Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utveckling och verkat för tillvaratagande af folkets
traditioner. Deras hufvudorgan var »Russkaja besieda»
(fr. o. m. 1856), på 1860–80-talen åtskilliga af
den talangfulle publicisten Ivan Aksakov (1823–86)
utgifna tidskrifter (sist »Rus»), som den ena efter
den andra förbjödos. Med regeringen råkade nämligen
äfven slavofilerna i delo. En framstående kritiker är
N. Strachov, hvars samlade uppsatser utgåfvos under
titeln Striden med Vestern (1882–83). Ur slavofilien
utvecklade sig den yngre panslavismen, bland hvars
representanter må nämnas V. Lamanskij, Danilevskij,
Hilferding, Bestuzjev-Rjumin och Or. Miller;
panslavisternas organ är sedan 1883 »Slavjanskija izvjestija».
– Den vittra prosaliteraturen (novell, roman)
efter Gogol är i allmänhet liberal och realistisk fr. o. m.
slutet på 1840-talet och senare i bottnen
satirisk (mot lifegenskap, mutväsende, polisgodtycke och
andra samhällslyten). Dess förnämsta män äro
Herzen (Hvems är felet?, m. m.); Ivan Turgenjev (1818–83),
som i sina skrifter ger uttryck åt de
successiva skiftningarna i det allmänna tänkesättet
(hos intelligensen) och för sin tid gäller som den främste;
den nyktre Ivan Gontjarov (f. 1812) författare till
En vanlig historia (1847), Oblomov (1858–59) m. m.; cynikern
Aleksej Pisemskij (1820–81), som med
bl. a. Det upprörda hafvet (1863) uppträdde mot
reformvännerna ; menniskovännen Feodor Dostojevskij (1821–81) med
sin oöfverträffligt fina psykologiska analys (redan 1846
skref han Fattigt folk); Dimitrij Grigorovitj (f. 1822),
bäst i sina skildringar ur folklifvet; den varmhjertade
Aleksandr Druzjinin (f. 1824, Polinka Sachs 1847); samt
Vlad. Sollogub (Tarantas, 1845, ur landsortslifvet) och
Sergej Aksakov (1791–1859), som först på
gamla dagar började skrifva (Familjekrönikan, 1856) med
sina fina skildringar ur naturen och det
patriarkaliska godsegarelifvet. De båda sista,
framförallt Aksakov (fader till slavofilerna Aksakov)
teckna visserligen efter verkligheten, men äro
alls icke »vesterländingar». Till Rysslands mest
betydande författare, i sin art enstaka, hör den
produktive satirikern-humoristen Mich. Saltykov
(1826–89, psevd. Stjedrin), under tre årtionden
oppositionens egentlige ledare. Hans satir går det
ryska samhället genom märg och ben. Folklifvet
skildras idealiseradt med slavofil och konservativ,
att ej säga reaktionär tendens af Vlad. Dal (1804–72); efter
naturen med etnografisk detalj, med kärlek och
förstånd af Grigorovitj (Byn, 1846, o. a.); i sin
fulla mensklighet af I. Turgenjev (En jägares
dagbok, 1847–51, epokgörande), af båda dessa
med reformatorisk tendens; mera groft realistiskt
af Pisemskij; i sin råhet af Aleksej Potiechin, i
hela sin glädjelösa materialism med etnografisk
omständlighet af F. Resjetnikov (på 1860-talet); med
vetenskaplig noggranhet af Pavel Melnikov (1819–83) i
de klassiska verken I skogarna och På bergen.
N. Zlatovratskij tecknar en smula idealistiskt folkets
själslif med en psykologisk skärpa, som ställer honom
nära Dostojevskij. Proletariatets (och den
närstående medelklassens) fysiologi gifva oss
den olycklige Nik. Pomjalovskij (1837–63; Bilder från
konviktet m. m.), Glieb Uspenskij (äfven sociologiska
skisser: Nya tider, nya sorger, efter emancipationen) och
Vsev. Krestovskij (Petersburgs hålor m. m). Öfver
hufvud hör folkskildringen till den nyare
ryska romanens mest karakteristiska sidor.
Tendensromaner af ett annat slag äro fru
Nadezjda Chvostjinskij’s (psevd. W. Krestovskij)
många romaner och noveller ur landsortslifvet
och stora verlden: de stå i qvinnoemancipationens
tjenst. För öfrigt saknas ej häller författare, som
angripa sakernas nya ordning och reformvännerna. Så
göra t. ex. Gontjarov, Pisemskij och Dostojevskij
i några af sina skrifter. Historiska romaner af
framstående förtjenst skrefvo dramatikern och lyrikern
Aleksej Tolstoj (Furst Serebrianyj, 1803), historikern
Kostomarov, D. Mordovtsev (ur kosakhistorien),
grefve Salias (Pugatjevtserna) och den produktive
G. Danilevskij (från 18de årh.). Högst bland samtidens
ryska romanförfattare, liksom Turgenjev med hedersrum
för alla tider och bland alla folk, står den ädle,
universelle tänkaren Leo Tolstoj (f. 1828). Med den
finaste iakttagelseförmåga och sinne för själslifvets
alla nyanser, är han hemmastadd i samhällets alla
kretsar, i salongen och bondstugan, fosterländsk
och human, mästare i den historiska romanen,
författare för folket och för de små, forskare på
det pedagogiska och religiösa området. Bland hans
romaner må nämnas Krig och fred (1865–68) och Anna
Karenin (1875–78). Från de sista åren kunna nämnas
Vsev. Garsjin (d. 1888), M. Albov (i Dostojevskijs
stil) och, Vlad. Korolenko.
Inom dramat betecknar 1850- och 1860-talens alstring
en ny tid. Den dominerande författaren är obestridt
Aleksandr Ostrovskij (1823–86) med sina teckningar
ur köpmanslifvet. Men i Ryssland var då (och är
delvis ännu) köpmannen bonde: äfven här gäller
teckningen således menige man, folket. Han skildrar
för öfrigt också andra samhällslager och har äfven
försökt sig i »dramatisk krönika». Äfven Pisemskij
lyckas bäst i folkdramat (trag. Ett bittert öde, 1859).
Samtidigt blomstrar ett kritisk-satiriskt
tendensdrama med ämnen ur de s. k. bildades
led: komedier af Suchovo-Kobylin, N. Lvov,
Sollogub, A. Potjechin, Diakonov, Tjernjavskij,
Mann, Plestjejev, I. Turgenjev. Bland yngre
författare i samma genre må näranas N. Potjechin
och J. Sjpazjinskij, särskildt framstående genom fin
psykologisk analys, Ostrovskijs lärjunge N. Soloviev och,
för sin outtömliga produktivitet, V. Krylov (psevd.. »Aleksandrov»).
I det historiska dramat utmärker sig
först Lev Mej (1822–62; Tsarbruden 1849,
I. Pskov, 1860). Honom öfverträffar vida Aleksej
Tolstoj (1818–75) i den berömda trilogien: Ivan den Grymmes
död – Feodor Ivanovitj – Boris. Från antiken (striden
mellan hedendom och kristendom) har A. Majkov hemtat
ämnet för två dramer med väsentligen lyriska
förtjenster (Tre dödar, Två verldar).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
