Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sachser ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
namn på ett folkförbund, i hvilket, utom de
ursprunglige sachserna, åtskilliga äldre folkstammar
uppgingo, särskildt cherusker, angrivarier och
chauker, så att det sachsiska området småningom
utsträcktes venster om Elbe ända till andra sidan
Ems. Sachserna, hvilka ofta till lands gjorde infall
i det romerska riket, i förening med frankerna,
blefvo dock af större betydelse genom sina
sjöröfvaretåg till de galliska och britiska kusterna. Med
deras hjelp gjorde sig Carausius år 287 till enväldig
herskare i Britannien. På kusten af Armorica, det
nuv. Bretagne, slogo de sig ner i början af 5:te
årh. Från midten af samma årh. eröfrade sachserna,
i förening med andra nordgermanska stammar, det
af romarna öfvergifna Britannien, der de gåfvo
sitt namn åt landskapen Wessex, Sussex och Essex
(jfr Angelsachser). I Germanien utvidgades alltmer
deras välde. Ganska tidigt skilde man emellan olika
hufvudstammar bland dem: östfalerna, ö. om Weser,
vestfalerna, v. om Weser, engrerna l. angrarierna,
på ömse sidor om denna flod, och nordalbingierna,
n. om Elbe, utan att likväl så noga kunna angifva
gränserna dem emellan. År 531 förstörde sachserna,
i förbindelse med de austrasiske frankerna,
det thüringska riket. Med frankerna lågo de
sedermera nästan oupphörligt i krig, under vexlande
framgång och nederlag. Slutligen, sedan Karl den
store efter en rad hårdnackade strider besegrat
deras anförare, Wittekind, måste sachserna böja
sig under det frankiska oket och styrdes derefter
af grefvar. Kampen med Karl hade likaledes till
resultat att de antogo kristendomen. År 843, vid det
frankiska väldets delning, tillföll det sachsiska
området Ludvig den tyske. Under honom lemnades
emellertid området alltmer öppet för infall af slaver
och normanner, och detta hade till följd att sachserna
valde en af sina grefvar, den mäktige Ludolf, till
sin suveräne herskare, med titeln hertig.
Sålunda uppstod det gamla nationella hertigdömet
Sachsen (omkr. 850). Ludolf efterträddes af sin
son Bruno, hvilken stupade 880 uti en strid mot
normannerna, och derefter öfvertogs regeringen af
den andre sonen, Otto »der erlauchte», en af sin
tids anseddaste och mäktigaste furstar, hvilken med
Sachsen förenade Thüringen. Den sistnämndes son och
efterträdare, Henrik Fogelfängaren, valdes 919 till
tysk konung och blef sålunda stamfader för de tyske
konungarna af den sachsiska ätten. Henrik behöll
för sin egen räkning det sachsiska hertigdömet, men
detta blef omkr. 960 af hans son, Otto I den store,
öfverlemnadt till den tappre sachsiske härföraren
Hermann Billung, hvilken utmärkt sig genom sina
härtåg mot slaverna. Hermanns ätt regerade till
1106, då den utdog på manssidan. Under hertigdömet
Sachsen lydde vid denna tid de mot slaverna upprättade
markgrefskapen Meissen, Östsachsen och Nordsachsen
äfvensom till 1026 markgrefskapet Slesvig. Den siste
af Billungarna, hertig Magnus, som förde långvariga,
ytterst förödande krig mot konung Henrik IV,
efterträddes af Lothar, grefve af Supplinburg. Denne,
vald till tysk konung
1125, öfverlemnade 1127 hertigdömet åt sin måg, den
welfiske hertigen Henrik den stolte af Bajern. Konung
Konrad III beröfvade emellertid Henrik hertigdömet
samt gaf det i stället 1138 till Albrekt Björnen,
af huset Askanien, men återställde det redan 1139
till Henriks son, Henrik Lejonet, hvarvid Albrekt som
ersättning erhöll suveränitet öfver markgrefskapet
Brandenburg. Henrik Lejonet, som 1156 äfven blef
hertig af Bajern, var kejsar Fredrik I:s mäktigaste
bundsförvant i de italienska krigen. Han utvidgade
sachsiska hertigdömets gränser mot norr till Östersjön
och mot öster till floden Oder, genom segrar öfver
de slaviska stammarna, samt utbredde dit den kristna
kulturen. Då han 1176 vägrat understödja kejsaren
i kriget mot lombarderna, blef han emellertid 1180
förklarad i akt och hertigdömet upplöst. Henrik behöll
endast sitt arfland, som 1235 förvandlades till
hertigdömet Braunschweig. Det öfriga förlänades åt
ärkebiskopen af Köln, landtgrefven af Thüringen samt
åtskilliga andra andliga och verldsliga herrar. Den
sachsiska hertigvärdigheten öfvergick till Albrekt
Björnens son, Bernhard af Askanien.
Det nya hertigdömet Sachsen, hvilket sålunda uppkom,
innefattade knappast mer än Holstein, Lauenburg
och några grefskap vid Elbe, med Wittenberg som
hufvudort. Bernhard dog 1212 och efterträddes af
sin son Albrekt, som dog 1260. Den sistnämndes
söner, Johan och Albrekt II, delade sins emellan
hertigdömet och stiftade sålunda tvänne nya sachsiska
linier: Sachsen-Lauenburg (se Lauenburg 1) och
Sachsen-Wittenberg.
Då sistnämnde Albrekts son, Rudolf I, som innehade
wittenbergska området, efter en strid med den
lauenburgska linien 1356 fått bekräftelse på
kurvärdigheten, kom hans land att bära namnet
kurfurstendömet Sachsen. Den kurfurstliga
wittenbergska linien utdog emellertid 1422 med
Albrekt III. Derefter förlänades kurfurstendömet
1423 åt markgrefve Fredrik den stridbare i Meissen,
af huset Wettin, till lön för de tjenster, som denne
visat kejsaren i husitkrigen. Men dermed kom äfven
kurfurstendömet Sachsen att omfatta ett delvis helt
annat område än förut, nämligen tillika Meissen, som
ungefär motsvarade nuv. konungariket Sachsen. Fredrik
efterträddes af sin son Fredrik den saktmodige, som
dog 1464. Denne efterträddes i sin ordning af sina
bägge söner, Ernst och Albrekt, hvilka till en början
i endrägt förde regeringen och gemensamt utvidgade
sina besittningar. Men när de till slut blifvit oense,
delades deras land i tvänne delar genom fördraget
i Leipzig 1485, så att Ernst erhöll de thüringska
landskapen jämte kurvärdigheten, men Albrekt deremot
den meissenska delen. Sålunda uppkommo tvänne nya
sachsiska regentlinier: den ernestinska och den
albertinska. Hos Ernsts efterkommande bibehölls
dock kurvärdigheten endast af hans son, den i
reformationshistorien berömde kurfursten Fredrik den
vise, och dennes två närmaste efterföljare. I början
af schmalkaldiska kriget, 1547, öfverfördes nämligen
kurfurste-värdigheten till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
