Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från 17:de årh. förskrifva sig de första inom
moskovitiskt område författade eller tryckta
skolböckerna (abc-böcker, grammatik, ordbok,
aritmetik). Det moskovitiska riket var på god väg
att småningom tillegna sig europeisk odling, när
Peter I genom en våldsam revolution sökte på en gång
omskapa allt.
Tiden fr. o. m. Peter den store. III. Med Peter den
store började äfven för literaturen en ny tid, med
nytt alfabet (1708), nytt språk, nya tankar och seder
(jämte de gamla). Akademien i Moskva ombildades;
stiftsskolor, räkneskolor, navigationsskola och
sjöakademi, slutligen vetenskapsakademien (efter
Peters statut, men först efter hans död, 1726)
inrättades. Den första tidningen utgafs 1703. Den
mest produktive författaren var Peter sjelf
(förordningar, förslag, bref; Samlade skrifter I, 1888).
Hans vigtigaste literäre medhjelpare var
Feofan Prokopovitj (se denne), som i tal
och afhandlingar bearbetade den allmänna meningen till förmån för
Peters reformer. Feofans vigtigaste arbete är det
»Andliga reglementet» (1721); för öfrigt författade
han teologiska och filosofiska läroböcker samt
polemiker (mot katolikerna). Han var derjämte
loftalare och tillfällighetspoet. Jämförelsevis
konservativ var deremot Stefan Javorskij (1658–1722,
metropolit i Rjazan, president i heliga synoden),
liksom Prokopovitj en lärjunge af Kiev-akademien,
framstående predikant. Hans polemiska arbete Trons
klippa (mot protestantismen) gaf anledning till en
vidlyftig skriftvexling i den ryska och europeiska
literaturen. Genom sin broschyr om Tecknen till
Antikrists ankomst och verldens ände understödde han
Peter. Af betydelse äro äfven bonden-avtodidakten
Ivan Pososjkovs (1670–1726) ekonomisk-politiska arbeten:
En faders förmaning till sin son (lefnadsregler,
högst intolerant i religiöst afseende), framförallt
hans bok Om fattigdom och rikedom (ett högst märkligt
statsekonomiskt verk med moderna grundsatser). Från
Peters tid förskrifva sig i öfrigt reseskildringar
af P. Tolstoj, A. Matvejev, B. Sjeremetiev o. a.,
memoarer af Kreksjin (d. 1763: Peters historia)
o. s. v. samt en del folkliga »intermedier»
med satir öfver Peters nyheter. Främlings- och
gunstlingsregementet under »reformatorns»
efterträdare var icke gynsamt för kulturarbetet. Till
Peters skola hörde polyhistorn Vasilij Tatistjev
(1685–1750), författare i historia och statskunskap,
samt diplomaten Antioch Kantemir (1708–44) med sina
satirer, den förste representanten i Ryssland för den
franska klassiciteten. Båda voro politiskt verksamma
vid Annas tronbestigning. Den psevdoklassiska vitterhetens
teori utvecklades af Vasilij Tredjakovskij (1703–69),
en flitig, men föga begåfvad öfversättare och rimmare, den ryska verskonstens
reformator, i det han efter folkdiktens föredöme lade
tonvigten till grund för versens byggnad, medan ännu
Kantemir endast räknade stafvelser. Under Elisabet
(1741–62) ljusnade utsigterna. År 1755 grundlades
(efter förslag och under ledning af Ivan Sjuvalov)
Rysslands första universitet, i Moskva;
1756 började universitetets ännu fortsatta
»Moskovskija vjedomosti» sin verksamhet. Gymnasier
inrättades i Moskva och Kazan. Århundradets mest
betydande forskare och författare, universalgeniet
Michail Lomonosov (1711–65), i viss mening den
nyare ryska literaturens grundläggare, började
under Elisabet sin mångsidiga och fruktbärande
verksamhet. Som stillärare och grammatiker bestämde
han för lång tid det ryska språkets öden; som skald
(ej utan begåfning) tillämpade och befäste han den
nya accentuerande metriken. Medan Lomonosov i oden
och lärodikter följde den franska smaken, gjorde den
sjelfkäre Aleksandr Sumarokov (1756 direktör för
Petersburgs första stående teater) detsamma i dramat
(sorgspel och komedier) fr. o. m. 1747. Sumarokov är
äfven känd som satiriker, kritiker och utgifvare af
Rysslands första privata tidskrift (Det arbetsamma
biet, 1759). Kulturhistoriskt intressanta
memoarer från Annas och Elisabets tid finnas af
den olyckliga furstinnan Natalia Dolgorukij, af
Vas. Nastjokin och Jak. Sjachovskij, båda ämbetsmän
under olika regeringar, och af godsegaren Michail Danilov.
På naturvetenskapernas område möter
en hel rad namn, äfven ryska. Akademiens första
ledamöter voro emellertid, liksom professorerna
i Moskva, till största delen utländingar. Till
akademien hörde de tre berömde historikerna:
G. S. Bayer (1694–1738, grundläggare af teorien
om varjagernas skandinaviska ursprung), den
samvetsgranne forskaren G. F. Müller (1705–83),
som jämte Gmelin ledde den sibiriska expeditionen
1733–43 och redigerade akademiens literära tidskrift
fr. o. m. 1755 (Jezjemjesjatjnyja sotjinenija, senare
med andra titlar), och Schlözer d. ä. (i Ryssland
1762–67). Den skolastiska filosofien fick gifva
vika för nyare filosofiska system. En massa mer eller
mindre betydande verk öfversattes från vesteuropeiska
språk till ryska. Med Katarina II (1762–96) fick
»upplysningsfilosofien» insteg i Ryssland, och
literaturen vann medarbetare och vänner, vida flere
än någonsin förut, bland alla lager af samhället. För
språkets vård inrättades 1783 en rysk akademi (1841
förenad med vetenskapsakademien). Kejsarinnan var
sjelf en begåfvad författarinna. Sitt regeringsprogram
gaf hon i den berömda instruktionen för 1767 års stora
lagkommission. Hon sysslade med pedagogik, historia
och språkvetenskap samt skref qvicka satiriska
kåserier i ett par tidskrifter. Konstnärligt värde ega
hennes komedier (naturlig dialog, realistisk teckning)
och operor. Hennes väninna furstinnan
Jekaterina Dasjkov(1743–1810), direktör i
vetenskapsakademien och president för ryska akad., derjämte
publicist, skref äfven komedier. Den psevdoklassiska tragedien,
som ännu odlades af Sumarokovs måg Jakov Knjazjnin
(1742–91, Dido, Rosslav, med svenskt ämne, Titus’
mildhet, Vadim i Novgorod) lemnade småningom plats
för det borgerliga dramat. Ryssarna lärde utom
Molière känna äfven Holberg (öfvers. af von Wisin),
Lessing och Shakspeare (öfvers. af Karamzin). Som
komediförfattare framstå Denis von Wisin
(Brigadieren, 1766,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
