Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sanningsökare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historia. Landet eröfrades 1525–26 af Pedro Alvarado
och förenades med det spanska konungariket Guatemala
under namn af S. År 1821 frigjorde det sig från
det spanska beroendet och bildade 1823 en union med
Guatemala, Nicaragua, Costa Rica och Honduras. Men
sedan denna federation upplösts 1839 och ett förnyadt
föreningsförsök mellan Honduras, Nicaragua och S. hade
strandat, antog den sistnämnda staten år 1856 titeln
republik. Genom sitt geografiska läge indrogs den
i grannstaternas revolutionära rörelser och var
mer än en gång föremål för det efter öfverväldet i
Central-Amerika sträfvande Guatemalas angrepp. 1863
blef hufvudstaden eröfrad af denna republiks trupper,
presidenten Barrios afsatt och Guatemalas kandidat
Duenas i stället utnämnd. Sedan denna tid har dock
S. åtnjutit inre lugn och gjort betydande framsteg i
materiel utveckling. Det försök att vinna hegemonien,
som gjordes af Guatemala 1885, rönte såväl från S. som
från de öfriga central-amerikanska republikerna det
kraftigaste motstånd. Från och med d. 15 Sept. 1890
skola alla dessa republiker utgöra en förbundsstat,
under namnet den centralamerikanska republiken.
3. (Nueva San Salvador). Hufvudstad i nämnda republik,
i en vacker dal, 600 m. öfver hafvet, omkr. 5 km. från
vulkanen San Salvador. 16,327 innev. (1887). Odling af
indigo och frukt är hufvudnäring. Staden, som efter
jordbäfningen 1872 för åttonde gången uppbygts på
sin gamla plats, är säte för en biskop, har en stor
katedral, utom andra kyrkor, samt ett universitet,
ett qvinligt seminarium och flere hospital. – 4. Stad
i portugisiska Kongoområdet. Se Kongo 2.
Sansanding, stad i det under franskt beskydd stående
riket Segu i Sudan, belägen på Nigers venstra
strand. Omkr. 40,000 innev. Liflig handel med guld
och salt.
Sans comparaison [sang kångparäså’ng], Fr., utan
jämförelse.
Sansculottides. Se Sanskulotter.
San Sebastian, hufvudstad i baskiska
provinsen Guipuzcoa, terrassformigt belägen
vid tvänne bukter af Biscayaviken och vid
jernvägslinien Irun–Madrid. 29,047 innev. (1887).
Handelskammare. Navigationsskola. Tapet- och
segelduksfabriker. Förstörd af engelsmännen (år 1813),
byggdes den i modern stil och är numera omgifven af
starka fästningsverk. Den har flere vackra byggnader:
två kyrkor, ett nunnekloster, tvänne hospital, en
teater, ett 202 m. högt citadell, hvilket från berget
Orgullos spets beherskar staden. I närheten ligger ett
talrikt besökt, elegant hafsbad äfvensom det forna,
storartade jesuitklostret San Ignacio de Loyola.
San Severo, stad i italienska
prov. Foggia, station på Brindisibanan. 19,756
innev. (1881). Biskopssäte. S. har en ståtlig katedral
och gamla fästningsverk. Kreaturshandel.
Sans façons [sang faså’ng]. Se Façon.
Sans gêne [sang sjån]. Se Gêne.
Sansibar (Zanzibar). 1. Ö på Afrikas östra kust,
belägen under 6° 39’ s. br. Areal 1,590 qvkm. Ön,
som infödingarna kalla
Unguja, skiljes från fastlandet genom ett af smärre öar
och korallref fyldt sund, är delvis af koralliskt
ursprung och genomdrages af en bergsträckning om
100–300 m. höjd. I dess fruktbara jordmån odlas
ris, maniok, sockerrör, bomull, majs, muskot-
och kryddnejliketräd, palmer och andra tropiska
växter. Omkr. 150,000 innev., deraf 2/3 äro
slafvar, resten fria negrer, araber, suahilier och
hinduiska köpmän. – 2. Sultanat i östra Afrika,
omfattande nämnda ö samt Pemba, Mafia och andra
öar, äfvensom en 18,500 m. bred kustremsa, den
s. k. Suahilikusten, fordom kallad Zanguebar, genom
den engelsk-tyska konventionens i London beslut af
1886 begränsad af Mininganifloden i s. och Kipini
vid Tanas mynning i n. Dessutom lyda under sultanens
öfverhöghet stationerna Kisimaju (italienskt sedan
1888), Brava, Merka, Magdoshu och Warsheikh på
Somali-kusten. Arealen utgöres i allt af 23,960
qvkm. med omkr. 750,000 innev. Kusten är en flack,
dels af träsk uppfylld, dels sandig slätt, afskild
från det inre af terrassformiga bergskedjor. Dess
floder Rovurna, Rundji, Rufu, Ukeredi, Wanai
m. fl. flyta alla ut i hafvet. Klimatet är ytterst
hett och osundt. Regntiderna infalla från Mars till
Maj och från Sept. till Okt. Jordmånen är på vissa
trakter särdeles fruktbar och växtligheten tropisk. De
förnämsta exportartiklarna utgöras af elfenben och
kopal. Af landets infödda stammar äro suahilifolken
de, som visa sig mest mottagliga för civilisationen;
de lefva under egna höfdingar eller under furstar
af arabisk härkomst. Städer på kusten äro: Kiloa
med god hamn, Dar-es-Salaam, numera upplåtet åt
det tyska öst-afrikanska sällskapet, Bagarnojo,
utgångspunkt för expeditioner till det inre och säte
för den romersk-katolska missionen, Pangani (tyskt),
Mombasa och Malindi. Sultanatets här uppgår till
1,450 man; flottan räknar 1 korvett och 3 andra
ångare. Ur såväl politisk som kommersiel synpunkt
är ön S. sultanatets medelpunkt. Troligen bebodd af
med suahilifolken beslägtade stammar, eröfrades den
jämte närliggande kustområden af portugiserna i början
af 1500-talet. Från 1698 till 1784 innehades denna
besittning af imamer af Maskat och förblef förenad
med detta rike intill 1856, då de afrikanska områdena
vid en delning af riket tillföllo Mejjid, hvars yngre
broder, Bargasj Ibn Said (1870–88), genom särskilda
fördrag med de flesta europeiska riken och med Förenta
staterna sökte få sig tillförsäkrad suveränitet öfver
sitt betydligt förminskade rike. Ehuru dess gränser
fastställdes genom engelsk-tyska konventionen 1886,
hafva tyskarna dock sedermera gjort betydande intrång,
i det att de för öst-afrikanska kompaniets räkning
tillvällat sig administrationen öfver kustlandet
och tillträde till flere af sultanens hamnar, hvilka
förut stått öppna endast mot erläggande af en dryg
tull. Bargasjs broder och efterträdare, Chalifa
ben Said (d. 1890), nödgades äfven till engelsmän
och italienare göra smärre landafträdelser. –
3. Hufvudstad i nämnda sultanat, östra Afrikas
förnämsta handelsplats, belägen på vestra kusten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
