Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rayon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dennas anhängare förklarade sig i universalia ej se
någonting annat än namn på tingen. Åt hvarken den
ena eller den andra åsigten har kunnat tillerkännas
giltighet inför nyare tiders kritik. All grund
saknar dock ej det påståendet att man, utan att
förbise den i många afseenden stora olikheten, på
visst sätt kan i brytningen emellan nominalism och
realism se en historisk föregångare till striden
emellan rationalism och empirism, som i den moderna
tiden spelat och fortfarande spelar en så ytterst
vigtig rol. Typisk representant för realismen var
Guillaume de Champeaux (d. 1121).
2. Estet., den åsigt, som anser konstens uppgift
vara att blott återgifva den faktiskt gifna
verkligheten, eller den konststil, som följer nämnda
princip. Motsatsen är den konstnärliga idealismen, som
sätter konstens mål uti den bildliga framställningen
af de ideal, som föresväfva konstnärens fantasi,
men aldrig fullt förverkligas i vår bristfälliga
verld. Realismen i denna bemärkelse bör ej
förblandas med naturalismen. Med sistnämnda term
torde man nämligen lämpligast böra beteckna en
viss uppfattning af verkligheten (näml. den åsigt,
som fattar allt såsom natur eller i analogi dermed),
under det att realismen rör konstens förhållande till
verkligheten. Naturalist är sålunda en konstnär genom
sitt sätt att uppfatta ämnet, men realist deremot
genom sin uppfattning af konstens förhållande till
ämnet. Realisten vill skildra verlden sådan den är
eller, rättare sagdt, sådan den ter sig för honom;
idealisten deremot vill visa huru verlden borde
vara. – Då konstnärens fantasi ej kan skapa sina
bilder af intet, utan måste hemta materialet från
verkligheten eller erfarenheten, så är den högsta
konststilen en förening af idealism och realism –
en framställningsform, hvari de ideala gestalterna
gifva intryck af omedelbar, lefvande verklighet, och
den prosaiska verkligheten får sin betydelse genom att
ses i idealens belysning. Men under utvecklingen upp
mot detta konstens högsta mål kunna de ensidigheter,
som betecknas såsom realism och idealism, hafva sitt
historiska berättigande, och särskildt realismen genom
sitt verklighetsstudium rikta konsten med nya ämnen
och nytt innehåll. I såväl de bildande konsternas
som i poesiens historia hafva i allmänhet perioderna
börjat med realism, under höjdpunkten mer eller
mindre öfvervunnit motsatsen för att sedan under
regressen sluta med idealism. I stort sedt är den
moderna konsten mera realistisk än den antika. Inom
de bildande konsterna är plastiken till sitt väsen
mera idealistisk, måleriet mera realistiskt. Och
särskildt har den holländska målarekonsten grundlagt
den moderna realismen, i motsats till den italienska
renaissancens mera idealistiska stil. Inom poesien
utmärkes den nuvarande tidsriktningen af en realism,
som t. ex. i moderatare form framträdt hos Dickens i
England, i mera ytterlig form i Frankrike hos Balzac,
Flaubert, Daudet och Zola och i norden funnit sina
största representanter i Ibsen och Björnson samt
inom kritiken förfäktats af Georg Brandes.
1. L. H. Å. 2. S-e.
Realist, anhängare af filosofisk eller estetisk
realism (se d. o.); menniska, som i alla förhållanden
företrädesvis fäster afseende vid det (sinligt)
verkliga samt de behof, som deraf framgå; praktiskt
klok menniska; lärjunge vid realläroverk eller
på allmänna läroverkens reallinie. – Realistisk,
som innebär eller angifver realism i någon af dess
bemärkelser; som afser det påtagliga och förhanden
varande, det obestridligt och närmast nyttiga.
Realiter, Nylat., i verkligheten, hvad sjelfva saken
beträffar.
Realitet (af real, se d. o.), verklighet, i filosofisk
mening ungefär likbetydande med verklighet, såväl
i betydelsen af tillvarons väsentliga sida som
af konkretion eller fullständig bestämdhet. De
empiristiska och de realistiska riktningarna binda
dervid betydelsen af sinlig verklighet och sätta
deremot idealiteten såsom menniskans föreställningar
om en fullkomlighet, som i sig saknar verklighet,
ehuru den väl både kan och bör tjena till norm
för menniskans handlande. De motsatta riktningarna
framhålla, att just det i sanning fullkomliga, som
dock ej får fattas såsom den sinliga tillvaron uti
idealiserad form, eger sann verklighet eller realitet,
ehuru ej en sinlig sådan. En i viss mån förmedlande
ståndpunkt intog Hegel, då han lärde, att det ideella
väl icke rent af omedelbart eger, men dock genom den
fortgående verldsutvecklingen gifver sig realitet
såsom det väsentliga i all tillvaro. L. H. Å.
Realpålagor, realbördor (Lat. onera realia,
T. reallasten), vissa pålagor, som det åligger
innehafvare af en fastighet att årligen utgöra till
ett en gång för alla bestämdt belopp eller till ett
ändamål, som på ett bestämdt sätt bör tillgodoses, och
hvilka pålagor med fastighetens öfverlåtelse öfvergå
på den nye innehafvaren. Realpålagor kunna bestå
i utgörande af penningränta (t. ex. frälseränta),
naturaprodukter eller arbete (dagsverken). De
skilja sig från servitut derutinnan att dessa
medföra en viss inskränkning i dispositionsrätten
öfver fastigheten, något, som icke är fallet med
realbördan, hvilken består endast i ett afdrag
från egendomens afkastning. Från hypotek skiljer sig
realpålagan deruti att hypoteket är en säkerhet som
är accessorisk till den personliga förpligtelsen
å egendomsinnehafvårens sida och till följd deraf
inträder och upphör med den åtagna förpligtelsen samt
är beroende af egendomsinnehafvarens personliga
vilja, medan realbördan åligger innehafvaren
uteslutande på grund af fastighetsbesittningen, så att
den inträder och upphör med besittningen och öfvergår
utan särskildt öfvertagande till efterträdaren i
besittningen. Dessa realpålagor hafva sin grund i
lagstiftningen angående egande- och nyttjanderätt
till fastighet. De hafva uppstått i privaträttslig
väg genom köp, såsom t. ex. frälseränta, eller genom
donationer eller testamenten till korporationer
eller fromma stiftelser äfvensom ock ur det
skyddsförhållande, hvari de inom ett visst område
bosatte jordinnehafvarna stått till sin skyddsherre,
eller ur det inbördes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
