Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. III. Rom kejsaredöme (31 f. Kr. - 476 e. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(14–37). Ingen romersk kejsare visade mera än han vördnad
för senaten, som han till och med på Österns mynt
lät benämna »den heliga», »den gudomliga», och
ingen nedböjde djupare och förföljde mera denna
senat, sedan han kommit underfund med de ledande
männens verkliga halt. Dock regerade han ständigt
i senatens namn. Till undfallenhet för det ännu
alltjämt inflytelserika riksrådet var han i början
tvungen, då han ej hade hären i sin hand. Tvärtom
betecknades hans regeringstillträde af uppror bland
legionerna vid Rhen och Donau. Upploppen kufvades,
det förra af hans son Drusus d. y.. det senare af
Germanicus, Drusus d. ä:s son. Denne tappre hjelte
gjorde under de följande åren oupphörliga fälttåg
i Germanien och besegrade år 16 på Idisiaviso
(vid högra Weserstranden) 100,000 germaner,
men återkallades år 17 af Tiberius, som ansåg,
att man numera kunde öfverlåta germanerna
åt deras inre stridigheter. Tiberius fruktade
friheten, men hatade smickret, och hans regering
skulle hafva varit lika välgörande för Rom och
Italien,som den var för provinserna, om ej hans
misstänksamhet varit. För denna föll Germanicus ett
offer (19), såvida det verkligen var på kejsarens
anstiftan eller med hans vetskap, som den unge
hjelten förföljdes och måhända förgiftades af
Cnejus Piso. Tiberius. som aldrig trifdes i Rom,
drog sig efter år 26 undan till Capri och styrde
derifrån genom sin gunstling Lucius Aelius Sejanus,
befälhafvare öfver pretorianerna (se d. o.), som
sedan 23 lågo i fast läger vid Rom, utanför Porta
Viminalis. Tiberius’ son och nästan hela den juliska
slägten röjdes af gunstlingen ur vägen för att bana
honom sjelf väg till tronen. Massor af senatorer
anklagades på grund af den juliska majestätslagen;
öfverallt vimlade det af angifvare. Allra värst blef
det, sedan den gamla Livia, Augustus’ enka, hade
aflidit, 29. Slutligen fick Tiberius veta Sejanus’
hemliga stämplingar, men så mäktig hade han låtit
denne blifva, att han vågade störta honom endast
genom list. År 31 afrättades Sejanus. Tiberius
misstänkte sedermera alla; bödelssvärdet var i
oafbruten verksamhet. Tiberius blef dödssjuk 37;
då han emellertid syntes komma sig, lät Sejanus’
efterträdare som pretorianprefekt, Sertorius Macro,
qväfva honom. Den ende öfverlefvande af Germanicus’
söner, Caligula (37–41), besteg tronen. Han angreps
snart af en själssjukdom, och hela hans regeringstid,
under hvilken han förslösade ungefär 340 mill. kr.,
var en enda kedja af grymheter och galenskaper. Den
24 Jan. 41 dödades han af pretoriantribunen Chaerea
i en täckt gång på Palatinen. Pretorianerna helsade
som kejsare Caligulas farbroder Claudius (41–54),
som berodde helt och hållet af sina gemåler, först
den gränslöst utsväfvande Messalina, sedan hans egen
brorsdotter, den sköna, hårda Agrippina d. y., och
sina frigifna, bland hvilka de ryktbaraste voro Pallas
och Narcissus. Dessa underhöllo hans skuggrädsla,
för hvilken 30 senatorer, 200 riddare och många
andra föllo offer. Emellertid var hans yttre politik,
tack vare utmärkta fältherrar, ej
oberömlig. Mauretanien blef provins; Britannien började
underkufvas. Äfven för fredliga värf vann han beröm.
Norr om Ostia grundlades en stor säker hamn, Portus
romanus, och genom Fucinosjöns uttappande vanns mycket
jord. Agrippina förmådde honom att med åsidosättande
af hans egen son, Britannicus, adoptera hennes son
i första giftet, Nero. Agrippina lät sedan förgifta
Claudius, och Nero blef kejsare (54–68). Den vackre
och, som det tycktes, estetiskt anlagde lefvande unge
mannen helsades med jubel. Emellertid visade han
snart sin rätta natur. Hänsynslöst njutningslysten
och blaserad, behöfde han de starka sensationer,
som åstadkommas af mord, namnlösa laster och gräsliga
skådespel. Han lät döda Britannicus (55), sin moder
(59), sin första gemål, Octavia (62), och sin lärare
Seneca. »Jagad af sin moders hämdgudinnor», blef
han allt grymmare och hänsynslösare. Roms högadel,
hvars rikedomar han behöfde, decimerades; verldens
beherskare uppträdde på skådebanan, först inför
en trång krets af förtrogna, men efter 64 äfven
offentligt. En oerhörd eldsvåda i Rom tillskrefs,
mot all sannolikhet, kejsaren; denne sköt skulden
på de kristne, af hvilka många aflifvades under
förfärliga marter. Emellertid förde hans fältherrar
lyckliga krig: eröfringarna i Britannien fortsattes,
parternas anspråk tillbakavisades af Domitius
Corbulo, som till belöning af Nero fick befallning
att döda sig sjelf (67), och i Palestina bekämpade
Vespasianus med kraft ett svårt uppror. Likaledes
fortsattes, såsom under hela kejsaretiden, äfven under
dess sorgligaste skeden, lagstiftningsarbetet och
rättsutvecklingen. År 68 utbröto uppror både i Gallien
och i Spanien. Befälhafvaren i sistnämnda land,
Galba (68–69), utropades till kejsare och ryckte mot
Rom. Nero flydde fegt och lät döda sig af en bland
sina frigifna. Galba störtades af Otho (Jan.–April
69), en af naturen ej oduglig ädling, men hvars hela
lif förflutit i utsväfningar. Otho besegrades vid
Bedriacum af Vitellius (April–Dec. 69), ståthållare
i Germanien, och gaf sig sjelf döden. Vitellius
intågade i Rom; sedan han under åtta månader på mat
och dryck förslösat 112 mill. kr., dödades han af en
bland de fältherrar, som slutit sig till Vespasianus
(69–79), hvilken i Afrika och Asien blifvit hyllad
som kejsare. Han återförde ordning och tukt. Ett
farligt uppror i Germanien och Gallien kufvades
år 70. Samma år intogs Jerusalem af kejsarens son
Titus. Den utmärkte Agricola fortsatte Britanniens
eröfring. Statskassan, som vid Vespesianus’
regeringstillträde haft en brist af 5 milliarder
kr., fylldes, ofta med hårda medel. Det enda, hvarpå
kejsaren slösade, var förskönandet af Rom. Vespasianus
efterträddes af sin äldre son Titus (79–81), som
förstått att kufva flere dåliga böjelser och under sin
korta regering skickade sig så, att han, åtminstone
af den officiella historieskrifningen, fick namnet
»menniskoslägtets kärlek och glädje». Under hans tid
inträffade ett fruktansvärdt utbrott af den dittills
såsom utslocknad ansedda vulkanen Vesuvius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
