Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S är den 18:de bokstafven i det ursprungliga latinska alfabetet, den 19:de i de allmänna moderna europeiska alfabeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
S är den 18:de bokstafven i det ursprungliga
latinska alfabetet, den 19:de i de allmänna
moderna europeiska alfabeten. Det ursemitiska
(moabitisk-feniciska) alfabetet, hvarifrån våra
skrifttyper härleda sig, egde fyra särskilda tecken
för lika många ursprungligen skilda s-ljud. När
grekerna lånade detta alfabet, använde de ett af dessa
tecken (zajin) för att beteckna ett dubbelljud af
d + tonande s (se Z) och (i östra alfabetgruppen)
ett annat (samekh) för att beteckna dubbelljudet
k(h) + s d. v. s. [xi] (se X). Aterstodo så de semitiska
tecknen sadê och sîn. Det förra lånades under
den typiska formen [tecken], som var den äldsta formen
för [sigma]. Men detta tecken utträngdes snart af det
ursprungliga tecknet för sîn under
dess grekiska former [tecken] [tecken] ([tecken] [tecken] ) och (det senare
allmänt brukliga) [Sigma], som just är det
sidovända semitiska [sîn] (sîn) och blifvit det vanliga
majuskeltecknet för sigma: [Sigma]. Båda de nu nämnda
grekiska s-formerna föreligga i de från grekerna
lånade italiska alfabeten. Dock
blir den senare formen [tecken] [tecken] förherskande och utvecklar
sig till det vanliga rundade S, som ligger till
grund för de i medeltiden utvecklade antiqva- och
frakturstilens samt moderna former. Minuskelformerna
[sigma], [sigma] , s i grekiska och latinska alfabeten äro
endast senare utvecklade kursivformer af de nämnda
tecknen. De slaviska (cyrilliska), gotiska och
koptiska formerna för s utgå från grekiska, deremot
de gotiska (germanska) och urnordiska runalfabeten
från det latinska. Det urnordiska runalfabetets
s-form är [runa] [runa] m. fl. former, således fullständigt
öfverensstämmande med sin klassiska urtyp, och
intager det 16:de rummet. Derur har det yngre nordiska
runalfabetets s-form [runa] (den 11:te) utvecklat sig. –
Det moderna s-tecknet användes också, i synnerhet i
transskriptionsalfabet, för olika ändamål, med vissa
diakritiska tecken såsom s, s o. s. v. för olika
slag af sch-ljud (se nedan). – S är i alla språk,
som upptagit detsamma, tecken för vanligt tonlöst
s-ljud. Dessutom är det tecken för tonlöst sch-ljud
i tyska förbindelserna sp, st i början af ord. Vidare
betecknar det tonande s (z) i flere fall. Så i tyskan
i början af ord före vokaler
(so, sein) samt i inljud mellan vokaler eller
mellan liqvida och vokal (lesen, linse); i engelskan
inljudande efter betonad vokal (äfven med liqvida)
och före y (easy, pausy), slutljudande såsom
flexionsmärke efter tonande ljud (ways, lands), samt
as, his, has, is, was, dessutom i flere enskilda fall,
t. ex. i verb, close, use (men i subst. tonlöst);
i franskan är s tonande ljud mellan vokaler (maison,
poser). Såsom tecken för tonande s användas annars
olika beteckningar, i synnerhet i franska, engelska
och tyska z (se Z). S-tecknet – och sålunda äfven det
dermed mest betecknade s-ljudet – är i svenskan och
de flesta öfriga europeiska språk det vanligaste af
alla tecken.
Det vanliga normala s-ljudet är en tonlös postdental
median frikativa, som bildas med tungans spets ställd
bakom öfre framtänderna, så att luftströmmen med ett
hvisslande ljud pressas fram i det trånga mellanrum,
som bildas af tungspetsen och öfre tandfästet. Det
vanliga s-ljudet förekommer så bildadt – visserligen
med modifikationer såväl i bildningssätt som läge –
i de flesta språk. I ett stort antal språk finnas
också tonande s-ljud (z-ljud), som förutom de öfriga
s-karakteristika äfven hafva s. k. stämton. Detta ljud
finnes i slaviska, litaviska, germanska och romanska
m. fl. språk. I svenskan säges tonande s förekomma
bland annat i estsvenska dialekter. – S-ljudet
tecknas nu i allmänhet med s, dock förekomma äfven
andra beteckningar. Franskan har i vissa fall dessutom
c, som användes särdeles allmänt före palatala vokaler
i de fall, då latinet haft c (ciel, Lat. coelum), ç
användes ofta före »hårda» vokaler (ça, français);
vidare sc (scène), t i inljud före i, utom efter s
och x (patient), x (i soixante, dix-sept och flere
namn). I öfriga, specielt germanska, språk användas
för lånord från franskan motsvarande der använda
beteckningar, t. ex. T. annonce, façon (i från latinet
direkt lånade ord uttalas c som ts: cäsur, accent),
Eng. cell, civil, scene, och i svenskan användas
motsvarande tecken för motsvarande lånord. Såsom
tecken för s-ljud användes också (i lånord) ps,
t. ex. i Sv. och Eng. psalm; samt x i början af ord i
Eng. och Sv.: Xerxes o. s. v. En kombination af s med
ett föregående t eller k uttryckes ofta med särskilda
enhetliga tecken z och x (se dessa tecken). Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
