Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. III. Rom kejsaredöme (31 f. Kr. - 476 e. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans broder Domitianus (81–96) var en i de flesta
fall mycket usel regent. Tyrannisk – han kallade
sig »romerska folkets gud och husbonde» – betecknade
han hvarje dag med någon grymhet eller någon djurisk
utsväfning. Lysten efter krigsära, bekrigade han
dacerna, men blef slagen och slöt en skymflig
fred. Äfven mot sarmaterna kämpade han. Agricola
vann fortfarande segrar i Britannien, men hemkallades
af den afundsjuke kejsaren. I Rom blef hans tyranni
allt värre; senatorer lågo slagna såsom efter en
drabbning, qvinnor gingo i landsflykt. Slutligen föll
han för en palatsrevolution. Hans efterträdare,
Nerva (96–98), regerade väl, och dennes adoptivson,
spanioren Trajanus (98–117), var en af de utmärktaste
furstar historien känner. Ehuru som menniska ej
utan samtidens karakterslyten, lät han likväl
aldrig i fråga om statsangelägenheter leda sig
af sina enskilda tycken. Uppväxt i vapen, var han
rätte mannen att återställa romarnas krigsära, som
tillspillogifvits af Domitianus. Han började derför
krig mot dacerna 101, slog deras decebalus (konung)
och intog 102 dennes hufvudstad, Sarmisegethusa
(i nuv. Siebenbürgen). Fred slöts, men bröts snart
åter af dacerna. Trajanus banade sig väg till hjertat
af dacernas rike, som blef provins 106. Ännu i dag
vörda dacernas romaniserade ättlingar, rumanerna,
Trajanus som ett slags nationalgud. Marmorpelaren
på Forum Ulpium förevigar ännu minnet af hans
daciska bragder. I fredslugnet visade Trajanus sig
lika stor som i krigsbullret. Bibliotek anlades,
konster och vetenskaper gynnades, vägar drogos fram,
offentliga byggnader uppfördes i alla landsdelar,
och dock var statskassan full. Trajanus’ rykte var
stort öfver hela verlden, och ända från Indien kommo
sändebud. År 114 utbröt krig i Asien: Armenien och
Mesopotamien underkufvades, Assyrien betvangs, och
de upproriske judarna kufvades. Under förberedelser
till ett krig mot parterna dog Trajanus i Selinus
i Cilicien. »Blif lyckligare än Augustus, bättre
än Trajanus!», tillropade senaten en ny kejsare
ännu 200 år derefter. Sjelfva kristendomen ärade
hans minne. På Trajanus’ tid hade romerska riket sin
största utsträckning. Det gränsade i n. till Skotland,
Tyskland och Ryssland, i ö. till Kaspiska hafvet,
omfattade Armenien, öfvergick Eufrat samt upptog
inom sina gränser Syrien, vestra Arabien, Egypten
och hela norra afrikanska kusten. I v. utgjorde
Atlantiska hafvet dess gräns. Hade Trajanus varit en
fältherre af den gamla romerska typen, öfvertogs nu
kejsarevärdigheten af en man med ett afgjordt grekiskt
skaplynne, som en af hans efterträdare, kejsar
Julianus, ej skyr att kalla »sofisten». Hadrianus
(117–138) var, liksom företrädaren, spanior till
börden. Som enskild person var han stundom småsinnad
och dolsk, men hade som regent en öppen blick för
rikets sanskyldiga nytta. Beständigt på resor, lärde
han sig att betrakta provinserna ej blott som Roms
kornbodar, utan som nödvändiga lemmar i det stora
riket. Öfverallt skänkte han städerna värdefulla
gåfvor och förskönade dem genom praktfulla
byggnader, först och främst Rom. Hadrianus
organiserade fastare den förut i rättsligt
hänseende tämligen obestämda kejsaremakten. Den
romerska civilrätten kodifierades i Edictum
perpetuum. Hadrianus ansåg besittningarna på
andra sidan Eufrat såsom farliga för riket,
hvilket redan svigtade under sin egen tyngd,
och öfvergaf dem derför. På samma sätt drogos
legionerna tillbaka i Britannien, och mellan
Carlisle och Newcastle-upon-Tyne uppfördes
den starka s. k. Hadrianus’ vall (se d. o.). Då
Hadrianus i Jerusalem byggt en Jupitershelgedom
på samma ställe, der Jahves helgedom stått, gjorde
judarna 132 uppror (se Bar Kokba), som kufvades 135
(l. 134). Mot slutet af sitt lif blef han misstänksam
och grym. Om hans efterträdare, hans adoptivson
Antoninus Pius (138–161), »den andre Numa», hafva de
romerske historieskrifvarna ej mycket att berätta; så
stilla och till lycka för romerska riket förflöt hans
lif. Åtskilliga olyckor, såsom stora jordbäfningar,
hungersnöd m. m., inträftade under hans regering;
de mildrades dock mycket genom kejsarens kraftiga
ingripande. Efter hans död såg Rom för första
gången två kejsare. Marcus Aurelius Antoninus
(161–180), af romerska historieskrifvare benämnd
endast Marcus Antoninus. och Lucius Verus (död 169
eller 172). Marcus Aurelius var en filosof på tronen,
men dock en duglig statsman och krigare. Från hans
tid har man dock – han sjelf rådde ej derför – att
räkna början af romerska rikets förfall. Italien var
utarmadt; skatterna nådde en förfärande höjd. På grund
af kommunernas oförmåga att sköta sin ekonomi måste
de, delvis med uppoffrande af sjelfstyrelsen, ställas
under statens förvaltning. Konst och vetenskap
började att visa tecken till sjunkande. Mest
påskyndades upplösningen, som för öfrigt ännu behöfde
två århundraden för att nå sin fullbordan, genom
»barbarernas», de främmande folkens, anfall. Ett krig
mot parterna slöts med landvinning 166. Maurerna
i Afrika, arabernas förelöpare, anföllo, dock
förgäfves, Spanien. Germanerna (markomannernas
folkförbund) och sarmaterna bemäktigade sig 167
landen vid öfre och mellersta Donau. Härtill kom
en fruktansvärd pest. Först efter långa strider
lyckades Marcus Aurelius slå fienden (178); kriget
fortfor dock. Under tiden hade han, 175, haft att
bekämpa ett uppror i Syrien af den utmärkte fältherren
Avidius Cassius. Kejsarens son Commodus (180–192),
som vid faderns död befann sig vid hären, slöt med
fienden en ej ofördelaktig fred. Commodus greps snart
af »kejsarevansinnet» och blef lik både Caligula och
Nero. Försedd med Herkules’ attribut, uppträdde han
på Coliseum och dödade djur och menniskor. Senaten
decimerades, ehuru den gått så långt i underdånighet,
att den kallat sig Senatus Commodianus. Slutligen
föll han genom en palatsrevolution. De sammansvurne
uppsatte på tronen den sextioårige P. Helvius
Pertinax (1 Jan.–28 Mars 193); lifvakten bekräftade
valet, men dödade honom. Nu sålde pretorianerna
kejsarevärdigheten åt den rike senatorn Didius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
