Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sanningsökare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af ön af samma namn. Omkr. 100,000
innev. (1887). Staden, som utgör en labyrint
af trånga och smutsiga gator, är säte för
flere franska, amerikanska, engelska och tyska
handelshus samt för flere europeiska konsuler. Den
har regelbunden ångbåtsförbindelse med Europa och
drifver liflig exporthandel med elfenben, kopal,
kryddor, kautsjuk, sesam och hudar, som lemnas i
byte mot manufaktur-, metall- och glasvaror samt
vapen. 1883 värderades exporten till 14 mill. och
importen till 21 mill. kr. Samma år besöktes hamnen
af 292 fartyg. Slafhandeln afskaffades till namnet
genom ett fördrag med England 1873.
Sanskrit, det till sina former äldsta af de
indoeuropeiska språken. Se Indiens språk och
literatur.
Sanskulotter (Fr. sansculottes, »personer utan
knäbyxor»), under första franska revolutionen
benämning på de revolutionäre proletärerna, med
anledning deraf att de ej, såsom de burgnare
klasserna, begagnade knäbyxor, utan i stället
långa byxor, s. k. pantalonger; sedan benämning
för de radikale revolutionsmännen öfver hufvud. –
Sansculottides [sangkylåttid], Fr., de festligt firade
fem fyllnadsdagarna i den franska republikanska
kalendern. – Sanskulottism, den vildaste
republikanism.
Sanslöshet, det tillstånd, då sinnena för tillfället
förlorat förmågan att uppfatta yttre intryck, beror
alltid närmast på ett sjukligt tillstånd hos hjernan,
hvilket kan i andra hand framkallas af många olika
orsaker: blodbrist (vid svimning), blodfullhet (vid
solsting), blodförgiftning, inandning af giftiga
gaser och narkotiska ämnen, kolsyra (vid qväfning),
feberblod (särdeles vid infektionssjukdomar),
fallandesot, alla slags nervkraften uttömmande
sjukdomar och slutligen agoni, eller dödens
annalkande. F. B.
1. Sansovino, Andrea Contucci da Monte, italiensk
bildhuggare, f. 1460 i Monte Sansavino, var en af
högrenaissancens förnämste konstnärer, i måttfull
skönhet och känslans innerlighet »Rafaels närmaste
själsförvändt» (Lübke). Han utbildade sig under
ledning af en bland den äldre realistiska riktningens
förkämpar, Pollajuolo, rönte ock inflytande af
Lionardo da Vinci och måhända äfven af Matteo
Civitale, men påverkades derjämte starkt af antiken
och var den förste, som tillämpade den från dess
verk abstraherade grundsatsen om »contraposto»
(motsats i linierna hos en figur eller grupp),
som manierismen sedermera öfverdref. Hans första
arbeten finnas i hans födelseort och i S. Spirito
i Florens (i sakramentskapellet). Efter att i nio
år hafva arbetat i Portugal, der verk af hans hand
finnas i klostret S. Marco vid Coimbra, återkom han
1500 till Florens. Der började han för baptisteriets
östra portal ett af sina bästa arbeten, Kristi dop,
berömdt för den nakna Kristusfigurens ädelhet och
Johannes’ vackra draperi, fullbordadt af Vincenzo
Danti. Vidare utförde han i marmor dopbäckenet i
Volterras baptisterium (1502) och ett par stoder för
Johanneskapellet i Genuas katedral (1503). Men hans
yppersta verk äro två marmorgrafvårdar i S. Maria
del Popolo i
Rom, dit han kallades af påfven Julius II, den ena
öfver kardinal Sforza (1505), den andra öfver kardinal
Girolamo Basso della Rovere (1507). Bägge dessa
vårdar bestå af en fördjupad väggnisch, öfverhvälfd
af en triumfbåge, som hvilar på en väldig sockel
och omgifves af nischer med kolonner och figurer
samt krönes af en attika, äfven med figurer, medan
i bågens midt befinner sig sarkofagen med bilden
af den döde. Öfriga arbeten af S. äro: en grupp af
S. Anna, Maria och Kristusbarnet (i S. Agostino i
Rom) samt några grafvårdar i romerska kyrkor. 1513
kallades han af Leo X till Loreto för att i dess
dôme plastiskt smycka det berömda Casa santa, beklädt
med marmor 1509 af Bramante. Han arbetade till 1528
med denna stora uppgift, hvilken sedan fullfördes af
lärjungarna. S. dog 1529. C. R. N.
2. Sansovino, Jacopo, italiensk arkitekt och
bildhuggare, f. i Florens 1477, hette egentligen
J. Tatti, men kallades S. efter den föregående,
hvars förnämste lärjunge i skulptur han var. Han
arbetade först i Florens som skulptör: en staty
af Aposteln Jacobus d. ä. (1513, i dômen) och en
jublande Bacchus (nu i Museo nazionale). Derefter
begaf han sig till Rom, der han som arkitekt
segrade i en täflan om byggandet af florentinarnas
nationalkyrka, Giovanni de’ Fiorentini, men Roms
plundring 1527 dref honom derifrån. Ett plastiskt
verk från denna tid är en Madonna med barnet, af
marmor, i kyrkan S. Agostino. Nu ämnade han begifva
sig till Frankrike i Frans I:s tjenst, men Venezia
fasthöll honom, och der var han i mer än fyratio
år den förste mannen i arkitektur och skulptur,
den, som gaf Venezias renaissance dess prägel. Inom
arkitekturen förde han högrenaissancens utvecklade
antikformer till lagunstaden, der ungrenaissancens
naiva och dekorationslystna arkitektur herskat ända
till 1530. Men han lämpade dem också efter lokala
förhållanden och satte derigenom icke sällan ned
de allvarliga arkitekturformerna till praktfulla
dekorationer. Hans första profana verk var Palazzo
Corner della Cà Grande (1532), men det yppersta i
denna väg är Biblioteca (nu Palazzo Reale, 1536),
Italiens praktfullaste profanbyggnad: en öppen
arkad-arkitektur i två våningar med förbindelse af
murpelare, bågar och kolonner, nedtill doriska,
upptill joniska, samt högst upp en takbalustrad med
en här af figurer. Vidare följde Zecca (Myntet),
mera strängt och allvarligt, samt Loggian under
Marcotornet, hvilken dock är mera en plastisk
dekoration än en byggnad. Af hans kyrkor är
den bästa S. Giorgio de’ Greci (efter 1538),
enskeppig, med tunnhvalf och kupol samt fasad i
två våningar. I sina skulpturverk visar S. sig,
genom en viss måttfullhet och sträfvan efter skön
form, såsom lärjunge af Andrea, men derjämte röjer
han inflytande af den venezianska målareskolan, med
dess upphöjda naturalism. Till dessa plastiska verk
hörde, först de mera handtverksmässiga, med hvilka
Biblioteca pryddes, vidare bilderna på La Loggetta
(1540), mest af mytologisk art, samt åtskilliga
arbeten i S. Marco, nämligen en berömd bronsdörr till
sakristian (Kristi död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
