Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ränta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(ausbeutungs-) teorien anser, att »mervärdet» motsvaras af
ett »undervärde» å det i produktionen använda arbetet,
eller m. a. o. att ränta icke skulle kunna förekomma,
om arbetaren erhölle hela arbetsprodukten såsom
lön. Denna teori förbiser, att arbetet aldrig är
den enda produktionsfaktorn, att således ingenting
är uteslutande arbetsprodukt. Plundringsteorien är
således principielt ohållbar, och räntan är icke
blott och bart en »historisk kategori», utan en
nödvändighet t. o. m. i ett socialistiskt samhälle. Om
i en socialiststat en arbetare för samhällets räkning
t. ex. på en dag planterade, ett antal träd, som vid
tiden för deras högsta värde, t. ex. om hundra år,
kunde uppskattas till 5,000 värdeenheter, så kunde
ifrågavarande arbetare omöjligt erhålla i lön hela
detta belopp, utan finge nöja sig med en mindre
del deraf, emedan annars alltför många skulle vilja
blifva trädplanterare och en grof orättvisa beginges
emot alla dem, som måste arbeta i mindre lönande
grenar af »statstjensten». Finge trädplanteraren
också en relativt hög lön, t. ex. 100 värdeenheter,
vore han emellertid enligt ofvannämnda socialistiska
ränteteori »plundrad» på 4,900, hvilka just utgjorde
ränta å det, samhället tillhöriga, kapital, som
skulle ligga uti de planterade träden och den mark,
hvarpå de växte. Hufvuddragen af v. Böhm-Bawerks
egen ränteteori, hvilken, om också ännu i behof af
vissa modifikationer och ytterligare utveckling,
synes gifva en ganska tillfredsställande lösning
af kapital- (inklusive låne-)räntans problem, äro
i korthet följande. Vi värdera i allmänhet framtida
nyttigheter lägre än nutida; t. ex. en penningsumma
eller ett hus, som vi (om också med full säkerhet)
kunna påräkna att erhålla om 10 år, har för oss icke
lika högt (subjektivt) värde, som samma penningsumma
eller hus, ifall vi nu genast finge träda i besittning
deraf. Värdeskillnadens orsaker kunna vara antingen a)
att vi påräkna i framtiden ett bättre förhållande än
för närvarande mellan våra behof och medlen för deras
tillfredsställande, bättre förmögenhetsförhållanden,
eller b) att vi systematiskt underskatta våra
framtida behof (i främsta rummet väl derför att vi i
allmänhet endast kunna göra oss en mer eller mindre
tydlig föreställning om dem, under det att nuvarande
behof direkt påverka vår känsla), eller c) emedan
nutida eller närvarande nyttigheter af tekniska
orsaker äro kraftigare medel att tillfredsställa
våra behof än framtida, enär de förra tillåta oss
att välja en längre och derför, enligt en allmän
erfarenhetssats, mera lönande »produktionsomväg»
(en omskrifning för »kapitalets produktivitet»). Då
nu af en eller annan orsak de allra flesta menniskor
högre värdera närvarande än framtida nyttigheter,
och då priset (vid fri konkurrens) är en resultant
af köpares och säljares subjektiva värdesättningar,
blir i regeln också priset å nutidsnyttigheter
högre än å framtidsnyttigheter af samma mängd och
art. Häruti ligger den vetenskapliga förklaringen af
räntans tre hufvudformer: a) låneränta, b) ränta af
rörligt kapital användt i den egentliga produktionens
tjenst, t. ex. i form af arbetslöner, råämnen m. m.,
c) ränta af varaktiga nyttigheter eller inkomstkällor,
t. . ex. jordegendom, fabriker, maskiner, uthyrda
boningshus o. s. v. – Då hvarje kreditaftal innebär
ett utbyte af närvarande (eller åtm. närmare nutiden
liggande) nyttigheter emot framtidsnyttigheter,
är låneräntan (oafsedt deruti möjligen befintlig
riskpremie) ingenting annat än den fastställda
ersättningen för skillnaden mellan det högre värdet
af det kapitalbelopp, som genom kreditaftalet genast
kommer i låntagarens ego, och det lägre värdet af
det framtidskapital, som långifvaren får i utbyte. En
årlig ränta t. ex. af 5 proc. å 1,000 kr. innebär, att
1,000 kr. »i handen» äro värderade till 50 kr. mer än
1,000 »nästa-års-kronor». – Räntan å rörligt kapital
uppkommer derigenom att alla kapitalföremål eller
nyttigheter, som användas för produktiva ändamål,
i sjelfva verket äro framtidsnyttigheter, då deremot
de färdiga produkterna äro nutidsnyttigheter, som
genast kunna af sina egare användas till behofs
tillfredsställande. Under produktionen uppgår
kapitalets värde helt och hållet i produkternas,
men dessa hafva derjämte i regeln ett »mervärde»,
kapitalräntan, som helt enkelt beror derpå att
hvarje produktion tager i anspråk en längre eller
kortare tid, hvarunder framtidsnyttigheterna –
produktionsmedlen – växa ut eller »mogna» till
nutidsnyttigheter (t. ex. det ofvan anförda
om trädplanteringen i socialiststaten). –
Kapitalräntan af en varaktig inkomstkälla,
t. ex. ett hus (jfr ofvan), beror åter derpå
att större delen af kapitalets afkastning här är
framtidsnyttigheter, hvilka endast successivt mogna
till fullvärdiga nutidsnyttigheter. Med hvarje år,
som förflyter, rycka samtliga årsafkastningar ett
år närmare nutiden. Till följd häraf minskas värdet
af en varaktig inkomstkälla årligen endast med
nutidsvärdet af den sista framtida årsafkastningen,
hvadan egaren, som ju alltid kan realisera fulla
värdet af det löpande årets afkastning, behåller
skillnaden mellan dennas värde och amorteringsqvoten
(den sista framtida årsafkastningens nutidsvärde),
hvilket öfverskott just utgör den egentliga
kapitalräntan (nettoräntan). – Om uträkning af ränta
se Ränteräkning.
4) Ständiga (perpetuella) räntor kallas sådana
skuldförbindelser, som icke innehålla någon
förpligtelse att återbetala sjelfva kapitalet, utan
endast utlofva periodiska räntebetalningar för all
framtid, dock i allmänhet med rätt för gäldenären
att, när som hälst eller efter vissa års förlopp,
inlösa förbindelsen med dess nominella kapitalvärde
(al pari). Sådana förbindelser kunna tydligtvis
utgifvas endast af s. k. eviga personligheter eller
möjligen äfven bilda realonera å jordegendom. De
utgöra för närvarande den allmännaste formen
för statsskulder (se d. o.). Lämpligheten af
denna form för jordbrukskrediten har varmt
förfäktats i synnerhet af Karl Rodbertus (»Zur
erklärung und abhillfe der heutigen creditnoth
des grundbesitzes», I, II, 1868–69. Utförlig
framställning och kritik af Rodbertus’ åsigter och
förslag lemnar K. Knies i »Geld und credit», bd 2.
J. Lr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
