Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Öfvermaga, 1782), den humane Knjazjnin (författade
äfven operor) och Vasilij Kapnist (1757–1824), äfven
odeförfattare, alla gisslande gamla och nya ryska
oseder. Idéerna äro oftast lånade utifrån, men
tillämpningen göres ej utan talang. Alla tre uppträda
som samhällskritiker äfven utanför det dramatiska
området. Bland författare af borgerliga dramer böra
nämnas (utom Knjazjnin och Cheraskov) Vladimir Lukin
(1737–94; Slösaren), mest betydande som teoretiker
genom sina yrkanden på nationelt innehåll, vidare
Aleksandr Ablesimov (1742–84; sagor på vers, komedier
och operor, bland dem Mjölnaren som trollkarl, bedragare och
böneman), Verevkin, Dimitrij Jefimjev (1768–1804)
och den berömde skådespelaren Peter Plavilstjikov (1759–1812),
som äfven författade sorgspel och komedier. Inom
lyriken står Gavriil Dersjavin (1743–1816) öfver alla.
Århundradets främste skald, »den ryska poesiens morgonrodnad»,
börjar han i »klassisk» stil; men naturlig och enkel,
närmar han sig i stil och ämne alltmer folket, står
med sin diktning som med sitt lif på gränsen till
en ny tid (nära bekant med Dimitrijev) och röjer
till och med inflytande från Ossian. Hufvudformen
för hans (väsentligen didaktiska) skaldskap är odet
(förhärligandet af Katarina och hennes ryska samtida)
och den poetiska episteln. Under sina senare år skref
han också sorgspel och operor. Kostrov (d. 1796) är
mera betydande som öfversättare (Homeros, Ossian) än i
sina egna lyriska dikter. Så är äfven förhållandet med
Petrov (d. 1800), Miltons öfversättare. Den prosaiske
hedersmannen Michail Cheraskov (1733–1807), »ryska
literaturens ålderman», som med sin Rossiad (1779)
blef grundläggare af Rysslands konstepos, följer i
denna och i sina öfriga episka, lyriska och dramatiska
dikter trofast de franska reglerna och franska
mönster. Mera modern var hans poetiskt begåfvade vän
Ippolyt Bogdanovitj (1743–1803), lyriker, epiker och
dramatiker. Hans Psyche (efter Lafontaine) står på
öfvergången från heroiskt till komiskt epos. Till
Cheraskovs vänkrets hörde äfven Vas. Majkov (1728–78),
lyriker och dramatiker, men mest känd genom sina komiska
hjeltedikter (Lhombrespelaren, Jelisej eller den förtörnade
Bacchus). Rysslands förnämste fabeldiktare före Krylov var
Ivan Chemnitzer (1744–84). Hans fabler (dels egna, dels
bearbetningar och öfversättningar) utmärka sig genom ett enkelt och
naturligt språk. Äfven andra samtida (t. ex. Knjazjnin
och Majkov) skrefvo fabler. I romanväg öfversattes
och imiterades såväl de politiska tendensromanerna
(Fénelon, Marmontel, Florian, Barthélemy S:t Hilaire)
som de sentimentala dygderomanerna i engelsk stil af Prevost,
hvilken i Ryssland fick en efterföljare i den språkkunnige
utgifvaren af Helvetesposten Feodor Emin (1735–1770),
som skref bl. a. Den obeständiga Fortuna.
Till samma riktning höra för öfrigt Karamzins
Stackars Lisa och Natalia samt hans resebref. Mot
den franska smaken med halffransk konversation och
den massa franska äfventyrare af båda könen, hvilka
i Ryssland uppträdde som huslärare, liksom mot den gammalryska
råheten i tänkesätt och sed, mot ämbetsmännens
besticklighet och bondens förtryck riktade
ett tjugutal tidskrifter sin satir, på samma
gång de arbetade för nationalitet och natur (och
förberedde bond-emancipationen). Encyklopedisterna
studerades i original och öfversättning. Utom
kejsarinnan befunno sig åtskilliga ryssar i personlig
beröring med Rousseau, Voltaire, Helvetius o. a. Med
tiden fann kejsarinnan de moderna frihetsidéerna,
som hon med sådan ifver hyllat, betänkliga och drog
åt sig tyglarna, redan innan franska revolutionen
lagt deras möjliga konseqvenser i dagen. Alla
»voltairianer» blefvo misstänkta. Tryckfriheten
inskränktes. Knjazjnins »Vadim» förbjöds. Den
känslige idealisten Aleksandr Radistjev (1749–1802),
en af de 12 studenter, som 1766 skickades
till Leipzig att studera juridik, angrep i sin
imaginära Resa från Petersburg till Moskva (1790)
med ädel harm lifegenskapen och annat oskick, dömdes
derför till döden och benådades med Sibirien. Ett
annat föremål för regeringens förföljelse var
frimurarna. De moskovske frimurarna (närmast
rosenkreutzare) under prof. Schwartz, Lopuchin och
Novikov protesterade å sin sida liksom presterskapet
å sin mot »voltairianerna». Ivan Lopuchin(1756–1816)
skref mot dem Om förståndets missbruk hos några nyare
författare (1780) samt frimurareskrifterna De
rätte frimurarnas moralkatekes, Den andlige riddaren
(1791) och Om den inre kyrkan (1798).
Nikolaj Novikov (1744–1818) var tidens förnämste
publicist, förtjenstfull utgifvare af historiska urkunder och en
varm fosterlandsvän. Den vetenskapliga verksamheten
var väsentligen inskränkt till vetenskapsakademien
i Petersburg och universitetet i Moskva samt dessa
institutioners periodiska publikationer. Emellertid
råkas allt flere ryska namn, och vetenskapen började
i större omfång betjena sig af ryska språket. Bland
mängden af teologiska förf. kunna vi här påminna
endast om den varmhjertade biskop Tichon (d. 1783;
Om den sanna kristendomen, Andelig skattkammare
m. fl.). Ryska akademien utgaf en rysk ordbok
(6 dlr, 1789–96), pastor primarius Aleksejev ett
kyrkslaviskt lexikon (1794), och Ryska sällskapet
i Moskva gjorde samlingar till en dialektordbok. I
rysk historia arbetade, utom dilettanterna, Katarina
sjelf, Jelagin (1721–96; rysk historia till 1389) och
den ofvannämnde Emin (rysk historia till 1213), två allvarliga
forskare, den knarrige furst Stjerbatov (6 dlr,
till Mikael Romanov) och Ivan Boltin (1735–92;
vidlyftiga anmärkningar till Leclerq’s och Stjerbatovs
arbeten), specielt i kyrkohistoria den äfven som
predikant berömde metropoliten Platon (d. 1812),
A. Zjuravlev (d. 1813; raskolnikernas historia)
o. a. Historiska urkunder utgåfvos af Novikov
(»Russkaja vivlioteka»), Stjerbatov och Boltin
(»Russkaja pravda»). Intressanta anteckningar till
samtidens historia skrefvos af von Wisin, furstinnan
Dasjkov, Dersjavin, Lopuchin och Stjerbatov, vidare
af A. Boloton (1738–1833; hans memoarer omfatta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
