1/9. af
det ljus och värme, som jorden emottager. Planetens
rotationstid, eller Saturnusdagen, bestämdes redan
af W. Herschel till 10 timmar och 16 minuter. Denna
hastiga rotation har medfört en större afplattning
af denna planet än af någon annan, nämligen ungefär
1/10. Sedd genom en tub. företer derför S. en märkbart
elliptisk gestalt. Hans eqvatorialdiameter är 17, 27",
hvaraf den verkliga diametern beräknas till 118,700
km. S:s volym är 770 gånger och hans massa 93 gånger
så stor som jordens. Jorden är sålunda 8 gånger så
tät som S., hvilken i sjelfva verket är ungefär 3/4
så lätt som vatten. Deremot väger ett föremål på
S. ungefär lika mycket som samma föremål skulle väga
på jorden, i det attraktionen af S:s större massa
på ett föremål på dess yta kompenseras af föremålets
större afstånd från planetens medelpunkt. – Man har
på S. iakttagit fläckar och strimmor liknande dem
på Jupiter. Planetens stora afstånd från jorden gör
dock alla detaljiakttagelser på dess yta osäkra, och
man är ej häller ense om huruvida dessa iakttagelser
kunna anses bevisa tillvaron af en atmosfer på S.

Det, som framförallt gör S. till solsystemets
märkligaste företeelse, är emellertid hans ring
eller rättare ringsystem. Enligt Laplaces hypotes
om verldarnas uppkomst afskiljer sig från en
roterande gasmassa, om rotationen är tillräckligt
stark, kring dess eqvator en eller flere ringar,
hvilka sedermera brista sönder och kondensera sig
till planeter och satelliter. Det första stadiet af
en sådan utveckling åskådliggöres af S., hvilken
är omgifven af en platt, tunn, fritt sväfvande
ring, hvars plan sammanfaller med planetens,
och som roterar kring densamma ett hvarf på 10
timmar och 32 minuter. Dess bredd är 40,000 km.,
dess tjocklek ytterst obetydlig, säkerligen ej
mer än 200–300 km. Alltefter planetens ställning
i förhållande till jorden och dess belysning från
solen, ter sig denna ring för oss på olika sätt. I
allmänhet intager den ett snedt läge i förhållande
till synlinien från jorden och synes derför mer eller
mindre elliptisk. När jorden befinner sig i ringens
plan och ringen blott vänder till oss sin kant, är den
för oss osynlig åtminstone med instrument af vanlig
storlek; likaså om solen ligger i ringens plan, så
att endast kanten af densamma är belyst, eller om den
vänder till oss en sida, som ej är belyst af solen. –
Redan 1610 upptäckte Galilei spåren af S:s ring,
i det han sade sig hafva observerat planeten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>