Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Räfsvans ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föga föränderlig. Räntefoten för kortare lån är
deremot oftare och starkare vexlande; särskildt är in-
och utlåningsräntan i banker ofta mycket föränderlig,
framförallt i sådana sedelbanker, hvilkas räntepolitik
i väsentlig mån måste bestämmas af hänsyn till den
metalliska kassan (såsom t. ex. i Englands bank,
der det förekommit, att diskontot inom ett år –
1873 – förändrats 24 gånger, inom gränserna 3
1/4–8 1/2 proc.). Ju mera samfärdseln utvecklas,
dess mera likformig plägar den rena räntan blifva,
åtminstone för långa lån, icke blott inom samma land,
utan äfven inom skilda land. En af orsakerna till
inteckningsräntans märkbara fall i Sverige under
senaste åren torde vara att söka just i en sådan
utjämning af räntans höjd i förhållande till den i
utlandet rådande. – Emedan de flesta lån upptagas
för produktionsändamål, står låneräntans höjd i nära
sammanhang med kapitalets produktivitet, nämligen
sålunda, att låneräntan icke kan i längden allmänt
vara högre, än att produktionens afkastning lemnar
ett öfverskott till de med lånadt kapital arbetande
producenterna; i motsatt fall skulle efterfrågan å
kapital förr eller senare minskas och räntefoten
falla. Å andra sidan kan låneräntan icke länge
förblifva så låg, att kapitalegarna icke finna någon
fördel vid utlåningen, utan föredraga att sjelfva
använda sin förmögenhet vare sig för produktiva
ändamål eller till omedelbar förbrukning. Inom detta
ytterst obestämda maximum och minimum bestämmes
den allmänna räntefotens höjd, kreditens pris,
af konkurrensen mellan å ena sidan kapitalegare,
å andra sidan lånesökande, eller ytterst af de
användning sökande lånekapitalens storlek, af
lånebeloppen samt af kapitalens nytta för såväl
egarna som de lånesökande – med andra ord: af de
till utlåning lediga (icke fast placerade) kapitalens
gränsnytta (se Värde). Såsom allmän regel gäller väl,
att räntefotens höjd hos de civiliserade folken
småningom minskas, hufvudsakligen på grund af a)
den förbättrade lagstiftningen och rättskipningen,
b) de ökade besparingarna, särskildt äfven hos
de mindre bemedlade samhällsklasserna, som lemna
jämförelsevis få sjelfständiga »företagare» eller
producenter för egen risk och räkning, samt c) den
genom konkurrensens stegring ökade svårigheten att
för nybildade kapital finna lika lönande användning
som under tidigare utvecklingsskeden. Men dessa
orsaker till räntefotens fall uppvägas stundom
mer än fullständigt af i motsatt riktning verkande
orsaker, så att under längre eller kortare perioder
allmänna räntestegringar kunna ega rum. Detta kan
inträffa t. ex. på grund af ökad lätthet att finna
antagliga säkerheter för kapitalplacering i andra,
kapitalfattigare land eller i sammanhang med den
ökade offentliga skuldsättningen eller till följd
af vigtiga uppfinningar och förbättringar på den
industriella teknikens och transportväsendets område
o. s. v. Äfven kunna mera tillfälliga orsaker verka
i den ena eller andra riktningen. Sålunda kan en
stegring af räntefoten framkallas af t. ex. krig,
naturrevolutioner och i allmänhet sådana händelser,
genom hvilka massor af ekonomiska
värden förstöras, särskildt äfven s. k. ekonomiska
kriser. Det s. k. »bakslaget» efter en kris,
modlösheten och bristen på företagsamhet, är åter en
tillfällig orsak till räntefotens fall. Räntefoten
befinner sig också i nästan ständiga fluktuationer med
än längre, än kortare, skarpare eller svagare kurvor;
och det är (åtminstone på den ekonomiska vetenskapens
och statistikens nuvarande utvecklingsståndpunkt)
omöjligt att ens för en nära framtid med visshet
förutsäga hvilka förändringar den kommer att undergå,
– Icke häller torde något allmänt omdöme kunna fällas
om företrädet af en hög eller en låg räntefot. Turgots
berömda bild att räntefoten liknar en vattenyta, vid
hvars sänkning allt flere öar eller större stycken
fast mark – allt flere och mera lönande produktiva
företag – framträda, som deremot vid vattnets stigande
åter försvinna – blifva mindre lönande –, är väl icke
alldeles oriktig; men just under perioder af liflig
ekonomisk verksamhet plägar räntefoten vara relativt
hög, och en låg räntefot är ofta ett tecken till
ekonomiskt stillastående och brist på företagsamhet. –
Den ekonomiska vetenskapen har på åtskilliga sätt sökt
förklara låne- och kapitalräntans existens. Hithörande
teorier sammanfattas af E. v. Böhm-Bawerk (i förra
bandet af det förträffliga arbetet »Kapital und
kapitalzins», 1884–89) i följande hufvudgrupper:
färglösa teorier samt produktivitets-, afhållsamhets-,
arbets-, bruks- och plundringsteorien. Till de
förstnämnda, hvilka öfver hufvud mer beskrifva än
förklara, hör bl. a. Turgots och fysiokratismens
ränteteori, som finner låneräntan naturlig, emedan
egaren till kapitalet skulle kunna dermed köpa jord
och sålunda skafta sig en ren behållning (»produit
net»). Till samma kategori hänför v. Böhm-Bawerk äfven
Adam Smiths åsigt, som vacklar mellan att härleda
räntan ur en i kapitalet inneboende egenskap, som
skulle förläna produkterna ett högre värde, och att
förklara räntan vara den del af produktens värde,
som tillfaller kapitalisten såsom representant för
ett förut förrättadt arbete. Den ganska allmänt
antagna produktivitetsteorien förklarar väl huru
med kapitalets tillhjelp en större produktmassa kan
frambringas, men löser icke sjelfva grundproblemet:
hvarför hafva de produkter, som frambringas med
tillhjelp af kapital, regelmässigt ett »mervärde», ett
värdeöfverskott utöfver samtliga produktionsmedlens
värde? Afhållsamhetsteorien betraktar »mervärdet»
såsom lön för egarens försakelse af att för egna,
personliga ändamål använda sjelfva kapitalföremålen
eller deras värde. Arbetsteorien uppfattar kapitalets
produktiva användning – af kapitalisten sjelf
eller genom utlåning till andra producenter –
såsom ett slags arbete i det allmännas tjenst,
hvarför räntan utgör lönen. Alla dessa teorier
förklara dock på sin höjd vissa fall af räntans
förekomst. Bruksteorien (T. nutzungs-teorie), som
ser i räntan en särskild betalning för användningen
eller nyttan af kapitalföremålen, förbiser, att
värdet af all nytta, som kan dragas af ett föremål,
måste vara identiskt med föremålets eget värde. Den
socialistiska plundrings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
