Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sandal ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och utförande ovanlig målning. Emellertid uppstod
inom det yngre konstnärsslägtet en alltmer växande
ovilja mot det sätt, hvarpå undervisningen i
akademien leddes. Detta hade till följd bildandet
af »sällskapet för konststudier», hvars främste
medlemmar voro J. von Breda, S. och Fogelberg, och
der Ling och Hammarsköld verkade såsom föreläsare. De
unge konstnärerna saknades vid akademiens utställning
1813, och vid 1815 års utställde de utan kataloger,
men, som samtida förtälja, med Hammarsköld såsom
förevisare och lofprisare. Liflig literär polemik
uppstod på grund af detta egendomliga förhållande,
och dervid sparades ej häller S. af motståndarna. På
hösten s. å, väcktes inom akademien förslag att välja
S. och hans båda meningsfränder till ledamöter. Det
understöddes af von Breda d. ä., men bekämpades
af Silfverstolpe, och dennes i flere afseenden
välgrundade åsigt blef också akademiens. Från denna
tidpunkt var S., kan man säga, gent emot akademien
afgjordt oppositionsmannen. Han utställde der ej
vidare, men uppträdde så mycket fullständigare på
den af Götiska förbundet ordnade utställningen 1818,
der han genom sitt utkast till Valkyriorna (utfördt
i olja 1820, Säfstaholm) gaf ett af de mest betydande
inläggen i den på dagordningen stående stridsfrågan om
möjligheten af att med framgång upptaga de nordiska
myternas ämnen i de bildande konsterna. Hans flesta
arbeten voro dock af annat slag. Det förnämsta
bland dem, Defilé af trupperna å Ladugårdsgärdet
1811 (Drottningholm), utmärker sig genom en rik
och väl ordnad sammansättning, väl tecknade figurer
samt en viss varm färg, ehuru grundade anmärkningar
kunna göras i andra hänseenden. Som religiös målare
lemnade han samtidigt ett utkast till altartafla för
Hvetlanda, Kristus i Örtagården. Genom dessa och andra
arbeten, synnerligast porträtt, vann S. emellertid
allt större erkännande, och småningom lade sig äfven
den rörelse, som riktats mot akademien. År 1821 valdes
S. omsider till ledamot. Och nu vidtager det bästa
skedet i hans konstnärsskap. Det öppnas med taflan
Gustaf II Adolf vid Stuhm (1822, Nationalmuseum),
der ännu en viss otymplighet i sammansättningen gör
sig gällande. Samma år utställde han porträtten af
H. H. v. Essen (Vik) och G. F. Wirsén, i synnerhet
det senare framstående genom slående likhet och varm
kolorit. Snart derpå utnämnd till vice professor,
fortgick S. med ökad ifver på de historiska
kompositionernas område. 1824 tillkommo sålunda
Gustaf Adolfs frieri till Maria Eleonora och Katarina
Jagellonica mottager Göran Persson (båda i Oskar II:s
samling), hvilka den varmgula färgen, den eleganta
teckningen och den åt kostymens enskildheter egnade
omvårdnaden göra till små mästerstycken. Derefter
följde: Drottning Karin hos Erik på Gripsholm, Gustaf
Vasa hos Sven Elofsson, Gustaf I:s afsked af ständerna
m. fl. Samtidigt sysselsatte S. sig med att utföra
teckningarna till ett praktverk, som graverades under
Forssells ledning och utkom åren 1827–35 under titel
Ett år i Sverige (text af A. Grafström;
ny uppl. 1864). Under studieresorna härför väcktes
hos honom idén till två af hans förnämsta taflor,
i hvilka han med framgång återupptog Hilleströms
uppslag till framställningar af svenskt allmogelif;
det blef de 1825 för grefve Trolle Bonde utförda:
Scen på kyrkobacken i Vingåker och Midsommarsdans
vid Säfstaholm (båda å Säfstaholm). I dessa stycken,
särdeles det senare, utvecklar S. en betydande
talang, såväl i skildringen af typer och figurer som
i sammansättningens omvexling och rikedom, hvarför
dessa bilder stå betydligt högre än Hilleströms
ytliga kostymtaflor. Mindre betydande är Svensk
allmoge kring Gustaf I:s staty (Stockholms högskolas
samling). Emellertid blef S. 1828 professor och
akademiens skattmästare. Samma år erhöll han uppdrag
att med en följd af sju alfresco-målningar pryda
gustavianska grafkoret i Upsala domkyrka. Dessa
målningar, de första i sitt slag i Sverige under
nyare tid och hittills också de enda, utförde han
med tillhjelp af R. V. Ekman somrarna 1831–38. De
framställa, som bekant, scener ur Gustaf Vasas lif
och äro i hög grad aktningsvärda arbeten, fastän
hufvudpersonen icke gör något fullt lefvande
intryck och fastän kompositionerna här och der
vittna om tyngd och ansträngning. Flertalet af dem
återgaf han i olja, hvarjämte de reproducerats genom
litografier af J. Cardon och A. J. Salmson. Under
tiden utställde S. en mängd porträtt, bl. a. af
Karl de Geer såsom landtmarskalk (1826), och
dessutom kopierade han äldre bilder af framstående
personer (en större samling af original och kopior
finnes på Drottningholm). Sysselsättningen härmed
bragte honom på den tanken att utgifva ett svenskt
porträttgalleri, hvilken han ock förverkligade med
hjelp af J. Cardon, som i litografi återgaf hans
Galleri af utmärkta svenska lärde, vitterhetsidkare
och konstnärer (1835–42, 100 porträtt), än i dag
ett af de förnämsta porträttverk Sverige eger,
vare sig man fäster afseende vid likheten eller
konstnärligheten i utförandet. Under 1840-talet
fortfor S. att verka på de flesta af de områden, som
ofvan angifvits. Han utförde sålunda altartaflorna
Kristus bär sitt kors (1840, Skeppsholmskyrkan)
och Kristus i Örtagården (1842, Vasa kyrka),
åtskilliga nya scener ur Gustaf Vasas historia,
Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna, Arvid Posse
(för landtmarskalksserien), genrestycken, särskildt
några vid ljussken, porträtt m. in. Emellertid är
en afmattning, särskildt i färgen, märkbar. 1845
blef S. vald till konstakademiens direktör, hvilken
befattning han nedlade först 1853. På denna plats
verkade han, oaktadt sin framskridna ålder, ej
obetydligt, genom det efterdöme han gaf af flit
och allvar i konstutöfningen. Hans riktning är
märkbar hos flertalet af historiemålare under 1830-
och 1840-talen: Samuelsson, Lundh, Boklund, Ekman,
Wahlbom, Blommér m. fl. S. afled i Stockholm d. 26
Juni 1854. Hans långa konstnärsbana utmärktes genom en
långsam, men säker utveckling, ett ärligt sökande samt
sjelfständighet i uppfattning och utförande. Såsom
framställare af historiska ämnen fick han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
