Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett formfulländadt, af finaste ironi kryddadt
anförande fordrade skolans skiljande från kyrkan.
R. T-dt.
Rokitzan (Tsjech. Rokycany), stad i Böhmen,
regeringsområdet Pilsen, vid j er n vägen mellan
Pilsen och Prag. 4,927 innev. (1880), de fleste
tsjecher.
Rokkesteen [-sten], D. (af rokke, rubba,
runka). 1. Sten, som af en händelse, utan menniskans
medverkan, fått ett sådant läge, att den hvilar endast
på en eller två fasta punkter och derför lätt kan
sättas i en gungande rörelse. – 2. Arkeol., sten, som
bildar tak till en stenåldersgraf, men hvilar endast
på två punkter och derför kan »rokkes». En särskild
benämning på detta slags fornlemning är rokkedyss.
Rokoko. Se Rococo.
Rol [rål och råll], Fr. rôle (egentl. rulle,
pappersrulle), skriftlig uppteckning af allt hvad
en skådespelare har att framsäga i en teaterpjes;
den diktade person, som en skådespelare har att
framställa; en menniskas uppträdande och beteende
under vissa förhållanden eller på ett visst
verksamhetsområde.
Roland (Lat. Hruodlandus, Ital. Orlando), berömd
sagohjelte, den mest frejdade af Karolingiska sagans
heroer, näst kejsar Karl sjelf, och den ypperste bland
denne kejsares paladiner. Rolands historiska tillvaro
är ej höjd öfver alla tvifvel. Det vigtigaste beviset
för densamma är ett ställe i vissa handskrifter af
Eginhards »Vita Caroli Magni». Der berättas nämligen
hurusom Karl d. store år 777 företog ett härnadståg
till Spanien och till stor del eröfrade detta
land. Saragossa kunde han emellertid ej betvinga. Han
beslöt då att vända sina vapen åt andra håll, men blef
vid återtåget d. 15 Aug. 778 angripen i pyreneiska
passen, i den lilla dal, som ännu heter Roncevaux
(äldre Roncesvals), öfverfallen af en baskisk styrka
(sagans sarasener) och led ett svårt nederlag. Flere
bland hans förnämste män stupade och bland dessa äfven
Hruodlandus (Roland), markgrefve af Bretagne. Möjligt
är emellertid, att äfven denna episod är ett lån
från sagan, i senare tid inflätadt i Eginhards verk
(det saknas nämligen i åtskilliga handskrifter af
detta). Sagans Roland göres till en systerson till
Karl d. store (kejsarens syster Berta skall hafva
varit hans moder) och skildras såsom ett mönster af
manliga dygder, ett lejon i tapperhet och styrka samt
såsom, i hög grad from och kyrkan tillgifven. Det är
denne underbare hjeltes bedrifter och äfventyr, som
utgöra ämnet för den s. k. Rolandssagan (se d. o.).
Roland [råla’ng]. 1. Jean Marie de la Platière R.,
fransk skriftställare och statsman, f. 1734, begaf
sig vid 19 års ålder ut på vandringar och fick genom
en slägting i Rouen, som upptog honom i sitt hus
och var anställd vid den kungl. inspektionen öfver
manufakturerna, plats inom denna förvaltningsgren samt
behandlade såsom författare med framgång dithörande
frågor (i »Dictionnaire des manufactures et des
arts»). Vid revolutionens utbrott (1789) var han
inspektör öfver sidenfabrikerna
i Lyon. Lärjunge af upplysningsfilosofien, helsade
R. med glädje den franska revolutionen, som han under
ett besök i Paris, Febr.–Sept. 1791, fick tillfälle
att på nära håll bevittna, och då hans tjenst vid
denna tid indrogs, bosatte han sig, i Dec. s. å.,
i Paris. Der slöt han sig till girondisterna, som
då just börjat sin oroliga och lysande verksamhet,
och hans hus blef samlingsplatsen för åtskilliga deras
mest framstående män. R. var en något pedantisk natur,
utan högre lyftning, men redbar, välmenande, ordentlig
och arbetsam, och dessa hans gedigna egenskaper i
förening med girondisternas beundran för hans högt
begåfvade maka (se nedan) skaffade honom stort
anseende hos partiet, så att, när detta i Mars 1792
lyckades påtvinga Ludvig XVI en ministère efter sitt
sinne, R. blef inrikesminister. Såsom sådan var han
med om att framkalla deu krigsförklaring mot Österrike
(d. 20 April s. å.), hvarigenom revolutionskrigens
verldsbrand upptändes, och han drog ej i betänkande
att använda sin ställning såsom konungens minister
äfven till främjandet af andra åtgärder, hvilka
liksom denna syftade till konungadömets fall –
girondisternas innersta önskningsmål. Då han
d. 10 Juni tillställde Ludvig ett af eller i
samråd med fru Roland författadt varnings- och
förmaningsbref med anledning af konungens obenägenhet
att sanktionera några af girondisterna genomdrifna
riksdagsbeslut i denna riktning, blef han emellertid
afskedad. Konungadömets fall d. 10 Aug. s. å. förde
honom åter in i ministèren, då interimsregering. Men
de krafter girondisterna lösgjort vände sig nu mot
dem sjelfva. Regeringen blef vanmäktig mot den af
det parisiska kommunalrådet ledda pöbeln och kunde
ej hindra de skändliga Septembermorden, för hvilka
R. och hans politiska vänner sjelfva voro nära att
falla offer. Detta öppnade R:s, liksom i allmänhet
girondisternas, ögon för faran af de anarkiska
agitationerna; och äran af den ädla, ehuru fåfänga
strid, som girondistpartiet under Nationaikonventets
första tid utkämpade för att rädda Frankrike undan det
hotande skräckväldet, tillkommer i främsta rummet R.,
hvilken derunder såsom regeringens ledare utvecklade
en klarsynthet, ett mod och en handlingskraft,
som ej kunna sättas nog högt. Den upphetsning, som
konungens process åstadkommit, gaf emellertid de
anarkiska sträfvandena ökad styrka, och till följd
deraf upplöstes d. 21 Jan. 1793, dagen för konungens
afrättning, den s. k. opinionsbyrå, som R. upprättat
för att genom den allmänna meningens bearbetande verka
i samhällsordningens intresse. Då förlorade R. modet
och lemnade två dagar derefter sin ministerplats och
det offentliga lifvet. Under upproret d. 31 Maj–2
Juni s. å., hvarigenom girondisterna störtades,
beslöto upprorets ledare, att R. skulle fängslas,
men han undkom genom sin makas sjelfuppoffring till
Rouen. Då han der mottog underrättelsen om hennes
afrättning, dödade han sig sjelf d. 15 Nov. 1793. –
2. Marie Jeanne (Manon) R., den föregåendes maka,
dotter af en gravör Phlipon, föddes 1754 i Paris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
