Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romersk-katolska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ifrågavarande bref föranleddes af stridigheter inom den
korintiska församlingen, i hvilka församlingens i Rom
bemedling påkallats. Sedan genom det judisk-romerska
kriget och Jerusalems förstöring (år 70) kristenhetens
moderkyrka, den i Jerusalem, skingrats, hade man
börjat tillerkänna församlingen i Rom ett slags
supremati. Det blef sed att andra församlingar
till henne hänsköto sina inre stridigheter. Då
småningom en hierarki bildade sig inom kyrkan,
då episkopatet (i detta ords senare betydelse)
uppkom, och då de befogenheter, som ursprungligen
tillkommit församlingarna sjelfva, öfverflyttades
på deras biskopar, kom detta skiljedomarekall
mera uteslutande i händerna på den romerske
biskopen. Denna hans auktoritet, som visserligen
en lång tid förblef en uteslutande moralisk,
understöddes af traditionen om Petrus’ romerska
episkopat. – Då i kampen mot gnosticism och montanism
sträfvandet till enhet och likformighet gjorde sig
inom de kristna församlingarna alltmera gällande,
gick den romerska kyrkan med sin öfvervägande
praktiska riktning i spetsen för detta sträfvande
hufvudsakligen på kultens och kyrkoförfattningens
områden, medan formulerandet af dogmerna förnämligast
blef de Österländska kyrkornas verk. Men äfven på
dogmbildningen utöfvade kyrkan i Rom städse ett stort
inflytande. I lärostridigheterna höll hon städse en
lycklig medelväg mellan ytterligheterna, och den
mening, för hvilken hennes biskop, påkallad såsom
skiljedomare, förklarade sig, blef nästan alltid den
segrande. – Då kristendomen blifvit statsreligion i
det romerska riket, och kyrkan trädde i besittning
af verldsliga förmåner och privilegier, kom detta i
första rummet biskoparna till godo och bidrog till att
öka deras makt och anseende. Framförallt gällde detta
den romerske biskopen, som redan hade den största
moraliska auktoriteten bland dem. Redan långt förut
hade traditionen inom den romerska kyrkan gällt mycket
bland de kristne, och nu utvecklade sig i Vesterlandet
kyrklig sed och kult alltmera på denna grundval,
medan de i Österlandet, trots gemensamheten i lära
och kyrkoförfattning, tedde sig något annorlunda, och
den romerske biskopen der fick en mäktig medtäflare i
patriarken i Konstantinopel. Striden mellan dem samt
den inre skiljaktighet mellan den österländska och
den vesterländska katolicismen, som låg till grund för
denna strid, ledde slutligen till schismen mellan den
romersk-katolska och den grekisk-katolska kyrkan. Denna
schism, som först år 1054 blef definitiv, ledde till
den vesterländska kyrkans så mycket fullständigare
konsolidering under påfvens supremati.
Kännetecknande för katolicismen är, att han
identifierar den yttre synliga kyrkan med gudsriket
på jorden; att han gör menniskans frälsning beroende
af hennes ställning till denna synliga kyrka, hvilken
genom sina sakrament för menniskan på ett uteslutande
sätt förmedlar delaktigheten af den gudomliga nåden;
och att han faktiskt gör presterskapet, som allena
eger att förvalta dessa sakrament, till ett för
menniskans frälsning oundgängligt medlarestånd
i religiöst hänseende. Denna dess karakter, som
alltigenom hvilar på auktoritetsprincipen, har endast
i den romerska katolicismen, med dess rent monarkiska
organisation af kyrkan under påfven såsom öfverhufvud,
kommit till sitt fullständiga och konseqventa
uttryck. Kulten, med sina många koncessioner åt den
gamla hedniska folkreligionen, med sin helgon- och
relikdyrkan, med sitt på transsubstantiationslärans
grundval utbildade mässoffer, företer många yttre
likheter med hedendomens. Katolicismen uppställde en
dubbel moral: en för mängden, som ej kom utöfver
en yttre tukt och sedlighet, och en asketisk,
sjelfförsakelsens moral för dem, som ville sträfva
till en högre grad af kristlig fullkomlighet. –
Sedan dogmbildningen på de stora kyrkomötena
afslutats, gällde det nu endast att fasthålla,
till ett system sammanfatta och för det menskliga
tänkandet begripliggöra det redan gifna samt på
grund af gudomlig uppenbarelse och kyrklig auktoritet
såsom otvifvelaktig sanning erkända. Sålunda uppkom
en kyrklig filosofi, skolastiken, hvilken mäktigt
bidrog till det kyrkliga lärobegreppets formella
utbildning. Detta lärobegrepp blef öfvervägande
semipelagianskt, ehuruväl Augustinus, den store
motståndaren till hvarje form af hel eller half
pelagiariism, från början varit den katolska
ortodoxiens förnämste grundläggare.
Sedan genom reformationen en del af Vesterlandet
skilt sig från den romersk-katolska kyrkan,
erhöll denna kyrkas lärosystem, i strid mot
protestantismen, genom Tridentinska konciliet
(1545–63) sin fullt färdiga och definitiva form. Men
först genom den på Vatikanska konciliet (1870)
antagna dogmen om påfvens ofelbarhet har den
katolska auktoritetsprincipen blifvit fullföljd
till sin yttersta konseqvens, och sålunda kronan
satts på dess dogmsystem. – Ett kraftigt organ för
genomförandet af den auktoritetsprincip, som slutligen
kulminerat i ofelbarhetsdogmens antagande, var sedan
reformationstiden jesuitorden (se d. o.). Denna har
städse gått i spetsen för striden för det påfliga
enväldet inom kyrkan mot den riktning, som ville
ställa ett allmänt kyrkomöte öfver påfven, och som
särskildt i Frankrike fått sitt uttryck i kampen
för den gallikanska kyrkans friheter. Jesuitordens
upphäfvande (1733) af påfven Klemens XIV betecknar den
kyrkliga auktoritetsprinciperis tvungna återtåg gent
emot upplysningstidehvarfvets frihetssträfvanden,
likasom dess återställande af Pius VII år 1814
betecknar denna princips återupplefvande i samband
med den reaktion, som följde på revolutionen. Den
liberala riktning, som i början af 19:de
årh. representerades af en Dalberg och sedermera
af en Wessenberg samt inom teologien af en Hermes,
har alltmera trängts tillbaka och stämplats såsom
kättersk, och efter ofelbarhetsdogmens proklamerande
finnes inom kyrkan knappast något rum för densamma. –
Inom de stater, der befolkningen eller en större
del af densamma tillhör romersk-katolska kyrkan,
har regeringen genom fördrag med påfven (konkordat)
ordnat nämnda kyrkas rättsförhållanden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
