Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. III. Rom kejsaredöme (31 f. Kr. - 476 e. Kr.) - Romerska siffror. Se Siffra - Romerska språket. Se Latinska språket - Romerska vågen. Se Våg - Romersk filosofi - Romersk-katolska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men efter fördraget i Verdun (843), då det stora
frankiska riket delades, innehades den romerska
kejsarekronan af den bland karolingerna, som
herskade uti Italien. Karl den stores efterträdare
såsom romerska kejsare voro: hans son Ludvig I
den fromme (medkejsare 813, krönt i Reims 816,
d. 840), som herskade öfver hela frankiska riket,
Lothar I (medkejsare 823, d. 855), Ludvigs son,
hvilkens rike utgjordes af Italien och Mellanfranken
(se Lothringen, sp. 113), Ludvig II (medkejsare 850,
d. 875), Lothars son, som var konung af Italien, Karl
II den skallige (875–877), den föregåendes farbroder,
konung af Frankrike, Karl III den tjocke (880–888),
den föregåendes brorson, Ludvig II:s kusin, konung
öfver Tyskland och Italien samt (884–887) Frankrike,
Guido (891–894), Karl den stores sondotterson,
hertig af Spoleto och konung af Italien (sedan 889),
Lambert (medkejsare 892, d. 898), den föregåendes
son, Arnulf (896–899), Ludvig den frommes sonsons
son, tysk konung, Ludvig III den blinde (901–905),
Ludvig II:s dotterson, konung af Burgund och Italien,
Berengar (915–924), Ludvig den frommes dotterson,
hertig af Friuli, konung af Italien. – År 962 blef
den tyske konungen Otto den store i Rom krönt till
romersk kejsare, och sedermera, allt intill 1806,
var den romerska kejsarevärdigheten förenad med den
tyska konungavärdigheten. Det Heliga romerska riket af
den tyska nationen l. det romersk-tyska kejsaredömet
omfattade kejsaredömet Rom (d. v. s. »herraväldet
öfver verlden» och titulärherraväldet öfver staden
Rom) samt konungarikena Tyskland, Italien och
Burgund. Dess historia sammanfaller med Tysklands.
Jfr Lenain de Tillemont: »Histoire des empereurs»
(1691–1738), Gibbon: »History of the decline and
fall of the roman empire» (1776–88), Niebuhr:
»Römische geschichte» (1811–32), Schwegler:
»Römische geschichte» (1853–58), Th. Mommsen:
»Römische geschichte» (1854–85), Merivale:
»History of the Romans under the empire» (2:dra
uppl. 1865), W. Ihne: »Römische geschichte»
(1868–86), K. Peter: »Römische geschichte» (4:de
uppl. 1881), V. Duruy: »Histoire des romains»
(1876–85), R. Törnebladh och J. Centerwall: »Romerska
folkets historia» (utgör 2:dra del. af »Illustrerad
verldshistoria», utg. af E. Wallis, 1876), B. Niese:
»Abriss der römischen geschichte» (i »Handbuch der
klassischen alterthums-wissenschaft», bd 3, 1888).
J. C.
Romerska siffror. Se Siffra.
Romerska språket. Se Latinska språket.
Romerska vågen. Se Våg.
Romersk filosofi. De verldseröfrande romarna voro
naturligen ett till sin anläggning alltigenom
praktiskt folk. Deras begåfning riktade sig
företrädesvis på verldens beherskande och på
utvecklandet af ett stadgadt, i fasta former ordnadt
samhällsskick. När de fingo göra bekantskap med
Hellas’ vetenskap och konst, dröjde det länge, innan
de i större omfattning tillegnade sig dessa. Först
vid Ciceros tid kan
den grekiska bildningen sägas hafva slagit fastare
rötter i den romerska jorden. Härmed börjar tillvaron
af en romersk filosofi. Men den romerske anden
förändrades icke. den själfständiga spekulationen
blef ej dess värf, och den romerska filosofien fick
en afgjordt eklektisk karakter. Någon egentligen
själfständig skola har den ej danat, utan med mer
eller mindre betydande modifikationer upptagit de
olika grekiska skolornas läror, dels så. att försök
gjordes att förmedla dessas motsatser, upptaga
det bästa hos dem alla och undvika ensidigheterna
(så tf ex. hos Cicero), dels så, att dessa skolor
i den romerska filosofien fortlefde, om än med
vissa modifikationer. Ty ett rent af fullständigt
eftersägande af den grekiska filosofien är den
romerska visserligen icke. Romarens praktiska sinne
ingaf honom en i många afseenden sund uppfattning
af den grekiska spekulationens resultat, särskildt
i deras förhållande till det menskliga lifvet. Hans
spekulation fick i enlighet härmed och med tidens
anda i det hela en utprägladt praktisk riktning. Allt
betraktades företrädesvis ur de etiska och religiösa
intressenas synpunkt. Filosofien blef en praktisk
lefnadsvishet, och det rent teoretiska intresset
sköts åt sidan, der det ej uppgick i ett systematiskt
ordnande af de grekiska tänkarnas åsigter. Om
sålunda ej den romerska filosofien intager något
mer framstående rum i denna vetenskaps historia,
så eger den dock i kulturhistoriskt afseende
sin stora betydelse, enär den mäktigt bidragit
till att göra den grekiska filosofiens resultat
till mensklighetens egendom, detta just genom sin
eklektiska och halfpopulära karakter. Representanter
äro, förutom Cicero, epikurén Lucretius Carus samt de
romerske stoikerna (Seneca, Rufus Musanius, Marcus
Aurelius m. fl.). På medeltidens och den moderna
tidens spekulation har den romerska utöfvat stort
inflytande såsom en förmedlande länk emellan dem och
den helleniska bildningen. L. H. Å.
Romersk-katolska kyrkan kallas den katolska
(»allmänna») kyrkan, sådan hon under den romerske
biskopens (påfvens) ledning under medeltiden
utbildade sig i Vesterlandet. – Kristendomen
vann tidigt fotfäste i det romerska verldsrikets
hufvudstad. Redan några få år efter Jesu bortgång
fanns i Rom en kristen församling, som snart blef
en af de största och inflytelserikaste. Der synes
motsatsen mellan jude-kristna och hedna-kristna
först och fullständigast hafva blifvit utjämnad –
ett förhållande, som funnit sitt uttryck i legenden om
denna församlings grundläggande af Petrus och Paulus
gemensamt. Man höll icke längre fast vid den mosaiska
lagen, utan kristendomen uppfattades såsom en ny
lag. Den kyrkliga auktoritetsprincipen utbildades der
tidigt, hvarvid å ena sidan den judiska teokratien,
å andra sidan den romerska statsidén tjenade såsom
mönster. Karakteristiskt är, att i ett bref från
församlingen i Rom till den i Korint (från slutet
af 1:sta eller början af 2:dra årh.) det judiska
prestadömet och den romerska militärorganisationen
anföras såsom föredömen för den lydnad, som borde
finnas inom kyrkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
