Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På det lyriska området är den ofvannämnde
reflekterande, formfulländade Apollon Majkov
(f. 1821) en af det nya Rysslands större skalder
med antik färg. Först i andra rummet kommer
Turgenjevs vän, den melankoliske Jakov Polonskij
(f. 1820), äfven novellist, epikuréerna Nik. Stjerbina
(1821–69, Grekiska dikter) och Afanasi
Fet (äfven framstående öfversättare). Till de
främste hör åter den ofvan nämnde romanförfattaren
och dramatikern, den finbildade, idealt anlagde
aristokraten Aleksej Tolstoj. Närmare folket står
den produktive, demokratiske, men ej synnerligen
originelle Mej. Båda skildra i folkstil forntiden
(ballader, historiska visor). Alla öfva skaldeskap
i konstnärligt intresse. Tolstoj opponerar
t. o. m. eftertryckligt mot det realistiskt sociala
tendensväsendet. Till slavofilernas läger hörde, utom
de som diktare mindre betydande Jazykov, Chomjakov och
K. Aksakov, den panteistiske Tjuttjev, som började
sitt författareskap redan på 1820-talet, och den
begafvade, sympatiske, pligttrogne publicisten Ivan
Aksakov. I folkvisan fick Koltsov en efterföljare i
sin landsman Ivan Nikitin (1826–61). Tendenslyriken
representeras i första rummet af Nikolaj Nekrasov
(1821–77), som i hvarje rad gisslar en omensklig
samhällsordning. Mindre utpräglad är tendensen
hos Aleksej Plestjejev (f. 1825). Satiren
odlades med framgång af D. Minajev (d. 1889) och
P. Vejnberg, båda liksom Plestjejev äfven framstående
öfversättare. Bland skalder från 1870–80-talen
kunna här nämnas endast den graciöse panteisten
Golenistjev-Kutuzov och pessimisten Semion Nadson
(1862–87).
Bland vetenskaperna blomstra, utom naturvetenskap, i
synnerhet historia, statistik och geografi. Ryssland
har utsändt en hel rad forskningsresande. Mest
bekanta bland dem äro Aleksandr Middendorf (f. 1815)
och Nikolaj Przevaljskij (1839–88). Bland historikerna
må nämnas jämte den oklare Pogodin och den officielle
Ustrjalov: Bestusjev-Rjumin, Bogdanovitj (officiös),
Ilovajskij och Kostomarov (båda antinormanister),
Kunik Zabjelin (kulturhist.), Skrebitskij
(emancipationens hist.) och S. Solovjev. På rättens
område märkas Beljajev, Kalatjov, Sergejevitj,
Tjitjerin. Vladimirskij-Budanov; på kyrkans
Makarij och Golubinskij. Filosofiska och historiska
vetenskaper ligga af helt naturliga skäl nere.
B. Folkliteraturen är i Ryssland rikare än i något
annat land, väl mest beroende på att ryssarna
först sent blefvo delaktiga af literär odling och
folkundervisningen intill sista tiden varit mycket
bristfällig. Redan Prokopios vet, att »slaverna
äro ett sångälskande folk». Vi dela alstren af den
traditionella vitterheten i 5 grupper: 1. Mytiska
sånger, innehållande qvarlefvor af hednisk tro
och kult. Flertalet grupperar sig omkring de tre
årsfesterna: vid vintersolståndet, (koljada), på våren
(krasnaja gorka, röda kullen) och sommarsolståndet
(kupalo), numera omklädda till kristna högtider
(julen, Georgsdagen eller pingsten, Johannes döparens
dag). Julvisorna (koljadki), som
numera förekomma blott i södra Ryssland, påminna om
Staffanssjungningen. Med vårfesten sammanfalla
delvis de gamla dödsfesterna. De till kulten
hörande dansarna hafva öfvergått till blott
förströelse. Midsommarfesten (»Ivan Kupalo»)
firas på aftonen med bål, itända halmdockor och
hjul. Den kristna mytologien representeras af
andliga verser, föredragna af kringvandrande
krymplingar och ledande sitt ursprung från
medeltidens apokryfiska literatur. Till samma
föreställningsområde höra de på prosa föredragna
legenderna. Undersökningar om de mytiska sångernas
mytologiska och poetiska motiv finnas i åtskilliga
arbeten af A. Potebnja. P. Beszonov har utgifvit en
samling andliga verser (»Kaljeki perechozjije»,
1861–64); A. Vesselovskij har gjort literaturhistoriska
undersökningar (1881–83). 2. Hjeltesånger
(byliny), förvarande de äldsta historiska
traditionerna. Man delar dem i äldre, hvilkas,
hjeltar tilläggas öfvernaturliga egenskaper
(t. ex. Svjatogor, Volch Vseslavjevitj, Mikula
Seljaninovitj), och yngre, med menskliga drag. De
senare gruppera sig kring Vladimir (»Solen sköna»)
i Kiev (t. ex. Ilija Muromets, Dobrynja Nikititj,
Alesja Popovitj o. s. v.). Några af dessa hjeltar
tillhöra en viss ort: lokala (t. ex. Sadko och Vasilij
Buslajev från Novgorod). Dessa hjeltedikters kronologi
och geografi hafva naturligtvis sina brister. Märkligt
är, att dessa dikter, hvilkas händelser spela i
södra Ryssland, der äro glömda; de hafva i vår tid
(liksom de finska runorna) upptecknats i norra
Rysslands ödemarker, företrädesvis i Archangelska
och Olonetsska guvernementen. Till hjeltedikterna
sluta sig som fortsättning de historiska visorna, om
tatarerna, om Ivan den grymme, om Kazans eröfring,
om belägringen af Solovetska klostret, om Peter
den store o. s. v.. Samlingar af hjeltesånger (och
historiska sånger) finnas utgifna af Kirsja Danilov
(1804), Sacharov (1838–39), Kirejevskij (10 dlr;
1860–74), Rybnikov (4 dlr, 1861–67), Hilferding (1873)
samt i urval af Avenarius (»Kniga bylin», 1880).
3. Lyriska visor, som röra sig företrädesvis
omkring familjelifvet. Deras grundstämning är i
allmänhet sorgsen. Bland dem kunna urskiljas:
festvisor (vid gästabud och lek), dansvisor,
bröllopsvisor, kärleksvisor, klagovisor (vid
begrafningar), röfvare- och soldatvisor, barnvisor
o. s. v. Lyriska visor finnas i Sacharovs samling,
i samlingar af Barsov (klagovisor), Bezsonov (1871),
Nosovitj (1873), Schein (1870, 74, 87) o. a. Det
större antalet förskrifver sig från Hvita Ryssland.
4. Sagor finnas i riklig mängd. Till innehåll och
form skilja de sig emellertid ej väsentligen från
de folksagor, som äro gängse i det öfriga Europa.
Den vigtigaste samlingen är Afanasievs
»Narodnyja russkija skazki» (2:dra uppl. 1873);
andra samlingar finnas af Bronnitsyn (1838),
Chudjakov (1860–62), Erlenvejn (1863), Sadovnikov
(1874) o. a. 5. Ordspråk, i hvilka folket
nedlagt sin praktiska lefnadsvishet, sin humor,
sitt lynne, finnas i oräknelig mängd. Folkets tal
riktigt sväller af ordspråk; poetiska, fyndiga
och slående. Den största samlingen är V. Dals
(1862–79), omkr. 30,000. En samling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
