Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Runeberg, Valter Magnus - 5. Runeberg, Johan Vilhelm - Runell, Erik. Se Palmskiöld - Rung, Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dragande sin moder till templet. Den danska
bildhuggareskolans traditioner, vistelsen i Rom
samt måhända äfven ett inflytande från hemmet
af faderns kärlek till grekernas poesi och den
plastiska fulländningen af hans diktning betingade
R:s anslutning till den klassiska riktningen inom
den moderna skulpturen. Han icke endast valde sina
ämnen förnämligast ur grekernas mytologi, han anslöt
sig äfven i formen mer eller mindre till den antika
konsten. Idealiseringen är påtagligast i Apollo samt
de två äldre Psychefigurerna; mer realistiska och
äfven mera lifsvarma äro Marsyas och Silenus. –
Från Rom flyttade R. till Paris, och derefter
ställde han sig helt och hållet under den franska
realismens fana. Öfvergången, kanske redan märkbar i
den sista Psychefiguren, bildas hufvudsakligast af en
barngrupp: Amor och Bacchus (marmor; ett exemplar
finnes i Finska konstföreningen i Helsingfors,
ett annat i privat ego i Borgå). Jämte den modernt
djupsinniga uppfattningen af de grekiska myterna,
som skönjes äfven i Apollo-gruppen samt i Kleobis
och Biton, framträder här den älskvärda humor, som
är ett utmärkande drag hos R., både som konstnär
och som menniska. I Paris har R. förnämligast varit
sysselsatt med monumentalstoderna öfver sin fader,
Per Brahe samt kejsaren-storfursten Alexander
II (den första och den sistnämnda beställda på
initiativ af Finlands ständer). Runebergsstoden blef
1881 gjuten i brons, men aftäcktes i Helsingfors
först d. 6 Maj 1885. Skalden står upprätt utan
något emblem, men mot piedestalen stöder sig en
allegorisk qvinnofigur (»Finland»). I ungefär
naturlig storlek samt äfvenledes i brons är den
af R. modellerade Runebergsstaty, som är rest i
Borgå. 1884 fick R. beställning på Brahestoden,
hvartill penningar samlats förnämligast i Åbo
stad. Modellen utfördes under vintern i Köpenhamn;
i förstorad skala göts statyn i brons i Paris
1887 och utställdes på samma års salong, der den
erhöll »mention honorable». Den aftäcktes i Åbo
sommaren 1887. För närvarande är R. sysselsatt
med Alexandermonumentet, den största af dessa tre
uppgifter. Färdig i gips anlände hufvudfiguren till
den af ständerna tillsatta delegationens bedömande
till Helsingfors i Mars 1889. Utom kejsarens staty
kommer monumentet att omfatta följande allegoriska
grupper och figurer å piedestalen: »Patria» (Finland
värnande sina lagar), »Lux» (vetenskap och konst),
»Labor» (arbetet) och »Pax» (freden). – Utom dessa
större arbeten har R. sedan sin öfverflyttning till
Paris modellerat en mängd porträttbyster, t. ex. af
frih. A. E. N. Nordenskiöld (1877), A. Fryxell (1879;
i gips och i brons, Nationalmuseum), finske senatorn
m. m. frih. J. M. Nordenstam, »Helsingfors Dagblads»
hufvudredaktör R. O. Lagerborg, finske senatorn
L. Mechelin (1887), professor C. G. Estlander
(1889), Jonas Lie (1884) och B. Björnson (1887)
samt monumentalbyster i brons af kommerseråden
A. W. Wahren (uppställd vid Forssa bomullsfabrik,
1887) och H. Borgström (i Tölö park vid Helsingfors,
1888). I alla dessa verk förstår R. att adla sin
omsorgsfulla, numera ofta långt gående efterbildning
af det individuella genom den upphöjdhet i tanke
och uttryck, som städse utmärkt hans konst. – R. är
ledamot af konstakademierna i Petersburg (1874),
Stockholm (1877) och Köpenhamn (1883). Han erhöll
3:dje medalj vid verldsexpositionen i Paris 1889.
J. J. T.
5. Runeberg, Johan Vilhelm, finsk universitetslärare,
den föregåendes broder, född i Borgå d. 8 Febr. 1843,
blef student i Helsingfors 1860, med. licentiat
1870 och med. doktor 1871, sedan han utgifvit ett
arbete Om ros i sår (1870), samt utnämndes 1877
till professor i medicinsk klinik vid Helsingfors
universitet. Hans professorsspecimen, Om albuminurins
patogenetiska vilkor (1876), och en till grund för
detsamma liggande experimentel undersökning Über
die filtration von eiweisslösungen durch thierische
membranen (i »Arch. d. heilkunde», s. å.) föranledde,
att frågan om orsaken till ägghvitans uppträdande
i urinen å nyo togs till diskussion af icke
få forskare. R. offentliggjorde sjelf under de
följande åren flere afhandlingar i detta ämne (Om
albuminuri hos friska personer, 1880; Om filtration af
ägghvitelösningar genom djuriska membraner, 1882). I
samband med dessa stå hans arbeten Om albuminhalten
i ascitisvätskor (1883) och Om halten av fixa ämnen i
de patologiska transsudaten (1884). Dessutom har han
offentliggjort kliniska studier i flere andra delar af
sin vetenskap, såsom Om behandlingen af inflammationer
i och invid blindtarmen (1882), Über die künstliche
aufblähung des magens durch einpumpen von luft (1884),
Om operativ behandling af sjukdomar i lungorna (1886)
och Bothriocephalus latus och perniciös anämi (l887), i
hvilken sistnämnda afhandling han försöker ådagalägga,
att åtminstone i vissa fall den perniciösa anämien
framkallas af nämnde intestinalmask och botas
genom dennes bortdrifvande. De flesta af dessa
afhandlingar äro tryckta i Finska läkaresällskapets
handlingar. – I arbetet för Finlands politiska
och ekonomiska utveckling har R. deltagit med
intresse och framgång, specielt såsom ombud för
universitetet vid landtdagarna 1882 och 1885. Från
den förra må särskildt framhållas hans manliga
och vältaliga uppträdande för medborgarerätt åt i
landet bosatta judar. Vid 1885 års landtdag var
han ordförande i bankutskottet. Sedan 1888 är
R. ordförande för Helsingfors stadsfullmäktige.
R. T-dt.
Runell, Erik. Se Palmskiöld.
Rung, Henrik, dansk tonsättare, f. 1807, d. 1871,
studerade under Zinck, Weyse m. fl. och blef
1834 anställd i k. kapellet i Köpenhamn. För
sin musik till Hertz’ Svend Dyrings huus (1837)
fick han ett stipendium för tre år, hvarpå han uti
Italien och Paris studerade sångkonsten. Efter sin
återkomst blef han 1842 anställd som »syngemester»
vid k. teatern. Sedan 1851 var han dirigent för
Ceciliaföreningen, hvars medlemmar till stor del voro
hans elever, och hvars hufvudsakliga uppgift var att
odla den äldre italienska kyrkomusiken. Bland hans
elever nämnas Simonsen och fru Gerlach.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
