Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saljan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regionerna eller i motsvarande höjdzoner å fjällen. Der
ingen annan buskväxt kan uthärda kölden, der finnas
ännu lågväxta, i eller under jordytan krypande
viden, såsom S. reticulata L., S. herbacea L. och
S. polaris Wg, hvilka å Spetsbergen äro de enda
representanterna af trädvegetationen. Af flera
pilarter, förnämligast dock af S. pentandra L.,
har barken, »Cortex Salicis», förr varit officinell
såsom ett medel mot frossor. Pilbark innehåller det
som läkemedel vigtiga ämnet salicin (se d. o.). En
del pilarter hafva mycket bräckliga grenar, såsom
skörpilen, S. fragilis L., hvaremot andra hafva
långa, böjliga, sega årsskott, såsom korgpilen,
S. viminalis L., som allmänt odlas i Tyskland och nu
äfven börjat odlas hos oss, för att lemna material
till korgflätning. Flere andra arter äro dugliga
härtill. Pilarterna kunna ytterst lätt förökas genom
sticklingar eller afskurna qvistar, som nedstickas
i jorden. Pilarna trifvas bäst å vattensjuk, sumpig
mark, i kärr, vid bäckar och andra vatten samt
kunna under gynsamma förhållanden skjuta väldiga
årsskott. Jfr Hvitpil, Mandelpil, Polarvide och Sälg.
O. T. S.
Saljan (Saljany), stad i rysk-kaukasiska
guvern. Baku, i Kuras delta-område. Omkr. 12,000
innev.
Sallat l. sallad (egentl. »insaltad», af lat. sal,
salt), egentligen benämning på en grönrätt,
sammansatt af färska, råa blad af vissa för detta
ändamål odlade växter. Den vanligaste saltväxten,
Lactuca sativa L. (jfr Laktuk) odlas i Sverige
i tre hufvudformer: bladsallat, hufvudsallat och
bindsallat. Den första formen, då bladen afskäras
och användas när de nått 6–8 cm. höjd, odlas under
hösten, vintern och tidigaste våren (i bänkar), eller
på tider, då man icke eger tillgång till den under
sommaren å kalljord odlade hufvudsallaten. Bindsallat,
äfven kallad »sommar-endivia» och »romersk sallat»,
har sitt namn deraf att dess mera långsträckta
blad hopbindas, hvarigenom ljuset utestänges från
de inre bladen, hvilka sålunda blekas och blifva
hvitaktiga samt mycket mjella eller möra. Det
finnes också flerårig sallat, Lactuca perennis L.,
som förekommer vild i Rhentrakterna i Tyskland, men
mera sällan odlas hos oss. Bland öfriga sallatväxter
må endast nämnas Cichorium Endivia L., som lemnar
den rätta endivie-sallaten, hvilken af somliga
anses vara en af den vanliga cikorian genom odling
uppkommen varietet. Till sallatväxter räknas äfven
Lepidium sativum L., eller den vanliga krassen (se
d. o.), likasom också de hos oss sällan begagnade
Fedia Olitoria L., åkersallat, vintersallat,
rapunsel, samt den vanliga maskrosen, Taraxacum
officinale L., tidigt om våren. Bladen af dessa växter
tillagas med en sås, innehållande salt, ättika och
matolja i förhållanden enligt den gamla regeln vid
sallattillagning: »Var vis med saltet, girig med
ättikan, men slösande med oljan». Ibland tillsättes
en äggula samt senap och peppar. I stället för olja
användes af somliga grädde, och stundom sockras äfven
på sallaten. Sallat benämnas äfven andra på likartadt
sätt (dock utan olja) tillagade råa s. k.
»grönsaker», såsom gurkor eller rödbetor, äfvensom
syltlök och dylikt, som brukar användas till kött
för att lifva matlusten och matsmältningen. Likaledes
kallar man stundom sallater vissa sammanblandningar af
kallt sönderskuret kött med sill eller annan fisk och
potates, eller ock kalla anrättningar af kokt hummer
eller kräftor o. d., hvilka förtäras under tillsats
af ättika, olja, grädde, peppar o. s. v. O. T. S.
Sallatväxter. Se Sallat.
Sallerons destillator, kem., en till pröfning af
sockerhaltiga spritvaror (viner, likörer o. d.) använd
liten destillationsapparat af metall. Den vätska,
som skall profvas, destilleras, och sedan destillatet
blandats med så mycket vatten, att det fått profvets
ursprungliga volym, uppskattas dess alkoholhalt med
bränvinsprofvare. P. T. C.
Sallerup. Se Södra Sallerup, Vestra Sallerup och
Östra Sallerup.
Sallet, Friedrich von, tysk skriftställare, f. 1812,
d. 1843 som f. d. löjtnant, utgaf ett Laienevangelium
(1839, 8:de uppl. 1873), i hvilket arbete han sökte
upprätta ett nytt etiskt system, motsatt den kyrkligt
teologiska sedeläran, och efterlemnade en i samma
syfte skrifven afhandling om Die atheisten und
gottlosen unserer zeit (1844, 2:dra uppl. 1852). Han
var äfven produktiv som skald. Hans Sämmtliche werke
utkommo 1845–48; hans Gesammelte gedichte 1864.
Sallinen, finsk partigängare, vann rykte såsom
anförare för karelska friskaror under finska kriget
1741–43. Landshöfdingen i Kymmenegårds och Nyslotts
län, K. J. Stjernstedt, hade försett bönderna i
höfdingedömet med vapen, i syfte att låta dem samverka
med de reguliera trupperna. Men bönderna förklarade
sig icke vilja stå under officerares ledning, utan
bildade på våren 1742 sjelfständiga partigängareskaror
under ledning af valda anförare. Bland dessa var
»generalen» S., från Konnunniemi by i Ilomants socken,
den främste. Med större eller mindre hopar bröt han
gång efter annan in i ryska Karelen och återvände med
det tagna bytet, så snart ryska kosaker eller ryskt
uppbådsfolk nalkades. Bland mängden af smärre företag
framstår en träffning vid Öllölä by i Ilomants socken
såsom mera betydande. Ryssarna, som manstarka ryckt in
i svenska Karelen, möttes af vida fåtaligare bönder
under S:s ledning. Bönderna valde en fördelaktig
position på en höjd och höllo med gevärssalvor
beslutsamt fienderna tillbaka. Sedan striden någon
tid fortgått, var finnarnas ammunition bortskjuten,
men bönderna samlade sig då till en fyrkant och gingo
med spjuten i hand mot ryssarna, hvilka slutligen »med
oförrättadt ärende» drogo sig tillbaka. Träffhingen
vid Öllölä, hvars minne intill våra dagar lefvat i
folktraditionen, räddade såväl Ilomants som dess
grannsocknar från att förhärjas af fienden. Om
S:s senare öden är intet bekant. Huruvida en Mikko
Sallinen, som omtalas i räkenskapshandlingar för 1744
och 1745 såsom bosatt i Konnunniemi, var den nämnde
partigängaren, är osäkert. M. G. S.
Salling, en i Limfjorden söderifrån utskjutande halfö,
mellan Skivefjord och Venöbukt, skild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
