Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S är den 18:de bokstafven i det ursprungliga latinska alfabetet, den 19:de i de allmänna moderna europeiska alfabeten - S. 1. I titlar, tilltal och namn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tonande s (z-ljudet, i hvilket fall z = tonande
s par préference, såsom i de för vetenskapligt
ändamål använda transskriptionsalfabeten) tecknas
i de europeiska språken med s i ofvan anförda
fall. Dessutom med andra beteckningar såsom: z
(Fr. zéro, zone o. s. v. Balzac, gaz o. s. v.,
förbindelsen allez-y, chez-eux; Eng. zeal, maze;
tyska lånord bazar, gaze), zz (Eng. buzz, buzzard),
x (Fr. inljudande: deuxième, dixième, dix-huit,
dix-neuf, Eng. i början af från Grek. lånade
namn: Xerxes o. s. v.), ss (Eng. i enstaka ord,
såsom dessert, dissolve, hussar, possess, scissors)
m. fl. beteckningar. – I nära sammanhang med s-ljuden
stå de s. k. sch-ljuden, som med vissa modifikationer
i bildningssätt och läge hafva hufvudsakligen
samma karakteristik som s-ljuden. Den allmännaste
skilnaden mellan s- och sch-ljuden är den, att
vid de senare tungspetsen ligger högre än vid de
förra. I transskriptionsalfabet äro de vanligaste
tecknen för tonlöst och tonande sch-ojud resp. s och
z. I de slaviska språken finnas enhetliga tecken,
t. ex. R. [sjtj] (= s) och [zj] (= z), dock förekomma
äfven kombinationer. I Lit. är sz beteckning för
sch-ljud. I franskan framställes s-ljudet vanligen
med ch (charmant, choix), sch endast i lånord,
s-ljudet tecknas vanligast med j (je, jouer), med g
före palatala vokaler (gêne, loger), ge före »hårda»
vokaler (George, pigeon). I engelskan tecknas s
med sh (sharp, rash), med ti (i ord som nation,
patient, partial), med ch i lånord samt med en hel
mängd andra beteckningar. z tecknas med si i inljud
före vokal och efter betonad vokal (occasion), s i
inljud före -ure (pleasure). Ljudförbindelserna ts
och dz ha i engelskan en hel mängd af beteckningar. I
tyskan tecknas s-ljudet med s i ofvan anförda fall
(sp, st) samt vanligen med sch; med ch och sh i
motsvarande franska och engelska lånord. z finnes
endast i främmande, mest från franskan lånade ord
med bibehållen fransk stafning: journal, logis,
sergeant. Svenskan har flere slags s-ljud. Så
ett supradentalt, vanligen uppkommet af och i
riksspråket skrifvet med rs: fors, pers (i vissa
trakter äfven motsv. de ljud, som i riksspråket
betecknas med sj, stj, sk[j]); ett kakuminalt
dialektiskt antingen (vanl.) af ls eller motsvarande
riksspråkets sch-ljud. Det vanliga sch- eller [tecken]-ljudet
i riksspråket står s-ljuden tämligen fjärran. Det
är ett sammansatt ljud, i det tungan – med spetsen
i munnens botten – både fram- och baktill är höjd,
så att ljudströmmen silas fram genom en tämligen
likformig, möjligen rundad öppning, hvarvid äfven
läpparna äro verksamma. Sådant [tecken]-ljud förekommer
enligt det vanliga uttalet och med resp. beteckningar,
t. ex. i sju, stjerna, skina, skjuta, menniska
o. s. v. Äfven andra [tecken]-ljud förekomma med olika
upprinnelse.
Det indoeuropeiska urspråket egde såväl tonlöst
som tonande s-ljud (s och z). Af dessa hade z
minst utbredning och har i senare språkskeden mest
försvunnit eller öfvergått till andra ljud: så är r
i T. ort, hort (Isl. oddr, hodd) af urspr. z. Deremot
har i senare språkutvecklingar
s öfvergått till z, som sedan mest också
öfvergått till r. Det är på denna väg s blifvit r
i Lat. inuti ord mellan vokaler, t. ex. gener-is
af *genes-is. I germanska språk har s bibehållits
eller öfvergått till z alltefter som hufvudaccenten
låg närmast före eller ej. Af det i sista fallet
uppkomna z har sedan r uppstått, t. ex. i Sv. dager
af urspr. nom. dagr representerar r det ursprungliga
nominativiska s, såsom i Lat. servus, Got. dags. Inom
samma verbalterm kunde man således alltefter accentens
läge få former såväl med s som med (z) r, såsom
Isl. kjósa, men part. korenn, vårt koren. I allmänhet
har sedan utjämning kunnat ske till förmån för det ena
eller det andra: så Sv. frysa genom hela verbalskemat,
men T.frieren. I Grek. har s bibehållits utom i början
af ord före vokaler, der det blifvit spiritus asper
[spiritus asper] = h), och inuti ord, mellan vokaler, der det
bortfallit. Med bortseende från flere olikartade
förändringar samt de assimilationer, som i de
särskilda språken kunnat ljudlagsenligt förekomma, har
i allmänhet för öfrigt s bibehållits. För öfrigt har
s-ljudets område i vissa indoeuropeiska språkgrupper
ansenligt ökats. Så hafva de indoeuropeiska palatala
k-ljuden i ariska och baltisk-slaviska språk blifvit
s-ljud, såsom i en senare period fallet varit vid
utveckling af latinskt c i vissa romanska språk
(franskan). I tyskan har i flere fall s uppstått ur
dentala explosivor, i synnerhet indoeurop. d, som
först blef germanskt t, som sedan i vissa fall blef
högtyskt s: heissen (i Sv. heta), fleiss (i Sv. flit)
o. s. v. Äfven har såväl i germanska språk som ock
t. ex. i Lat. den urspr. indoeurop. förbindelsen
tt gifvit s(s): t. ex. indoeurop. *vitto-, hvaraf
Sv. viss, *vitto-, hvaraf Lat. visus, Sv. vis (rot
veid- se). K. F. J.
S-formen spelar jämte cirkeln och de öfriga koniska
sektionerna en ganska vigtig rol inom arkitekturen
och ornamentiken. Sålunda utgör den så ofta använda
karnislinien (se Karnis), hvilken förekommer
redan inom den grekiska arkitekturen och sedermera
uppträder i alla följande konststilar, en mer eller
mindre långsträckt S-form. Räckor af S i upprätt eller
liggande ställning bilda ett redan i den primitiva
ornamentiken förekommande motiv. S-formiga konturer
användas med en viss förkärlek i rococo-stilens
dekoration, och på förekomsten eller bruket af
S-formen grundade Hogarth sin för öfrigt mycket
godtyckliga teori om »skönhetslinien».
På mynt betecknar S de franska präglingsorterna
Reims och (med krona öfver) Troyes samt den spanska
präglingsorten Sevilla. Som
taltecken är S. l. s. = 90, S = 90,000. Dessutom
förekommer S (s), ensamt eller såsom
begynnelsebokstaf, i en mängd förkortningar:
1. I titlar, tilltal och namn:
S. = Sextus.
S. A. = Son altesse, hans höghet.
S. A. I. = Son altesse impériale, hans kejs. höghet.
S. A. K. = Stormäktigste allernådigste konung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
